Ab­bey Ro­ad – The Be­at­les

The Be­at­les sista – en vär­dig av­slut­ning som roc­kar hårt.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

The Be­at­les arv över­skri­der ge­ne­ra­tions­grän­ser­na och skär obe­hind­rat ge­nom oli­ka kul­tu­rer. Att ba­ra näm­na ban­dets namn, el­ler de in­di­vi­du­el­la med­lem­mar­nas namn – dö­da el­ler le­van­de – öpp­nar dör­rar och byg­ger bro­ar runt he­la värl­den (som Paul Mc­cart­ney gär­na sä­ger: ”ing­en är im­mun mot The Be­at­les”). Märk­ligt då att de fy­ra Be­at­lar­na stö­ter på patrull i Clas­sic Rock. De lä­sa­re som me­nar att Len­non, Mc­cart­ney, Har­ri­son och Starr stän­digt bor­de fi­gu­re­ra i tid­ning­en över­rös­tas of­ta av de för­ma­nan­de brev som skic­kas till oss ef­ter de säll­syn­ta till­fäl­len då vi pub­li­ce­rar nå­got om ban­det.

Många me­nar att The Be­at­les är för­äl­dra­ge­ne­ra­tio­nens band. Ett band som om­de­fi­ni­e­ra­de 60-ta­let och själ­va rock­mu­si­ken, men som in­te roc­ka­de till­räck­ligt hårt och som in­te var en del av 70-ta­lets gyl­le­ne Mars­hall- och Les Paul-era. Men det finns fler skäl. De­ras al­le­stä­des när­va­ro el­ler Be­at­lesfan­sens ten­dens att be­skri­va dem som mu­sik­histo­ri­ens ”bäs­ta” el­ler ”vik­ti­gas­te” grupp. El­ler de mer tvek­sam­ma in­sla­gen i ban­dets back­ka­ta­log (till ex­em­pel Yel­low Sub­ma­ri­ne el­ler Rocky Racoon), Mc­cart­ney som tram­sar sig ige­nom Yes­ter­day fram­för ka­me­ran. De skräd­dar­syd­da ko­sty­mer­na. De löj­li­ga fil­mer­na. Yo­ko Ono.

Men om man tar någ­ra steg till­ba­ka, ren­sar skal­len och lyss­nar på The Be­at­les som ett band sna­ra­re än som ett kul­tu­rellt fe­no­men blir man snart påmind om hur myc­ket at­ti­tyd, kvick­het, svett, väl­ta­lig­het, me­lo­di och – kanske fram­för allt – vil­ken bredd de ha­de un­der sin kor­ta kar­riär. Det är rim­ligt att an­ta att man ha­tar vis­sa Be­at­les-lå­tar el­ler till och med ski­vor av ban­det. Men att på­stå att det in­te finns nå­got i de­ras ma­ka­lö­sa ka­ta­log som be­rör en är lik­vär­digt med att på­stå att man har trött­nat på mu­sik över hu­vud ta­get.

Vid en tid­punkt när de fles­ta ar­tis­ter fort­fa­ran­de fram­för­de and­ras fär­dig­skriv­na ma­te­ri­al led­de The Be­at­les (jäm­te Bob Dy­lan) vägen för de band som vil­le skild­ra den fy­sis­ka, and­li­ga och po­li­tis­ka värl­den runt dem. Och de ut­veck­la­des stän­digt trots den kom­mer­si­el­la pres­sen att för­bli de­sam­ma som de var. The Be­at­les gjor­de allt det­ta på en­dast åt­ta år och läm­na­de ef­ter sig en låt­skatt som helt en­kelt skå­par ut al­la and­ra ar­tis­ter. Ab­bey Ro­ad är dess­utom be­vi­set på att de kun­de roc­ka. Det är den sista ski­va som The Be­at­les spe­la­de in till­sam­mans (trots att den släpp­tes fö­re Let It Be), men Ab­bey Ro­ad är full av första­gångs­hän­del­ser: Ge­or­ge Har­ri­sons förs­ta sing­e­let­ta ( So­met­hing), Rin­go Starrs förs­ta trumso­lo ( The End) och det förs­ta gi­tarr­ja­met med John, Paul och Ge­or­ge ( The End igen).

Att ski­van in­ne­hål­ler någ­ra av grup­pens mest min­nesvär­da me­lo­di­er och his­nan­de sång­stäm­mor är desto mer upp­se­en­de­väc­kan­de när man tar i be­ak­tan­de att de fy­ra band­med­lem­mar­na knappt pra­ta­de med varand­ra när de på­bör­ja­de ar­be­tet i stu­di­on.

Ef­ter den osam­man­häng­an­de dub­bel-lp:n White Al­bum och den gläd­je­lö­sa pro­ces­sen med att spe­la in och fil­ma Let It Be såg det i mit­ten av 1969 ut som om The Be­at­les var slut. Bit­ter­he­ten som splitt­ra­de grup­pen ha­de till och med tving­at Ge­or­ge Mar­tin, som ha­de pro­du­ce­rat ban­dets samt­li­ga ti­di­ga­re ski­vor, att läm­na Let It Be- ses­sio­ner­na (Phil Spector som i fle­ra år ha­de ve­lat job­ba med The Be­at­les fick då chan­sen). Så den älsk­vär­de Ge­or­ge Mar­tin blev minst sagt för­vå­nad när han blev upp­ringd av in­te en el­ler två, ut­an al­la fy­ra Be­at­lar som bad ho­nom att pro­du­ce­ra de­ras sista ski­va.

”Du vet, som du bru­ka­de gö­ra”, sa Len­non med all sin char­me­ran­de över­tal­nings­för­må­ga.

”Ba­ra om ni är som ni bru­ka­de va­ra”, sva­ra­de Mar­tin för­sik­tigt.

”Det kom­mer vi att va­ra”, sva­ra­de Len­non snabbt. ”Vi lo­var.”

Len­non höll sitt ord och Ab­bey Ro­ad av­run­da­de bå­de 60-ta­let och The Be­at­les kar­riär på bäs­ta tänk­ba­ra sätt. Len­non roc­ka­de över­ty­gan­de på Co­me To­get­her (hans vagt maske­ra­de väd­jan till si­na stu­ka­de band­kam­ra­ter) och I Want You (She’s So He­a­vy). Mc­cart­ney le­ve­re­ra­de den strup­hu­vuds­stu­kan­de Oh! Dar­ling. Har­ri­sons He­re Co­mes The Sun hin­ta­de om de un­der som skul­le föl­ja ett år se­na­re med hans förs­ta so­lo­al­bum All Things Must Pass. Till och med Rin­go bi­drog som låt­skri­va­re med den pif­fi­ga Octo­pus’s Gar­den.

Svi­ten som av­slu­tar Ab­bey Ro­ad är en svind­lan­de upp­vis­ning av grup­pens ma­ka­lö­sa ta­lang.

Den sista lå­ten som spe­la­des in av al­la fy­ra Be­at­lar, The End, ut­gör ett ut­sökt co­da till det med­ley som do­mi­ne­rar si­da två på Ab­bey Ro­ad. Var­je med­lem le­ve­re­rar pas­san­de nog varsitt so­lo in­nan en kort pi­a­no­me­lo­di gör plats för strå­kar och en him­melsk stäm­sång som be­skri­ver den slut­li­ga rä­ken­ska­pen: ”the lo­ve you ta­ke is equal to the lo­ve you ma­ke”. Det är vac­kert, per­fekt, pro­gres­sivt – med mer upp­fin­nings­ri­ke­dom un­der un­ge­fär 15 mi­nu­ter än de flest upp­bå­dar un­der he­la si­na kar­riä­rer – men ald­rig svårt el­ler pre­ten­tiöst. Och just när man bör­jar fun­de­ra över om de tar sig själ­va på för stort all­var släng­er de in någ­ra tram­si­ga textra­der om drott­ning­en (” Her Ma­je­sty’s a pret­ty nice girl/but she do­esn’t ha­ve a lot to say”).

Mäs­ter­ligt.

ut­gi­ven 1969 pro­du­cent Ge­or­ge Mar­tin

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.