19–11

Ned­räk­ning­en fort­sät­ter med klas­sis­ka al­bum av Rush, The Be­at­les, Da­vid Bowie, Qu­een och and­ra.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Fram­ti­den är kne­pig att för­ut­sä­ga. När Ge­or­ge Or­wells ro­man 1984 pub­li­ce­ra­des i slu­tet av 40-ta­let mås­te år­ta­let i ti­teln ha ver­kat be­fin­na sig en evig­het bort. Och trots att många av Or­wells för­ut­sä­gel­ser slog in, lyc­ka­des han in­te för­ut­se Ba­na­na­ra­mas po­pu­la­ri­tet. Stan­ley Kubricks 2001 är en fan­tas­tisk film, men året som så­dant er­bjöd in­te myc­ket när det kom till ut­omjor­dis­ka ex­pe­di­tio­ner – USA var allt för upp­tag­na med att in­va­de­ra Af­gha­nis­tan.

Rush gjor­de rätt i att pla­ce­ra 2112 så pass långt in i fram­ti­den att en­dast en och an­nan Me­tu­sa­lem bland oss kom­mer att få fa­cit på om präs­ter­na vid temp­let Sy­rinx nå­gon­sin kom­mer att lyc­kas ta kon­trol­len.

För att fullt ut kun­na upp­skat­ta kva­li­te­ter­na hos Rus­hs 2112 mås­te man re­flek­te­ra över 70-ta­lets tids­an­da, i syn­ner­het året 1976. Rush ha­de släppt tre ski­vor – den själv­be­tit­la­de de­bu­ten, Fly By Night och Ca­ress Of Ste­el – men ban­det strä­va­de fort­fa­ran­de ef­ter att hit­ta sin få­ra.

Skiv­bo­lags­fol­ket var in­te sär­skilt im­po­ne­ra­de. ”När Ca­ress Of Ste­el flop­pa­de gjor­de skiv­bo­la­get Mer­cu­ry det väl­digt klart för oss att vi ha­de gjort dem be­svik­na”, minns sång­a­ren och ba­sis­ten Ged­dy Lee. ”Vi in­såg att de skul­le kic­ka oss om in­te näs­ta ski­va sål­de. In­nerst in­ne tror jag att vi var in­ställ­da på att vå­ra kar­riä­rer var över och att vi skul­le bli tvung­na att ta ’rik­ti­ga’ jobb. Så 2112 räd­da­de oss, tvek­löst.”

Te­mat på 2112 åter­speg­la­de mot­sätt­ning­ar­na. ”Som jag minns det skrev Neil [Pe­art, trum­sla­ga­re och text­för­fat­ta­re] he­la sto­ryn för 2112 ba­se­rat på Ant­hem av Ayn Rand – en an­ti-to­ta­li­tär sci­ence fic­tion-histo­ria. Neil och jag ha­de dess­utom läst en an­nan av Ayn Rands böc­ker, The Fountain­he­ad, och den tjä­na­de ock­så som in­spi­ra­tion. The Fountain­he­ad hand­lar om en ar­ki­tekt som är fast be­slu­ten att in­te kom­pro­mis­sa med sin es­te­tik, sin vi­sion, och han är be­redd att gö­ra vad som helst, även ra­di­ka­la sa­ker, för att stå upp för sin konst och rät­ten att va­ra in­di­vi­du­a­list. Det till­ta­la­de oss när vi gjor­de 2112. Vi kän­de att vi pres­sa­des till att kom­pro­mis­sa med vår konst. Folk gil­lar in­te när man kal­lar hård­rock el­ler pro­gres­siv rock för konst, men för oss, som ska­pa­re av den mu­si­ken, är det konst.”

”Konst” var ett fult ord vid den här ti­den. År 1976 var in­te den bäs­ta tid­punk­ten för att släp­pa en ski­va som 2112. Ban­dets hår­da sci­ence fic­tion-in­spi­re­ra­de rock var ute och press­bil­der­na som vi­sa­de tre nör­di­ga och lång­hå­ri­ga ka­na­den­sa­re i si­den­ki­mo­nos hjälp­te in­te di­rekt till.

Men ny­he­ten om 2112: s för­träff­lig­het spred sig snabbt från mun till mun och när Rush för förs­ta gång­en tur­ne­ra­de i Stor­bri­tan­ni­en (1977, när pun­ken var som störst) dök en ar­mé av ble­ka rockfans fram ur skug­gor­na och väl­kom­na­de dem som seg­ran­de hjäl­tar.

När man lyss­nar på 2112 idag slås man av att den är så bril­jant och så kort. Hu­vud­styc­ket som tog he­la si­da ett i an­språk är strax över 20 mi­nu­ter långt. De fem lå­tar­na på si­da två var al­la runt tre el­ler fy­ra mi­nu­ter. Ti­tel­spå­ret – som skild­rar en en­sam mans miss­lyc­ka­de kamp för att åter­fö­ra mu­si­kens gläd­je i en dysto­pisk värld – är fort­fa­ran­de ett mäs­ter­ligt mu­sik­styc­ke.

Ski­van är dess­utom hem­trev­ligt väl­be­kant. Även om man in­te har lyss­nat på 2112 på fle­ra år kän­ner man ome­del­bart igen varten­da ac­kord av Alex Li­fe­son, varen­da sång­drill av Ged­dy Lee, varten­da trum­fill av Neil Pe­art … Det finns dess­utom en be­fri­an­de na­i­vi­tet i mu­si­ken – de ha­de in­te för av­sikt att ska­pa ett odöd­ligt stor­verk ut­an lät ba­ra mu­si­ken och idéer­na flö­da.

Den bäs­ta de­len av histo­ri­en som be­rät­tas på 2112 är när hu­vud­ka­rak­tä­ren hit­tar en över­gi­ven gi­tarr (” What can this strange de­vice be?”) och lång­samt lär sig att be­mäst­ra de sex sträng­ar­na. Alex Li­fe­sons ini­ti­a­la för­sik­tig­het är ge­nu­int stäm­nings­full och när han till slut får kon­troll över in­stru­men­tet är det ett rent livs­be­ja­kan­de ögon­blick.

När ski­van släpp­tes kal­la­de NME (New Mu­si­cal Ex­press) Rush för fa­scis­ter med hän­vis­ning till ban­dets kopp­ling till Ayn Rand som stod väl­digt långt till hö­ger. Ged­dy Lee, vars för­äld­rar över­lev­de För­in­tel­sen, var ex­tremt arg och upp­rörd: ”Ayn Rand in­spi­re­ra­de oss till 2112, men vi har ing­en kopp­ling till hen­nes hö­ger­po­li­tik. 2112 var en an­ti­to­ta­li­tär, an­ti-fa­scis­tisk be­rät­tel­se.” Kri­ti­ker­na kun­de gnäl­la bäst de vil­le. Inom ett år ha­de 2112 sålt guld. Idag har den sålt trip­pel pla­ti­na i USA och dub­bel pla­ti­na i Ka­na­da.

ut­gi­ven 1976 pro­du­cen­ter Rush och Ter­ry Brown

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.