29–20

Om hur Metallica toppade formen med The Black Album, intrigerna kring Rumours, The Doors mörka debut, ursprunget till heavy metal och mycket mer.

De flesta inspelningssessionerna för skivan hölls i december 1969 på Muscle Shoals Sound Studios i Alabama. Det var här som bandet spelade in den tidlösa partyröjaren Brown Sugar med sin kontroversiella text (har någon annan låt om slaveri, rasism, våldtäkt och oralsex någonsin gått rakt in på första plats i USA och Kanada?) och stabila gitarrgroove. I Muscle Shoals Sound Studios spelades även den Gram Parsons-inspirerade countryrocklåten Wild Horses in, samt en cover av Mississippi Fred Mcdowells You Gotta Move (med Mick Taylor på slide).

Det har diskuterats huruvida Parsons bidrog till komponerandet av Wild Horses (han spelade in den före Rolling Stones på The Flying Burrito Brothers andra skiva, Burrito Deluxe), men umgänget med countrysoulartisten färgade av sig på musiken. Sessionerna med Ry Cooder bidrog också i hög grad. I självbiografin Life förklarar Keith Richards hur Cooder lärde honom att stämma gitarren i ett öppet G vilket karaktiserar många av hans främsta låtar. (Tidningen The New Yorker skrev nyligen att Keith Richards och Ronnie Wood i 35 år har försökt ”att göra med fyra händer vad Cooder kan göra med två”.) Rolling Stones förvandling från London-mods till internationella musiker var genomförd.

Trots att resten av skivan spelades in på Olympic Studios i London och på Jaggers herrgård Stargroves är skivan marinerad i amerikana. Andra höjdpunkter är den arroganta Bitch i vilken Bobby Keys saxofon och Jim Prices trumpet duellerar med gitarrerna med stor framgång, countryrocklåten Dead Flowers och den Otis Redding-influerade soullåten I Got The Blues på vilken Keys och Price levererar Stax-blås.

Sister Morphine som är skriven tillsammans med Marianne Faithfull tar oss med på en nedstigning i den drogframkallade glömskan. Inspelningen påbörjades tidigt 1969 innan Taylor började i bandet och bjuder på fantastiskt slidespel av Ry Cooder.

Can’t You Hear Me Knockin’ är underskön med sitt oemotståndliga synkoperade öppningslick (sammetslent och rock’n’roll på samma gång) och organiska bluesjam.

När man har nått fram till det droginspirerade ljudlandskapet i Moonlight Mile (när Jagger sjunger ”When the wind blows and the rain feels cold /With a head full of snow” kan man utgå ifrån att han inte bara sjunger om det eländiga engelska vädret), står det klart att de har tagit sig en lång väg från sina tidiga dagars Chuck Berry-covers. Från Beggars Banquet (1968) till Exile On Main St. (1972) gjorde Rolling Stones allting rätt.