49–40

Här star­tar ned­räk­ning­en av de 50 bäs­ta al­bu­men, bland dem Le­tit­bleed,lon­don­cal­ling och Ba­tou­tof­hell.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Om det finns nå­got rock­band som har för­kropps­li­gat den ame­ri­kans­ka dröm­men är det Van Ha­len. De bil­da­des i Pa­sa­de­na, Ka­li­for­ni­en 1974 av fy­ra ton­å­ring­ar vars fa­mil­jer ha­de in­vand­rat från län­der runt At­lan­ten i hopp om ett bätt­re liv. Van Ha­len var hög­ljud­da, fräc­ka och skam­löst am­bi­tiö­sa ut­an att be om ur­säkt för sig – klas­siskt ame­ri­kans­ka at­tri­but. Det gäll­de även de­ras ny­ska­pan­de rock.

Van Ha­len re­vo­lu­tio­ne­ra­de hård­roc­ken. När de­ras de­bu­tal­bum släpp­tes 1978 ha­de pun­ken ruc­kat på roc­kens grund­va­lar och gi­gan­ter som Zep­pe­lin och Sab­bath ha­de sin stor­hets­tid bakom sig. Men Van Ha­len ha­de sett fram­ti­den. ”Det här är 1980-ta­let!” an­non­se­ra­de sång­a­ren Da­vid Lee Roth djärvt. ”Och det här är det nya soun­det – det är hy­per, det är ener­giskt, det är an­ge­lä­get.”

Nyc­keln till det nya soun­det var Ed­die Van Ha­len som var den mest in­no­va­ti­va och in­fly­tel­se­ri­ka gi­tar­ris­ten se­dan Ji­mi Hend­rix. Men Van Ha­len var in­te en en­man­nashow. Ed­di­es bror Alex at­tac­ke­ra­de sitt trum­set som en proffsbox­a­re. Ba­sis­ten Mi­chael Ant­ho­ny un­der­stöd­de Ed­di­es gi­tarr­kons­ter och le­ve­re­ra­de ma­ka­lös kör­sång, vil­ket gjor­de att många med rät­ta be­skrev ho­nom som ban­dets hem­li­ga va­pen. Och sist men in­te minst var det ”Di­a­mond Da­ve”, en skäm­tan­de, hop­pan­de, blond Ado­nis, son till and­ra ge­ne­ra­tio­nens ju­dis­ka in­vand­ra­re och roc­kens främs­te show­man. Som Roth sa: ”Jag hör­de att nå­gon sa till brö­der­na Van Ha­len: ’Det är ni kil­lar som spe­lar mu­si­ken och ju­den som säl­jer den.’ Det stäm­mer jäv­ligt bra!”

Med Roth som che­er­le­a­der blev Van Ha­len Ame­ri­kas fa­vo­rit­par­ty­band och de­ras högok­ta­ni­ga tur­bo­pop kan be­trak­tas som sound­track till det ego­is­tis­ka 80-ta­let. Men när Roth läm­na­de ban­det 1985 un­der öm­se­si­dig osäm­ja för­svann myc­ket av ma­gin, trots att er­sät­ta­ren Sam­my Ha­gar är en bätt­re sång­a­re.

Ha­gar var med i tio år. Hans ef­ter­trä­da­re, den fö­re det­ta Ex­tre­me-sång­a­ren Ga­ry Che­ro­ne, var ute ur le­ken ef­ter en ski­va. Ha­gar åter­vän­de för en ka­o­tisk åter­för­e­ningstur­né 2004, och två år se­na­re med­de­la­des att Da­vid Lee Roth skul­le åter­vän­da till ban­det med – choc­ke­ran­de nog – Ed­di­es 15-åri­ge son Wol­f­gang som er­sät­ta­re för Mi­chael Ant­ho­ny. Men en pla­ne­rad Usa-tur­né har skju­tits upp på obe­stämd fram­tid se­dan Ed­die på­bör­ja­de ett re­ha­bi­li­te­rings­pro­gram i mars 2007.

Vad som än hän­der här­näst är Van Ha­lens plats som ett av de främs­ta ban­den i rock­histo­ri­en säk­rad. Med 56 mil­jo­ner sål­da ski­vor lig­ger de på nit­ton­de plats på lis­tan över USA:S mest sål­da ar­tis­ter. Och när de var som bäst (med Da­vid Lee Roth) re­ge­ra­de Van Ha­len.

1984, den sista ski­van från den förs­ta Roth-eran, var den som för­vand­la­de Van Ha­len till ett känt namn på den här si­dan av At­lan­ten när den förs­ta sing­eln Jump bör­ja­de klätt­ra på lis­tor­na. Ge­nom att spe­la den enk­la rock­lå­ten på en synt be­seg­ra­de gi­tarr­hjäl­ten Ed­die al­la me­si­ga synt­po­pa­re med de­ras eget va­pen. I’ll Wait var ski­vans and­ra sto­ra po­prock­hit och även den bygg­de på ett key­boar­driff, men rock­rö­kar­na Pa­na­ma och Hot For Te­acher såg till att ban­dets hård­rockfans in­te kän­de sig för­bi­sed­da.

Den ovän­ta­de öpp­ning­en med lju­det av var­ma synt­klang­er gjor­de att 1984 ver­ka­de fö­re­bå­da ett nytt, mu­te­rat synt-van Ha­len. Men fak­tum är att de ha­de an­vänt sig av syn­tar även på de två se­nas­te ski­vor­na och de skul­le sä­kert ha an­vänt dem än­nu mer om Ed­die ha­de fått som han vil­le ti­di­ga­re. Det kor­ta in­stru­men­ta­la ti­tel­spå­ret och Jump föl­jer i sam­ma fot­spår som Sun­day Af­ter­noon In The Park från Fair War­ning, en av två synt­ba­se­ra­de lå­tar på den ski­van. På upp­föl­ja­ren Di­ver Down åter­finns yt­ter­li­ga­re två synt­lå­tar med bå­de Ed­die ( Dan­ci­ng In The Stre­et) och Da­vid Lee Roth (In­tru­der) vid tan­gen­ter­na.

En över­rask­ning med 1984 var att den ver­ka­de un­der­stry­ka det fak­tum att syn­tar­na var här för att stan­na, in­te minst med tan­ke på att Jump bi­drog till att ski­van sål­de i 8 mil­jo­ner ex­em­plar un­der de tio förs­ta må­na­der­na ef­ter ut­giv­ning­en. Det be­kräf­ta­de Ed­die Van Ha­lens idéer om vad som var bra för ban­det.

Lå­tar som Hot For Te­acher, Pa­na­ma och Drop De­ad Legs var emel­ler­tid mer åt det klas­sis­ka Da­vid Lee Roth-hål­let. Nå­got som in­te är så känt om Van Ha­len är att de (jäm­te De­vo och Che­ap Trick) ur­sprung­li­gen över­väg­des va­ra med i Al­lan Ar­kush mu­sikal­film Rock’n’roll High School från 1979 (det blev i slutän­den Ra­mo­nes). Men med Hot For Te­acher ver­kar de ha kom­pen­se­rat för det mis­sa­de till­fäl­let. Det är en låt där ban­det sväng­er och där Da­vid Lee Roth är i sitt es­se. Mu­si­ken rör sig i ter­ri­to­ri­er som ti­di­ga­re har be­sökts i lå­tar som ex­em­pel­vis ZZ Tops La Grange (som i sin tur är in­flu­e­rad av John Lee Hoo­ker). Här är dock tem­pot så upp­skru­vat att re­sul­ta­tet en­ligt Ed­die Van Ha­len blir ”en boo­gie bort­om all­ting”.

På 1984 gick allt Van Ha­lens väg, men re­dan 1985 var Da­vid Lee Roth bor­ta, och ban­det skul­le – oav­sett sätt­ning – ald­rig bli li­ka bra igen.

ut­gi­ven 1984 pro­du­cent Ted Temp­le­man

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.