IV – Led Zeppelin

Stairway To Heaven, Black Dog, Rock And Roll, When The Levee Breaks – fyra skäl till att ”Four Symbols” är deras mest älskade skiva.

När det handlar om kraft, direkthet, inflytande, fokus och ren och skär Led Zeppelin-ism är Led Zeppelin IV oslagbar. Av alla deras skivor är Zeppelins fjärde album från 1971 deras mest beundrade verk. Skivan har fortfarande en air av fräschhet – Jimmy Pages oefterhärmeliga riff, John Paul Jones musikaliska nytänkande, Robert Plants distinkta röst och John Bonham enorma trumsound gör IV (ibland även kallad ”Four Symbols”) till ett tidlöst album.

Eller vad sägs om machorockrökaren Black Dog, den brutala Rock And Roll, den suggestiva The Battle Of Evermore (med gästspel av sångerskan Sandy Denny) och den lika dynamiska som episka Stairway To Heaven? Och det är bara skivans första sida.

Och apropå influenser: efter att i princip ha utgjort en mall för 70-talets hård- och folkrock försåg IV även hip hop-världen med det ultimata trumbeatet från When The Levee Breaks.

Rytmiken i introt till Black Dog (4/4 mot 5/4) var en indikation på hur långt fram Led Zeppelin låg. På den gamla goda tiden ansågs band som Grand Funk Railroad vara Led Zeppelins tronföljare, men de befann sig ljusår från den elegans och tajming Zeppelin uppvisade i låtar som Black Dog.

Rock And Roll föddes ur ett jam med Rolling Stones mentor Ian Stewart gästandes på piano. Bonzo spelade introt till Little Richards Keep A Knockin’ och Page kompletterade med ett riff i 50-talsstil. En kvart senare var grunden till Rock And Roll inspelad och en klassisk låt var född …

På Misty Mountain Hop spelar John Paul Jones huvudriffet på elpiano medan John Bonham gör en exemplarisk insats med några myndiga trumfills. Plant återvänder till hippietillvaron med en berättelse om hur han blir haffad i parken (”crowds of people sittin’ on the grass with flowers in their hair – hey boy do you wanna score?”), vilket gör att den kan betraktas som en hårdare kusin till hippielåten Going To California.

Going To California krokar för övrigt i det akustiska hippiesoundet på Led Zeppelin III och visar hur influerad Plant var av folkmusiker som till exempel Joni Mitchell.

Four Sticks drivs framåt av ett ihållande Page-riff och Bonhams användande av fyra trumpinnar, därav titeln. Arrangemanget var så komplext att bandet bara spelade låten live vid ett fåtal tillfällen.

Till The Battle Of Evermore skrev Robert Plant en text som var influerad av en bok om de keltiska krigen och han sjöng låten tillsammans med den legendariska sångerskan Sandy Denny (som vid tillfället var med i Fairport Convention). De spelade den inte live förrän under USAturnén då John Paul Jones sjöng Dennys bitar. Inte någon lätt uppgift.

When The Levee Breaks var en cover av en gammal Memphis Minnie-blueslåt. Låten drivs på av Bonhams (numera ofta samplade) trumkomp som spelades in i trapphuset i Headley Grange. Bonham släpper loss sina trumdemoner och får följe av Pages briljanta gitarrspel. Den är dånande och apokalyptisk, vacker och farlig.

Epitetet ”tajt men avslappnat” har alltid varit en korrekt beskrivning av bandets musikaliska förhållningssätt. Biljud och mikrofonläckage var inga misstag som var tvungna att åtgärdas enligt producenten Page, utan snarare ingredienser som gav musiken karaktär och känsla. Tack vare bland annat det största trumljud som någonsin har fångats på band känns IV rå och organisk.

Mycket har skrivits om tekniken och metoderna bakom inspelningen – det handlar i princip om två mikrofoner över Bonhams trumset som stod i ett tre våningar högt trapphus – och det är ingen överdrift att påstå att Headley Grange där IV spelades in är bandets femte medlem i sammanhanget. Samma stora rumsljud återfinns på det fingerplockade gitarrintrot till Stairway To Heaven, bandets finaste inspelade ögonblick. Reverbet är så stort att det nästan liknar ett eko.

Stairway To Heaven är både älskad och hatad, men ingen annanstans illustreras Jimmy Pages överlägsna förståelse för rockdynamik bättre än här. Låten byggs långsamt upp och når slutligen klimax i vad som måste betraktas som världens bästa gitarrsolo.

Allt som glittrar är inte guld, för att citera en rad ur texten. Men den här skivan är det.

utgiven 1971 producent Jimmy Page