Är allt misär kring Nya Karolinska sjukhuset?

Bygg inte hus på en sandig strand. Bygg inte hus på grus.” Så sjöng vi lagom fromma ungdomar i kyrkans ungas avdelning i Örsundsbro när jag var sisådär 1314 år. Högst oklart om vi förstod budskapet.

Jag var inte där för att jag var särskilt kristen. Inte alls, faktiskt. Men det var en fristad i en turbulent tonårstillvaro i ett litet samhälle, där det verkligen inte fanns den urbana palett av identitetsskapande fritidssysselsättningar som jag inbillar mig att Stockholmskidsen kan välja på.

Nåväl, vi lämnar min högst ospännande uppväxt därhän för nu. Den där textraden om gruset och sanden, som jag tror kommer ur bibeln, dök nämligen upp i mitt huvud häromdagen. Anledningen stavas sorgebarnet som vi kallar Nya Karolinska. 20 december 2017 skrev vi på vår sajt StockholmDirekt: ”Idag kom beskedet. Nya Karolinskas samtliga byggnader är färdigbyggda.” Och det var FÖRE utsatt tid. Tre månader före. Klang och jubel!

Sedan dess har det varit slut på de glada rubrikerna, eller snarare DEN glada rubriken. Potpurriet av negativitet kan knappast undgått någon stockholmare. Ansvariga misstänks vara jäviga och avgår med böjt huvud. Och redan när jättesjukhuset smygöppnade 2016 var kritiken hård mot det konsultvälde som präglat sjukhusets omorganisation. Till råga på allt blev det dyrt som fan – det har till och med självaste Konungen av Sverige slagit fast.

Det hela liknar det där huset som man i sången inte ska bygga. Det som faller samman för att det saknar en stabil grund. Hur det kunde bli så är garanterat komplext och något som bland annat regeringens nytillsatta kriskommission nu får slita sitt hår med.

Så är allt kring Nya Karolinska misär? Nja, jag fick i alla fall bli lite nostalgisk…