29–20

Om hur Me­tal­li­ca top­pa­de for­men med The Black Al­bum, in­tri­ger­na kring Ru­mours, The Do­ors mör­ka de­but, ur­sprung­et till he­a­vy me­tal och myc­ket mer.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

De fles­ta in­spel­nings­ses­sio­ner­na för ski­van hölls i de­cem­ber 1969 på Musc­le Sho­als Sound Stu­di­os i Ala­ba­ma. Det var här som ban­det spe­la­de in den tid­lö­sa par­tyrö­ja­ren Brown Su­gar med sin kon­tro­ver­si­el­la text (har nå­gon an­nan låt om sla­ve­ri, ra­sism, våld­täkt och oral­sex nå­gon­sin gått rakt in på förs­ta plats i USA och Ka­na­da?) och sta­bi­la gi­tarr­groo­ve. I Musc­le Sho­als Sound Stu­di­os spe­la­des även den Gram Par­sons-in­spi­re­ra­de country­rock­lå­ten Wild Hor­ses in, samt en co­ver av Mis­sis­sip­pi Fred Mc­do­wells You Got­ta Mo­ve (med Mick Tay­lor på sli­de).

Det har dis­ku­te­rats huruvi­da Par­sons bi­drog till kom­po­ne­ran­det av Wild Hor­ses (han spe­la­de in den fö­re Rol­ling Sto­nes på The Fly­ing Bur­ri­to Brot­hers and­ra ski­va, Bur­ri­to Deluxe), men um­gäng­et med country­soular­tis­ten fär­ga­de av sig på mu­si­ken. Ses­sio­ner­na med Ry Coo­der bi­drog ock­så i hög grad. I själv­bi­o­gra­fin Li­fe för­kla­rar Keith Ri­chards hur Coo­der lär­de ho­nom att stäm­ma gi­tar­ren i ett öp­pet G vil­ket ka­rak­ti­se­rar många av hans främs­ta lå­tar. (Tid­ning­en The New Yor­ker skrev ny­li­gen att Keith Ri­chards och Ron­nie Wood i 35 år har för­sökt ”att gö­ra med fy­ra hän­der vad Coo­der kan gö­ra med två”.) Rol­ling Sto­nes för­vand­ling från Lon­don-mods till in­ter­na­tio­nel­la mu­si­ker var ge­nom­förd.

Trots att res­ten av ski­van spe­la­des in på Olym­pic Stu­di­os i Lon­don och på Jag­gers herr­gård Star­groves är ski­van ma­ri­ne­rad i ame­ri­ka­na. And­ra höjd­punk­ter är den ar­ro­gan­ta Bit­ch i vil­ken Bob­by Keys sax­o­fon och Jim Pri­ces trum­pet du­el­le­rar med gi­tar­rer­na med stor fram­gång, country­rock­lå­ten De­ad Flo­wers och den Otis Red­ding-in­flu­e­ra­de soullå­ten I Got The Blues på vil­ken Keys och Price le­ve­re­rar Stax-blås.

Sis­ter Morp­hi­ne som är skri­ven till­sam­mans med Ma­ri­an­ne Fait­h­full tar oss med på en ned­stig­ning i den drog­fram­kal­la­de glöms­kan. In­spel­ning­en på­bör­ja­des ti­digt 1969 in­nan Tay­lor bör­ja­de i ban­det och bju­der på fan­tas­tiskt sli­de­spel av Ry Coo­der.

Can’t You He­ar Me Knoc­kin’ är un­der­skön med sitt oe­mot­stånd­li­ga syn­ko­pe­ra­de öpp­ningslick (sam­mets­lent och rock’n’roll på sam­ma gång) och or­ga­nis­ka blue­sjam.

När man har nått fram till det dro­gin­spi­re­ra­de ljud­land­ska­pet i Moon­light Mi­le (när Jag­ger sjung­er ”When the wind blows and the rain fe­els cold /With a he­ad full of snow” kan man ut­gå ifrån att han in­te ba­ra sjung­er om det elän­di­ga eng­els­ka väd­ret), står det klart att de har ta­git sig en lång väg från si­na ti­di­ga da­gars Chuck Ber­ry-co­vers. Från Beg­gars Ban­quet (1968) till Ex­i­le On Main St. (1972) gjor­de Rol­ling Sto­nes all­ting rätt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.