Det är upp till oss att få stan på fötter igen

Det hade varit roligare att skriva det här när allt är över. Men låt oss blicka framåt. När ni åter tillåts träda in på Friends, på Hovet, på Grönan, på spelningar, på museerna, på restaurangerna – tveka då inte!

En diskussion med en kär kollega nyligen fick mig att hysa en oro över ett evighetslångt vakuum.

Jag har alltid trott att intresset för fotbollsallsvenskan exploderar när restriktionerna väl släpps. Att alla svältfödda skulle bidra till publiksiffror som inte skådats sedan 50-talet. Konserter, biografer, restauranger – allt skulle bli fullpackat. Den här stan skulle leva som aldrig förr. Vi skulle gå bananas.

Kollegan suckade åt mig: ”Avbrottet har varit för långt. Folk har blivit ointresserade. Det blir aldrig som förr.”

Minns ni inte att vi gillade att göra saker i den här stan?

Grönans nästan 60 år gamla publikrekord slogs när över 50 000 personer kom på Veronica Maggios spelningar ett par månader innan pandemin blev känd. Nyinvigda Nationalmuseum slog besöksrekord. Och nästan samma vecka som Sveriges första coronafall bekräftats förstod vi att Stockholm för första gången hade passerat över 15 miljoner årliga gästnätter. Musikfestivalerna, matfestivalerna, Guldbron, dagsfesterna, mässorna, Kungsan, stand up-klubbarna... Vi må vara enstöriga och introverta. Ospännande och ängsliga. Men nog är vi där när saker och ting händer i den här stan. Vi sätter oss på tuben, ställer oss i köerna, köper vår öl i solen och njuter bland 10 000-tals andra. Det var ni som fick stan att leva. Det var ni som ordnade ”slutsålt” och ”fullt i kväll”.

Så, låt inte min kollega få rätt. När publiken släpps på igen, ta din väns hand – fråga om ni inte ska åt samma håll!

Minns ni inte att vi gillade att göra saker i den här stan?