II – Led Zep­pe­lin

Zep­pe­lins and­ra al­bum sat­te stan­dar­den för 70-ta­lets hård­rock och över­träf­fas en­dast av sin yng­re bror …

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Den 22 ok­to­ber 1969, mind­re än 300 da­gar ef­ter ut­giv­ning­en av de­ras förs­ta ski­va, släpp­te Jim­my Page och kom­pa­ni Led Zep­pe­lin II. Den var bå­de tyng­re och mer ny­an­se­rad än de­bu­ten och blev en be­tyd­ligt stör­re för­sälj­nings­fram­gång. Skiv­bo­la­get At­lan­tic mot­tog för­hands­be­ställ­ning­ar på 400 000 ex­em­plar – nä­ra 10 gång­er så många som Led Zep­pe­lin. Ski­van blev lis­tet­ta i bå­de USA och Stor­bri­tan­ni­en. De­ras mu­si­ka­lis­ka re­vo­lu­tion ha­de nu of­fi­ci­ellt nått runt he­la värl­den. ”Ski­van fång­a­de ener­gin som upp­står när man är ute på vägar­na”, sa Page se­na­re. ”Det är vad jag gil­lar med den. Ski­van och pe­ri­o­den som om­gav den fram­står som en tid­våg nu.”

De ha­de ett bra ut­gångs­lä­ge med de­but­ski­van i ryg­gen, men nu var de tvung­na att be­vi­sa vad de verk­li­gen gick för. Ro­bert Plant: ”Det var ski­van som skul­le av­gö­ra om vi ha­de po­ten­ti­a­len att bli lång­va­ri­ga och ka­pa­ci­te­ten att sti­mu­le­ra. Den var fort­fa­ran­de blues­ba­se­rad, men med ett be­tyd­ligt mer an­ge­lä­get för­håll­nings­sätt till mu­si­ken och dess­utom var den gans­ka prå­lig.”

Ski­van skrevs un­der tur­né och spe­la­des in på en rad oli­ka plat­ser (Lon­don, NYC, LA, Van­cou­ver). Lå­tar­na var dess­utom de förs­ta som Jim­my Page skrev med ban­det i åtan­ke. Who­le Lot­ta Lo­ve kom­bi­ne­rar bluestra­di­tio­nen med grän­sö­ver­skri­dan­de nytän­kan­de. Det 70-tals­dof­tan­de rif­fet läg­ger grun­den med sin ur­kraft och det ef­fektstin­na mitt­par­ti­et för­und­rar lyss­na­ren än i dag. Lå­ten blev snart de­ras li­ve­hymn ledd av Jim­my Pa­ges di­stink­ta gi­tar­riff som skul­le för­änd­ra roc­ken för all­tid.

He­art­brea­ker fång­ar ban­dets ofant­lig­het och Plants Le­mon Song (”Sque­e­ze my le­mon, ’til the juice runs down my leg”) un­der­byg­ger al­la ryk­ten om vad ban­det ha­de för sig back­stage. De ha­de lå­tar­na och de ha­de soun­det. För in­spel­ning­ar­na av II byt­te Jim­my Page till en Gib­son Les Paul som han ha­de köpt av Joe Walsh (som vid den här ti­den spe­la­de med The Ja­mes Gang) och la­de Te­lecas­tern som han ha­de spe­lat på un­der sin tid med Yard­birds och ti­di­ga Zep­pe­lin på hyl­lan. Ski­van ut­gjor­de ock­så Jim­my Pa­ges de­but som pro­du­cent.

”Jim­my var en ut­märkt pro­du­cent”, minns tek­ni­kern Ed­die Kra­mer. ”När han och jag mix­a­de Who­le Lot­ta Lo­ve for vi runt he­la mix­er­bor­det och skru­va­de på varen­da knapp. Vi lyc­ka­des på nå­got vis tän­ja på grän­ser­na och ska­pa ett ef­fek­tivt sound.” Med en bak­grund som stu­di­o­gi­tar­rist som ha­de spe­lat in i en rad oli­ka stu­di­or var Jim­my Page fa­sci­ne­rad av att ex­pe­ri­men­te­ra med ljud. En nyc­kel­fak­tor var di­stans­pla­ce­ring av mik­ro­fo­ner­na. Den­na tek­nik för­sto­ra­de John Bon­hams trum­set av­se­värt och ha­de ock­så en stor in­ver­kan på Ro­bert Plants sång. ”Jag upp­täck­te att om man flyt­ta­de bort mik­ro­fo­nen från trum­mor­na fick lju­det plats att an­das”, minns Page. ”Jag fort­sat­te att ut­fors­ka och ut­veck­la den me­to­den.”

II är snyggt ar­ran­ge­rad och bril­jant struk­tu­re­rad. Ram­b­le On mjuk­star­tar med en drömsk in­led­ning in­nan den vak­nar till liv med en ex­plo­sion. Och om Plant tyc­ker att den Tol­ki­e­nin­flu­e­ra­de tex­ten om Mor­dor och Gol­lum är ge­nant idag be­hö­ver han in­te bry sig så myc­ket om det. Lå­ten är var­ken nör­dig el­ler omo­gen – den är sna­ra­re vul­gär och sväng­er som djä­vu­len. Bring It On Ho­me vi­sa­de sig va­ra ba­se­rad på en Wil­lie Dix­on­låt in­spe­lad av Son­ny Boy Wil­li­am­son. Dix­on fick upp­rät­tel­se, men en­dast in­trot och outrot – vil­ka lå­ter som av­slapp­na­de, natt­li­ga jam­ses­sio­ner med fram­mum­lad text och mun­spel – på­min­ner om ori­gi­na­let. Lå­ten ut­gör en mäk­tig av­slut­ning på ett av värl­dens bäs­ta roc­kal­bum.

Ski­van släpp­tes i USA sent i ok­to­ber och mot slu­tet av året ha­de den knuf­fat ner The Be­at­les Ab­bey Ro­ad från toppla­ce­ring­en. Där stan­na­de den i sju vec­kor. Det var en tyd­lig in­di­ka­tion på att Led Zep­pe­lin var re­do att re­ge­ra på lis­tor­na un­der 70-ta­let på sam­ma vis som The Be­at­les ha­de gjort på 60-ta­let. Trots de mil­jon­tals ex­em­plar som ski­van har sålts se­dan den släpp­tes är dess kanske främs­ta roll den in­flu­ens den har haft på så många band som har kom­mit fram se­na­re – från Ae­rosmith till Def Lep­pard till da­gens gi­tarr­band. De ela­ka rif­fen, de fi­na me­lo­di­er­na, den bly­tunga rytm­sek­tio­nen … ski­van har allt. IV är må­hän­da ban­dets bäst säl­jan­de ski­va och är kanske de­ras mest va­ri­e­ra­de als­ter, men det är ing­en tve­kan om att det var Led Zep­pe­lin II som eta­ble­ra­de ban­det som en kraft att räk­na med.

ut­gi­ven 1969 pro­du­cent Jim­my Page

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.