19–11

Nedräkningen fortsätter med klassiska album av Rush, The Beatles, David Bowie, Queen och andra.

Framtiden är knepig att förutsäga. När George Orwells roman 1984 publicerades i slutet av 40-talet måste årtalet i titeln ha verkat befinna sig en evighet bort. Och trots att många av Orwells förutsägelser slog in, lyckades han inte förutse Bananaramas popularitet. Stanley Kubricks 2001 är en fantastisk film, men året som sådant erbjöd inte mycket när det kom till utomjordiska expeditioner – USA var allt för upptagna med att invadera Afghanistan.

Rush gjorde rätt i att placera 2112 så pass långt in i framtiden att endast en och annan Metusalem bland oss kommer att få facit på om prästerna vid templet Syrinx någonsin kommer att lyckas ta kontrollen.

För att fullt ut kunna uppskatta kvaliteterna hos Rushs 2112 måste man reflektera över 70-talets tidsanda, i synnerhet året 1976. Rush hade släppt tre skivor – den självbetitlade debuten, Fly By Night och Caress Of Steel – men bandet strävade fortfarande efter att hitta sin fåra.

Skivbolagsfolket var inte särskilt imponerade. ”När Caress Of Steel floppade gjorde skivbolaget Mercury det väldigt klart för oss att vi hade gjort dem besvikna”, minns sångaren och basisten Geddy Lee. ”Vi insåg att de skulle kicka oss om inte nästa skiva sålde. Innerst inne tror jag att vi var inställda på att våra karriärer var över och att vi skulle bli tvungna att ta ’riktiga’ jobb. Så 2112 räddade oss, tveklöst.”

Temat på 2112 återspeglade motsättningarna. ”Som jag minns det skrev Neil [Peart, trumslagare och textförfattare] hela storyn för 2112 baserat på Anthem av Ayn Rand – en anti-totalitär science fiction-historia. Neil och jag hade dessutom läst en annan av Ayn Rands böcker, The Fountainhead, och den tjänade också som inspiration. The Fountainhead handlar om en arkitekt som är fast besluten att inte kompromissa med sin estetik, sin vision, och han är beredd att göra vad som helst, även radikala saker, för att stå upp för sin konst och rätten att vara individualist. Det tilltalade oss när vi gjorde 2112. Vi kände att vi pressades till att kompromissa med vår konst. Folk gillar inte när man kallar hårdrock eller progressiv rock för konst, men för oss, som skapare av den musiken, är det konst.”

”Konst” var ett fult ord vid den här tiden. År 1976 var inte den bästa tidpunkten för att släppa en skiva som 2112. Bandets hårda science fiction-inspirerade rock var ute och pressbilderna som visade tre nördiga och långhåriga kanadensare i sidenkimonos hjälpte inte direkt till.

Men nyheten om 2112: s förträfflighet spred sig snabbt från mun till mun och när Rush för första gången turnerade i Storbritannien (1977, när punken var som störst) dök en armé av bleka rockfans fram ur skuggorna och välkomnade dem som segrande hjältar.

När man lyssnar på 2112 idag slås man av att den är så briljant och så kort. Huvudstycket som tog hela sida ett i anspråk är strax över 20 minuter långt. De fem låtarna på sida två var alla runt tre eller fyra minuter. Titelspåret – som skildrar en ensam mans misslyckade kamp för att återföra musikens glädje i en dystopisk värld – är fortfarande ett mästerligt musikstycke.

Skivan är dessutom hemtrevligt välbekant. Även om man inte har lyssnat på 2112 på flera år känner man omedelbart igen vartenda ackord av Alex Lifeson, varenda sångdrill av Geddy Lee, vartenda trumfill av Neil Peart … Det finns dessutom en befriande naivitet i musiken – de hade inte för avsikt att skapa ett odödligt storverk utan lät bara musiken och idéerna flöda.

Den bästa delen av historien som berättas på 2112 är när huvudkaraktären hittar en övergiven gitarr (” What can this strange device be?”) och långsamt lär sig att bemästra de sex strängarna. Alex Lifesons initiala försiktighet är genuint stämningsfull och när han till slut får kontroll över instrumentet är det ett rent livsbejakande ögonblick.

När skivan släpptes kallade NME (New Musical Express) Rush för fascister med hänvisning till bandets koppling till Ayn Rand som stod väldigt långt till höger. Geddy Lee, vars föräldrar överlevde Förintelsen, var extremt arg och upprörd: ”Ayn Rand inspirerade oss till 2112, men vi har ingen koppling till hennes högerpolitik. 2112 var en antitotalitär, anti-fascistisk berättelse.” Kritikerna kunde gnälla bäst de ville. Inom ett år hade 2112 sålt guld. Idag har den sålt trippel platina i USA och dubbel platina i Kanada.

utgiven 1976 producenter Rush och Terry Brown