Historier som aldrig slutar att fascinera
Då och då kommer man in på det. Lumpenhistorierna. Lika aktuella då som nu. Häromveckan käkade jag lunch med två manliga kollegor och allt som oftast, när alla i sällskapet har gjort militärtjänst, kommer man osökt in på just det ämnet. Det finns nämligen alltid något att berätta från den tiden. Fortfarande. Det är allt från borttappade vapen, uppställningar där hälften av beväringarna saknades, fusk-permis och fältnätter under vargavintern. Såklart aningen saltade (det var köldrekord första fältnatten, jag lovar!) men alltid berättade med stor entusiasm.
Jag märker dessutom
att detta ämnes fascination aldrig slutar att förbrylla gamla militärer. Morfar Knut, 86 i år, har verkligen inte glömt sin tid i Strängnäs i början på 50-talet. Jag kan dessutom återberätta det mesta av mina vänners och familjens äventyr i Svea Rikes tjänst. Från pappas tid på Gotland till polarens tristess på Berga. Jag kan även det mesta om min brors kompani nere i Lund.
Jag gjorde min värnplikt 2005 i Uppsala och även om jag aldrig i livet skulle göra om det så vill jag inte ha det ogjort. På många sätt var det en tuff prövning mentalt, men samtidigt ett ypperligt sätt att träffa nya människor, från rikets alla hörn, som jag troligen aldrig hade träffat annars.
Plus att jag fick en jäkla massa bra historier som jag med stor glädje kan dela med mig av. Om någon sedan vill lyssna är en annan historia.
Jag gjorde min värnplikt 2005 i Uppsala och även om jag aldrig i livet skulle göra om det så vill jag inte ha det ogjort.