59–50

Progrock­klas­si­ker­na Int­he­cour­toft­hecrimson­king och Aqualung samt klas­sis­ka 33-var­va­re av Prin­ce, Pri­est och Pi­stols.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Imit­ten av ju­li 1969 bör­ja­de ett ny­bil­dat brit­tiskt band som kal­la­de sig för King Crimson spe­la in sin förs­ta ski­va. De låg på bo­la­get Is­land Re­cords och ha­de någ­ra vec­kor ti­di­ga­re gjort sitt förs­ta of­fi­cel­la gig, och ba­ra någ­ra da­gar ti­di­ga­re ha­de de va­rit för­band åt Rol­ling Sto­nes in­för en halv mil­jon män­ni­skor i Hy­de Park. Två vec­kor se­na­re ha­de de spe­lat in ett an­märk­nings­värt, ban­bry­tan­de al­bum som var ori­gi­nellt, mu­si­ka­liskt, kre­a­tivt och färg­starkt – en sann rock­klas­si­ker som många an­ser va­ra den förs­ta rik­ti­ga pro­gres­si­va rock­ski­van. När ski­van släpp­tes kal­la­de Pe­te Towns­hend King Crimsons In The Court Of The Crimson King: An Ob­ser­va­tion By King Crimson (vil­ket är ski­vans ful­la ti­tel) ”ett märk­vär­digt mäs­ter­verk”. Och det var det.

King Crimson ha­de re­pat länge och hårt in­nan de gick in i stu­di­on, och låt­struk­tu­rer­na ha­de ska­pats un­der den kor­ta men in­ten­si­va tid som ban­det ha­de ex­i­ste­rat. De få lå­tar de ha­de, allt­så. Ett pro­blem de skul­le bli tvung­na att lö­sa var att de knappt ha­de en halv­tim­mes fär­digt ma­te­ri­al för­be­rett. Men bris­ten på ma­te­ri­al ver­ka­de in­te oroa dem. ”Vi var al­la om­kring 24, 25, 26 och vi ha­de re­dan va­rit med ett tag”, sä­ger text­för­fat­ta­ren Pe­te Sin­fi­eld, ”så vi ha­de en hel del idéer att fal­la till­ba­ka på när det be­höv­des.”

Med många idéer, men li­ten bud­get och be­grän­sad tid fanns det in­te ut­rym­me för det nog­gran­na ihoppuss­lan­de som ski­van trots allt ger sken av. ”Vi gick in och spe­la­de i prin­cip in lå­tar­na li­ve och smyc­ka­de ut dem där­i­från med hjälp av fler­ka­nal­s­tek­ni­ken – trots att vi ba­ra ha­de åt­ta ka­na­ler”, minns mul­ti­in­stru­men­ta­lis­ten Mc­do­nald. In­spel­ning­ar­na fär­dig­ställ­des mel­lan den 16 ju­li och 15 au­gusti, sam­ti­digt som ban­det gig­ga­de mel­lan in­spel­nings­ses­sio­ner­na. ”Vi spe­la­de in och åk­te se­dan ut och spe­la­de i två el­ler tre da­gar, och åter­vän­de se­dan till stu­di­on. Jag är för­vå­nad över non­cha­lan­sen jag kan ut­lä­sa i min dag­bok från den ti­den.”

Att ski­van blev klar på två vec­kor är ma­ka­löst. Att dess mest kän­da låt, den fre­ne­tis­ka öpp­nings­lå­ten 21st Cen­tu­ry Schi­zo­id Man spe­la­des in i en tag­ning är otro­ligt med hän­syn till dess kom­plex­i­tet. ”I mot­sats till vad man skul­le kun­na tro var Schi­zo­id Man en bag­gis jäm­fört med and­ra lå­tar”, minns Mc­do­nald. Men ing­en av lå­tar­na tog spe­ci­ellt lång tid att spe­la in och allt kom på plats så snabbt och smi­digt att man knappt kan tro det när man hör slut­re­sul­ta­tet.

Un­der åren har många trott att gi­tar­ris­ten Ro­bert Fripp från all­ra förs­ta bör­jan var King Crimsons dri­van­de kraft, kanske för att han har va­rit ban­dets en­da kon­stan­ta med­lem. Sin­fi­eld me­nar dock att det var en an­nan band­med­lem som stod vid rod­ret un­der in­spel­ning­en av de­but­ski­van.

”Jag an­ser att det var Ian Mc­do­nald som var på­dri­van­de”, sä­ger han. ”Ian var den som vil­le att vi skul­le gö­ra allt vi kun­de kom­ma på och fort­fa­ran­de få folk att vil­ja lyss­na på mu­si­ken. Och jag var den som flöt om­kring i pe­ri­fe­rin och viss­te att vi bor­de ha ett ex­tra­or­di­närt om­slag ut­an band­nam­net på, så­na sa­ker.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.