39–30

Topp 40 med Lawo­man,ex­i­le­on­mainst.,mo­ving­pictu­res och Bostons klas­sis­ka de­but.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Det är svårt att sät­ta fing­ret ex­akt på vad The Do­ors ha­de som har gjort att de­ras mu­sik och mystik för­för var­je ny ge­ne­ra­tion av mu­sikäls­ka­re, men vad det än är så finns det de­fi­ni­tivt på den blues­ba­se­ra­de ski­van L.A. Wo­man. Den har driv och groo­ve, är ro­man­tisk och strids­lys­ten och in­ne­hål­ler någ­ra av The Do­ors bäs­ta als­ter som The WASP (Tex­as Ra­dio And The Big Be­at), L.A. Wo­man och Ri­ders On The Storm …

No­vem­ber 1970. Sun­set Sound, 6650 Sun­set Bou­le­vard. Jim Mor­ri­son, Rob­by Kri­e­ger, Ray Man­za­rek, John Densmo­re, tek­ni­kern Bru­ce Bot­nick och pro­du­cen­ten Paul A. Rot­h­child käm­par sig ige­nom re­pe­ti­tio­ner­na in­för The Do­ors sjät­te stu­di­oplat­ta och det är rik­tigt då­lig stäm­ning.

Ban­det har har­vat ige­nom en di­ger sam­ling ma­te­ri­al, in­klu­si­ve em­bry­ot till L.A. Wo­man, grun­dac­kor­den till Ri­ders On The Storm, någ­ra blue­sjam och lå­tar­na Hy­a­cinth House och La­tin Ame­ri­ca. Den sist­nämn­da var en kan­di­dat till Miche­lang­e­lo An­to­ni­o­nis film Zabriskie Po­int. Re­gis­sö­ren tac­ka­de nej till lå­ten ef­ter att The Do­ors ha­de spe­lat den li­ve för ho­nom.

”Vi spe­la­de så starkt att vi spräng­de trum­hin­nor­na på ho­nom”, sä­ger The Do­ors trum­mis John Densmo­re. Pro­du­cen­ten Rot­h­child lu­tar sig över mix­er­bor­det. ”Vet ni vad? Jag fix­ar in­te det här läng­re. Det fun­kar in­te. Den här mu­si­ken lå­ter som cock­tail­jazz. Den är hemsk. Pro­du­ce­ra själ­va, jag kan in­te”.

Bom­ben är släppt. Rot­h­child tar si­na sa­ker, ger al­la en snabb kram och går där­i­från.

Ray Man­za­rek minns da­gen. ”Vi gav Paul en för­hand­s­titt, men han var uttrå­kad. Vi spe­la­de lå­tar­na rik­tigt då­ligt – med Jim – men det fanns ing­en chi, ing­en ener­gi. Vi vil­le in­te va­ra där i Sun­set, och Paul kun­de in­te få liv i oss. På den punk­ten ha­de han rätt. Så snart han ha­de läm­nat rum­met på­bör­ja­des L.A. Wo­man.”

Ef­ter att Rot­h­child ha­de läm­nat ban­det sat­te de sig på en re­stau­rang och över­väg­de si­na al­ter­na­tiv. Sun­set var ute ur le­ken, li­kaså att åter­vän­da till Elekt­ras egen stu­dio. Kri­e­ger er­bjöd sig att pro­du­ce­ra, men Mor­ri­son ha­de en plan. ”Var­för spe­lar vi in­te in i replo­ka­len, på The Do­ors kon­tor? Vi trivs där. Bru­ce – du får pro­du­ce­ra till­sam­mans med grab­bar­na. Du vet hur man gör”, sa han med ett le­en­de. När väl Elekt­ras chef Jac Holz­man gick med på idén för­vand­la­de Bot­nick The Do­ors replo­kal på 8512 San­ta Mo­ni­ca Bou­le­vard på hör­net till La Ci­e­ne­ga till en stu­dio.

Den hu­kan­de två­vå­nings­bygg­na­den låg i när­he­ten av en rad bil­li­ga mo­tel, strip­klub­bar, sprit­bu­ti­ker och bur­les­que­ba­rer – en stads­del helt i Mor­ri­sons smak. Bot­nick bax­a­de det gam­la åt­ta­ka­na­li­ga mix­er­bor­det som The Do­ors ha­de an­vänt på Strange Days över ga­tan från Elekt­ra och sat­te upp ut­rust­ning­en med en mik­ro­fon ovan­för sig, vil­ket möj­lig­gjor­de kom­mu­ni­ka­tion med ban­det som be­fann sig ut­om syn­håll på ne­der­vå­ning­en.

Densmo­re ha­de inga in­vänd­ning­ar. ”Jag an­vän­de sam­ma trum­set som jag ha­de på den förs­ta plat­tan”, sä­ger han. ”Jag sa till Ray att jag vil­le ha sam­ma käns­la som Mi­les Da­vis ha­de på Li­ve At Car­ne­gie Hall där det fö­re­kom miss­tag, men där pas­sio­nen var det vik­ti­ga.”

Jim Mor­ri­son var gans­ka nyk­ter un­der de förs­ta in­spel­nings­da­gar­na, åt­minsto­ne en­ligt hans mått­stock.

I slu­tet av no­vem­ber var fem av L.A. Wo­mans tio lå­tar näs­tan kla­ra. Öpp­nings­lå­ten The Change­ling häm­ta­des från en av Mor­ri­son an­teck­nings­böc­ker från 1968. Det var en klas­sisk rock­låt à la Ro­ad­house Blues som in­ne­höll mant­rat ”I had mo­ney, I had none”, vil­ket sum­me­ra­de Mor­ri­sons syn på li­vet. En gi­ven sing­el tyck­te ban­det. Rob­by bi­drog med Lo­ve Her Mad­ly, en av hans ”tje­jer dri­ver mig till van­sin­ne”-lå­tar. På Jac Holz­mans in­rå­dan blev det ski­vans förs­ta sing­el. Den släpp­tes en vec­ka in­nan Mor­ri­son gav sig av till Pa­ris i mars 1971. Kri­e­ger fö­re­språ­ka­de Ri­ders On The Storm men var själv om det.

Hy­a­cinth House var ett ge­men­samt verk, ar­ran­ge­rad av Man­za­rek, men Mor­ri­son och Kri­e­ger kom på grund­struk­tu­ren när de trip­pa­de i Rob­bys idyl­lis­ka strand­vil­la 1969. La­tin Ame­ri­ca döp­tes om till L’ame­ri­ca. Ori­gi­nal­spå­ren läm­na­des orör­da, men Mor­ri­son dub­ba­de det gut­tu­ra­la or­det ”fuck” och Bot­nick la­de pha­ser på Densmo­re trum­bre­ak. Tex­ten hand­la­de om en kort se­mes­ter Jim Mor­ri­son tog i Mex­i­ko med sitt su­par­gäng. Låt­dik­ten The WASP (Tex­as Ra­dio And The Big Be­at) med sin vakt­pa­rads­rytm och pha­serin­dränk­ta trum­mor var yt­ter­li­ga­re ett als­ter från 1968 som of­ta ha­de fram­förts li­ve in­nan den till slut spe­la­des in.

The Do­ors an­vän­de sig av el­bas på al­la lå­tar ut­om L’ame­ri­ca. Bot­nick an­li­ta­de den er­far­ne Jer­ry Scheff som just ha­de av­slu­tat ett jobb med El­vis Pres­ley i Las Ve­gas. Mor­ri­son, som var en El­vis-fa­na­ti­ker, var över­för­tjust. Det var även trum­mi­sen Densmo­re.

”L.A. Wo­man spe­la­des in i ett till­stånd av hög be­geist­ring”, min­des Man­za­rek. ”Vi sat­te verk­li­gen tän­der­na i den lå­ten. Det hand­la­de om hund­ra pro­cent pas­sion. Det kän­des som om vi var på Rou­te 101, vägen från Ba­kers­fi­eld till San Fran­ci­sco. Man kan hö­ra en­tu­si­as­men. Väl­kom­men till Los Ang­e­les!”

Ski­van som bar lå­tens namn släpp­tes i april 1971 och ham­na­de på tio i topp-lis­tan någ­ra vec­kor se­na­re. Det var en to­tal tri­umf och sam­ti­digt djupt tra­giskt. Det vi­sa­de sig bli Jim Mor­ri­son sista ski­va med ban­det.

ut­gi­ven 1971 pro­du­cen­ter Bru­ce Bot­nik och The Do­ors

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.