IV – Led Zep­pe­lin

Stair­way To He­a­ven, Black Dog, Rock And Roll, When The Le­vee Bre­aks – fy­ra skäl till att ”Four Sym­bols” är de­ras mest äls­ka­de ski­va.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

När det hand­lar om kraft, di­rekt­het, in­fly­tan­de, fo­kus och ren och skär Led Zep­pe­lin-ism är Led Zep­pe­lin IV oslag­bar. Av al­la de­ras ski­vor är Zep­pe­lins fjär­de al­bum från 1971 de­ras mest be­und­ra­de verk. Ski­van har fort­fa­ran­de en air av fräsch­het – Jim­my Pa­ges oef­ter­här­me­li­ga riff, John Paul Jo­nes mu­si­ka­lis­ka nytän­kan­de, Ro­bert Plants di­stink­ta röst och John Bon­ham enor­ma trumsound gör IV (ibland även kal­lad ”Four Sym­bols”) till ett tid­löst al­bum.

El­ler vad sägs om macho­rock­rö­ka­ren Black Dog, den bru­ta­la Rock And Roll, den sug­ges­ti­va The Batt­le Of Ever­mo­re (med gäst­spel av sång­ers­kan San­dy Den­ny) och den li­ka dy­na­mis­ka som epis­ka Stair­way To He­a­ven? Och det är ba­ra ski­vans förs­ta si­da.

Och apro­på in­flu­en­ser: ef­ter att i prin­cip ha ut­gjort en mall för 70-ta­lets hård- och folk­rock för­såg IV även hip hop-värl­den med det ul­ti­ma­ta trum­be­a­tet från When The Le­vee Bre­aks.

Ryt­mi­ken i in­trot till Black Dog (4/4 mot 5/4) var en in­di­ka­tion på hur långt fram Led Zep­pe­lin låg. På den gam­la go­da ti­den an­sågs band som Grand Funk Rail­ro­ad va­ra Led Zep­pe­lins tron­föl­ja­re, men de be­fann sig ljusår från den ele­gans och taj­ming Zep­pe­lin upp­vi­sa­de i lå­tar som Black Dog.

Rock And Roll föd­des ur ett jam med Rol­ling Sto­nes men­tor Ian Ste­wart gäs­tan­des på pi­a­no. Bon­zo spe­la­de in­trot till Litt­le Ri­chards Keep A Knoc­kin’ och Page kom­plet­te­ra­de med ett riff i 50-tals­stil. En kvart se­na­re var grun­den till Rock And Roll in­spe­lad och en klas­sisk låt var född …

På Mi­sty Mountain Hop spe­lar John Paul Jo­nes hu­vud­rif­fet på el­pi­a­no me­dan John Bon­ham gör en ex­em­pla­risk in­sats med någ­ra myn­di­ga trum­fills. Plant åter­vän­der till hip­pi­e­till­va­ron med en be­rät­tel­se om hur han blir haf­fad i par­ken (”crowds of pe­op­le sit­tin’ on the grass with flo­wers in their hair – hey boy do you wan­na sco­re?”), vil­ket gör att den kan be­trak­tas som en hår­da­re ku­sin till hip­pielå­ten Go­ing To Ca­li­for­nia.

Go­ing To Ca­li­for­nia kro­kar för öv­rigt i det akus­tis­ka hip­pi­e­soun­det på Led Zep­pe­lin III och vi­sar hur in­flu­e­rad Plant var av folk­mu­si­ker som till ex­em­pel Jo­ni Mit­chell.

Four Sticks drivs fram­åt av ett ihål­lan­de Page-riff och Bon­hams an­vän­dan­de av fy­ra trum­pin­nar, där­av ti­teln. Ar­range­mang­et var så kom­plext att ban­det ba­ra spe­la­de lå­ten li­ve vid ett få­tal till­fäl­len.

Till The Batt­le Of Ever­mo­re skrev Ro­bert Plant en text som var in­flu­e­rad av en bok om de kel­tis­ka kri­gen och han sjöng lå­ten till­sam­mans med den le­gen­da­ris­ka sång­ers­kan San­dy Den­ny (som vid till­fäl­let var med i Fair­port Con­ven­tion). De spe­la­de den in­te li­ve för­rän un­der USAtur­nén då John Paul Jo­nes sjöng Den­nys bi­tar. In­te nå­gon lätt upp­gift.

When The Le­vee Bre­aks var en co­ver av en gam­mal Memp­his Min­nie-blueslåt. Lå­ten drivs på av Bon­hams (nu­me­ra of­ta samp­la­de) trum­komp som spe­la­des in i trapp­hu­set i He­ad­ley Grange. Bon­ham släp­per loss si­na trum­de­mo­ner och får föl­je av Pa­ges bril­jan­ta gi­tarr­spel. Den är då­nan­de och apo­ka­lyp­tisk, vac­ker och far­lig.

Epi­te­tet ”tajt men av­slapp­nat” har all­tid va­rit en kor­rekt be­skriv­ning av ban­dets mu­si­ka­lis­ka för­håll­nings­sätt. Bi­ljud och mik­ro­fonläc­kage var inga miss­tag som var tvung­na att åt­gär­das en­ligt pro­du­cen­ten Page, ut­an sna­ra­re in­gre­di­en­ser som gav mu­si­ken ka­rak­tär och käns­la. Tack va­re bland an­nat det störs­ta trum­ljud som nå­gon­sin har fång­ats på band känns IV rå och or­ga­nisk.

Myc­ket har skri­vits om tek­ni­ken och me­to­der­na bakom in­spel­ning­en – det hand­lar i prin­cip om två mik­ro­fo­ner över Bon­hams trum­set som stod i ett tre vå­ning­ar högt trapp­hus – och det är ing­en över­drift att på­stå att He­ad­ley Grange där IV spe­la­des in är ban­dets fem­te med­lem i sam­man­hang­et. Sam­ma sto­ra rums­ljud åter­finns på det fing­er­ploc­ka­de gi­tarr­in­trot till Stair­way To He­a­ven, ban­dets fi­nas­te in­spe­la­de ögon­blick. Re­ver­bet är så stort att det näs­tan lik­nar ett eko.

Stair­way To He­a­ven är bå­de äls­kad och ha­tad, men ing­en an­nan­stans il­lu­stre­ras Jim­my Pa­ges över­lägs­na för­stå­el­se för rock­dy­na­mik bätt­re än här. Lå­ten byggs lång­samt upp och når slut­li­gen kli­max i vad som mås­te be­trak­tas som värl­dens bäs­ta gi­tarr­so­lo.

Allt som glitt­rar är in­te guld, för att ci­te­ra en rad ur tex­ten. Men den här ski­van är det.

ut­gi­ven 1971 pro­du­cent Jim­my Page

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.