59–50

Progrockklassikerna Inthecourtofthecrimsonking och Aqualung samt klassiska 33-varvare av Prince, Priest och Pistols.

Imitten av juli 1969 började ett nybildat brittiskt band som kallade sig för King Crimson spela in sin första skiva. De låg på bolaget Island Records och hade några veckor tidigare gjort sitt första officella gig, och bara några dagar tidigare hade de varit förband åt Rolling Stones inför en halv miljon människor i Hyde Park. Två veckor senare hade de spelat in ett anmärkningsvärt, banbrytande album som var originellt, musikaliskt, kreativt och färgstarkt – en sann rockklassiker som många anser vara den första riktiga progressiva rockskivan. När skivan släpptes kallade Pete Townshend King Crimsons In The Court Of The Crimson King: An Observation By King Crimson (vilket är skivans fulla titel) ”ett märkvärdigt mästerverk”. Och det var det.

King Crimson hade repat länge och hårt innan de gick in i studion, och låtstrukturerna hade skapats under den korta men intensiva tid som bandet hade existerat. De få låtar de hade, alltså. Ett problem de skulle bli tvungna att lösa var att de knappt hade en halvtimmes färdigt material förberett. Men bristen på material verkade inte oroa dem. ”Vi var alla omkring 24, 25, 26 och vi hade redan varit med ett tag”, säger textförfattaren Pete Sinfield, ”så vi hade en hel del idéer att falla tillbaka på när det behövdes.”

Med många idéer, men liten budget och begränsad tid fanns det inte utrymme för det noggranna ihoppusslande som skivan trots allt ger sken av. ”Vi gick in och spelade i princip in låtarna live och smyckade ut dem därifrån med hjälp av flerkanalstekniken – trots att vi bara hade åtta kanaler”, minns multiinstrumentalisten Mcdonald. Inspelningarna färdigställdes mellan den 16 juli och 15 augusti, samtidigt som bandet giggade mellan inspelningssessionerna. ”Vi spelade in och åkte sedan ut och spelade i två eller tre dagar, och återvände sedan till studion. Jag är förvånad över nonchalansen jag kan utläsa i min dagbok från den tiden.”

Att skivan blev klar på två veckor är makalöst. Att dess mest kända låt, den frenetiska öppningslåten 21st Century Schizoid Man spelades in i en tagning är otroligt med hänsyn till dess komplexitet. ”I motsats till vad man skulle kunna tro var Schizoid Man en baggis jämfört med andra låtar”, minns Mcdonald. Men ingen av låtarna tog speciellt lång tid att spela in och allt kom på plats så snabbt och smidigt att man knappt kan tro det när man hör slutresultatet.

Under åren har många trott att gitarristen Robert Fripp från allra första början var King Crimsons drivande kraft, kanske för att han har varit bandets enda konstanta medlem. Sinfield menar dock att det var en annan bandmedlem som stod vid rodret under inspelningen av debutskivan.

”Jag anser att det var Ian Mcdonald som var pådrivande”, säger han. ”Ian var den som ville att vi skulle göra allt vi kunde komma på och fortfarande få folk att vilja lyssna på musiken. Och jag var den som flöt omkring i periferin och visste att vi borde ha ett extraordinärt omslag utan bandnamnet på, såna saker.”