100–90

Från Fo­rei­gners 4 till Blood­su­garsex­ma­gik, via Tres Hom­bres med fle­ra.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Sta­tisti­ken för Fo­rei­gners al­bum 4 vi­sar att al­la tim­mar, da­gar, vec­kor och må­na­der i stu­di­on, al­la mis­sa­de de­ad­li­nes och al­la över­skrid­na bud­ge­tar var värt be­svä­ret.

Al­bu­met låg 10 vec­kor (i tre om­gång­ar) på förstap­lats på Bill­board­lis­tan med start 22 au­gusti 1981 fram till 11 feb­ru­a­ri 1982. För­sälj­nings­siff­ran i Ame­ri­ka över­steg sex mil­jo­ner. Det är än idag ban­dets bäst säl­jan­de ski­va i Stor­bri­tan­ni­en, där den nåd­de fem­te plats och be­lö­na­des med en guld­ski­va. I Tyskland nåd­de den fjär­de plats. Av de sex lå­tar som släpp­tes som sing­lar i USA var det ba­ra den sista från 1982 – Lu­an­ne – som in­te ham­na­de på topp 30.

Men kanske vik­ti­gast av allt: 30 år se­na­re hand­lar det fort­fa­ran­de om tio star­ka och re­le­van­ta lå­tar. Fo­rei­gners fjär­de skiv­släpp 4 är ett mäs­ter­verk. Med­pro­du­cen­ter­na Mick Jo­nes och Mutt Lange – den sist­nämn­de i ro­pet ef­ter att ha gjort AC/DC:S Back In Black – för­såg 4 med ett topp­mo­dernt are­na­rocksound som för­vand­la­de den till lis­tet­ta i USA.

Det var tung rock’n’roll i Night­li­fe och Ju­ke Box He­ro och bång­sty­ri­ga R&b-in­flu­en­ser i Ur­gent som in­ne­höll ett vilt sax­o­fon­so­lo av Mo­town­le­gen­den Jr. Wal­ker. Och Wai­ting For A Girl Li­ke You var so­fisti­ke­rad med si­na sub­ti­la, svä­van­de synt­mat­tor och Lou Gramms känslo­mäs­si­ga sång. Jus­tin Hawkins i The Darkness kal­lar lå­ten för ”värl­dens bäs­ta rock­bal­lad”.

Tid och peng­ar är allt­så re­la­tivt. Li­kaså miss­lyc­kan­de.

Här krävs li­te bak­grund. Fo­rei­gner var en fram­gångs­sa­ga från bör­jan. I Sta­ter­na sål­de de­ras själv­be­tit­la­de de­but från 1977 i fem mil­jo­ner ex­em­plar och nåd­de fjär­de plats. Ett år se­na­re lan­da­de upp­föl­ja­ren Doub­le Vi­sion på tred­je plats i USA och på plats 32 i Stor­bri­tan­ni­en. Ski­van sål­de i sju mil­jo­ner ex­em­plar. När det tred­je al­bu­met He­ad Ga­mes från 1979 lan­da­de på fem­te plats på Bill­board­lis­tan och ”ba­ra” sål­de fem­fal­dig pla­ti­na var det tyd­ligt att nå­got ha­de gått snett.

”Det fick oss att bör­ja fun­de­ra”, sä­ger gi­tar­ris­ten Mick Jo­nes, ”över att vi mås­te va­ra kla­ra över vår iden­ti­tet på den fjär­de ski­van. På He­ad Ga­mes tror jag att vi gick till över­drift. Dro­ger­na kom in i bil­den li­te för myc­ket. Vi ha­de en re­jäl bak­smäl­la ef­ter den ski­van [skratt]. När jag ser till­ba­ka på den tyc­ker jag att den sak­nar fo­kus. Vi för­sök­te tuf­fa till ban­dets image med Dir­ty White Boy och He­ad Ga­mes och då bör­ja­de vi und­ra vart vi egent­li­gen var på väg …”

Gi­tar­ris­ten och band­le­da­ren Rick Wills var mer be­kym­rad över att ban­det skul­le ta ska­da av kra­ven på att key­boar­dis­ten Al Gre­enwood och den ti­di­ga­re King Crimson-mul­ti­in­stru­men­ta­lis­ten Ian Mc­do­nald skul­le in­klu­de­ras i låt­skri­van­det. Gre­enwood kic­ka­des först, Mc­do­nald strax där­på.

Jo­nes: ”Känslo­mäs­sigt var det en tuff tid. Ian var en nä­ra vän, men Lou [Gramm, sång­a­re]

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.