Hellre ett välbevarat finger än en mikro

Alla har en mikro! Ända sedan jag flyttade i somras har flera av varandra oberoende personer i min närhet varit på mig om att skaffa en mikrovågsugn. Jag har klarat mig fint med att värma matrester på spisen, men är man en modern människa ska man tydligen ha mikro.

Så när ett par kompisar nyligen flyttade skulle jag få överta deras gamla. En sen måndagskväll svängde min kompis förbi med mikron före sitt nattpass på polisen. Vi fick fem ljuva sekunder ihop mikron och jag, innan jag tappade den i marken vid överlämningstillfället. Sekunderna efter började det droppa blod – mikron nöjde sig inte med att gå sönder, utan skar mig även i fingret i fallet.

Mikron nöjde sig inte med att gå sönder.

In med mig, fingret och mikron i min lägenhet, upp med fingret i luften, runt med en handduk, allt samtidigt som min stackars kompis får ringa sin poliskollega för att tja, säga att han blir lite sen. Jag försöker stoppa blodet och ringer min kille för att be om assistans. Även om fingret dunkar på känns polisnärvaron något överflödig.

Plåsterutbudet i den enda öppna butiken i området sviker låter min kille hälsa över telefon, men vaket frågar han några säkerhetsvakter han stöter på efter förband och får napp. Väl hemma hos mig hjälps vi åt

att lindra fingret med varierad framgång.

Morgonen efter plåstras fingret om fint på vårdcentralen, och sjuksköterskan höjer artigt nog inte ens på ögonbrynen när jag berättar att det inte var en kniv utan en mikro jag skar mig på. Mitt finger har jag kvar, men mikron har tyvärr fått åka till tippen. Summa summarum: Det går alldeles utmärkt att leva utan en mikro. Fråga bara mitt finger.