Abbey Road – The Beatles

The Beatles sista – en värdig avslutning som rockar hårt.

The Beatles arv överskrider generationsgränserna och skär obehindrat genom olika kulturer. Att bara nämna bandets namn, eller de individuella medlemmarnas namn – döda eller levande – öppnar dörrar och bygger broar runt hela världen (som Paul Mccartney gärna säger: ”ingen är immun mot The Beatles”). Märkligt då att de fyra Beatlarna stöter på patrull i Classic Rock. De läsare som menar att Lennon, Mccartney, Harrison och Starr ständigt borde figurera i tidningen överröstas ofta av de förmanande brev som skickas till oss efter de sällsynta tillfällen då vi publicerar något om bandet.

Många menar att The Beatles är föräldragenerationens band. Ett band som omdefinierade 60-talet och själva rockmusiken, men som inte rockade tillräckligt hårt och som inte var en del av 70-talets gyllene Marshall- och Les Paul-era. Men det finns fler skäl. Deras allestädes närvaro eller Beatlesfansens tendens att beskriva dem som musikhistoriens ”bästa” eller ”viktigaste” grupp. Eller de mer tveksamma inslagen i bandets backkatalog (till exempel Yellow Submarine eller Rocky Racoon), Mccartney som tramsar sig igenom Yesterday framför kameran. De skräddarsydda kostymerna. De löjliga filmerna. Yoko Ono.

Men om man tar några steg tillbaka, rensar skallen och lyssnar på The Beatles som ett band snarare än som ett kulturellt fenomen blir man snart påmind om hur mycket attityd, kvickhet, svett, vältalighet, melodi och – kanske framför allt – vilken bredd de hade under sin korta karriär. Det är rimligt att anta att man hatar vissa Beatles-låtar eller till och med skivor av bandet. Men att påstå att det inte finns något i deras makalösa katalog som berör en är likvärdigt med att påstå att man har tröttnat på musik över huvud taget.

Vid en tidpunkt när de flesta artister fortfarande framförde andras färdigskrivna material ledde The Beatles (jämte Bob Dylan) vägen för de band som ville skildra den fysiska, andliga och politiska världen runt dem. Och de utvecklades ständigt trots den kommersiella pressen att förbli desamma som de var. The Beatles gjorde allt detta på endast åtta år och lämnade efter sig en låtskatt som helt enkelt skåpar ut alla andra artister. Abbey Road är dessutom beviset på att de kunde rocka. Det är den sista skiva som The Beatles spelade in tillsammans (trots att den släpptes före Let It Be), men Abbey Road är full av förstagångshändelser: George Harrisons första singeletta ( Something), Ringo Starrs första trumsolo ( The End) och det första gitarrjamet med John, Paul och George ( The End igen).

Att skivan innehåller några av gruppens mest minnesvärda melodier och hisnande sångstämmor är desto mer uppseendeväckande när man tar i beaktande att de fyra bandmedlemmarna knappt pratade med varandra när de påbörjade arbetet i studion.

Efter den osammanhängande dubbel-lp:n White Album och den glädjelösa processen med att spela in och filma Let It Be såg det i mitten av 1969 ut som om The Beatles var slut. Bitterheten som splittrade gruppen hade till och med tvingat George Martin, som hade producerat bandets samtliga tidigare skivor, att lämna Let It Be- sessionerna (Phil Spector som i flera år hade velat jobba med The Beatles fick då chansen). Så den älskvärde George Martin blev minst sagt förvånad när han blev uppringd av inte en eller två, utan alla fyra Beatlar som bad honom att producera deras sista skiva.

”Du vet, som du brukade göra”, sa Lennon med all sin charmerande övertalningsförmåga.

”Bara om ni är som ni brukade vara”, svarade Martin försiktigt.

”Det kommer vi att vara”, svarade Lennon snabbt. ”Vi lovar.”

Lennon höll sitt ord och Abbey Road avrundade både 60-talet och The Beatles karriär på bästa tänkbara sätt. Lennon rockade övertygande på Come Together (hans vagt maskerade vädjan till sina stukade bandkamrater) och I Want You (She’s So Heavy). Mccartney levererade den struphuvudsstukande Oh! Darling. Harrisons Here Comes The Sun hintade om de under som skulle följa ett år senare med hans första soloalbum All Things Must Pass. Till och med Ringo bidrog som låtskrivare med den piffiga Octopus’s Garden.

Sviten som avslutar Abbey Road är en svindlande uppvisning av gruppens makalösa talang.

Den sista låten som spelades in av alla fyra Beatlar, The End, utgör ett utsökt coda till det medley som dominerar sida två på Abbey Road. Varje medlem levererar passande nog varsitt solo innan en kort pianomelodi gör plats för stråkar och en himmelsk stämsång som beskriver den slutliga räkenskapen: ”the love you take is equal to the love you make”. Det är vackert, perfekt, progressivt – med mer uppfinningsrikedom under ungefär 15 minuter än de flest uppbådar under hela sina karriärer – men aldrig svårt eller pretentiöst. Och just när man börjar fundera över om de tar sig själva på för stort allvar slänger de in några tramsiga textrader om drottningen (” Her Majesty’s a pretty nice girl/but she doesn’t have a lot to say”).

Mästerligt.

utgiven 1969 producent George Martin