Highway To Hell – AC/DC

Den sista skivan med Bon Scott blev bandets stora genombrott.

Highway To Hell var AC/DC:S stora genombrott och deras första miljonsäljande skiva. Och sorgligt nog den sista någonsin med Bon Scott. Skivan var en triumf från ett band som hade stått på randen till katastrof, och de kommersiella förväntningarna från Atlantic Records var så stora att de ursprungligen hade försökt tvinga bandet att spela in en coverversion av The Spencer Davis Groups hit Gimme Some Lovin’ från 1966 i ett desperat försök att få någon aktivitet på listorna. Malcolm Young (och gruppens nya manager Peter Mensch) var medvetna om pressen, så de kickade producenten Eddie Kramer, anlitade Robert ”Mutt” Lange och tvingade bandet till tre månaders stenhårt arbete i studion. Det färdiga resultatet var den mest polerade och professionella skivan i kvintettens karriär – och följaktligen deras första miljonsäljare i USA.

Mutt Langes snilledrag var att omvandla bandets blod, svett och tårar i London’s Roundhouse Studio till en skiva som låter lätt och ledig, nonchalant och spontan. AC/DC saknade aldrig jävlar anamma, energi eller aggressivitet, men på Highway To Hell utdelades rallarsvingarna med en precision och balans som gav maximal effekt. Djävulen, precis som Lange, finns i detaljerna. Den röjiga körsången på Walk All Over You. De minimalistiska, brutalt effektiva gitarrna på verserna i Touch Too Much. Klimaxet på If You Want Blood som får lyssnaren att tappa andan. Den ostoppbara framåtrörelsen i Girls Got Rhythm.

Den första låten de jobbade med var titelspåret Highway To Hell. Det omedelbart fängslande gitarr- och trumintrot hade spelats in som en enkel idé med Angus på gitarr och Malcolm på trummor. Det var nära att låtidén försvann när en tekniker tog med sig den enda kassetten hem där hans unge son lekte med bandet och drog ut det. Tack och lov tog Bon Scott, som alltid var noga med att spola tillbaka sina egna kassettband, hand om bandet följande dag. Låten som skulle förändra deras liv för alltid räddades.

Det faktum att låtens intro påminde om Frees All Right Now undgick inte Lange som anlitade Frees gamla tekniker Tony Platt när det var dags för slutmix. ”Han ville ha någon som kunde bidra med det där torra rocksoundet med punch”, säger Platt. ”Känslan av tid och rum.”

Det var ett sound som karakteriserade hela skivan. Låtar som Touch Too Much – upplockad från en tidigare inkarnation och förvandlad till en förstklassig fotstampare – och den pulserande Get It Hot var till synes basala och tunga rocklåtar. Men som Platt poängterar hade de dessutom groove. Till och med den glödheta If You Want Blood (You’ve Got It) var omöjlig att lyssna på utan att röra på sig. George Young hade alltid uppmuntrat bandet att göra sitt allra bästa och inte hänga upp sig på detaljer som att stämma instrumenten, men Lange insisterade på att allt skulle vara i perfekt balans, melodiskt, rytmiskt och harmoniskt. Bandet var tajtare och mer samspelt och han fick dem till och med att lätta på gaspedalen länge nog för att vissa låtar nästan kunde kallas för ballader. Beatet på Love Hungry Man var ganska likt Highway To Hell, men anslaget var inte lika mycket rakt-i-ansiktet. På skivans avslutande låt, Night Prowler, förde Lange bandet tillbaka till en slags elektrisk blå melankoli som de hade snuddat vid tidigare på Bon Scotts Ride On från Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Bon Scotts text berättar historien om ett monster som väntar på att du ska ”turn out the light” innan den ”makes a mess of you”. Om inte musiken hade varit så övertygande hade låten kunnat tillhöra Alice Coopers skräckrockgenre. Den var inte teatralisk – den lät bara elak och skitig.

På textfronten kom de flesta andra låtar – exempelvis Girl’s Got Rhythm och Beating Around The Bush (den sistnämnda en omarbetad version av från Dirty Deedssessionerna, med ett nytt, hårdare riff influerat av Fleetwood Macs Oh Well) – från samma byrålåda som Bon Scotts övriga snuskiga fantasier. Men på musikfronten var det som ett nytt universum. Walk All Over You och Shot Down In Flames var pop-rock när den är som bäst.

Bon Scott är i högform från den första till sista låten – myndig, övertygande och oemotståndlig, ständigt på jakt efter nästa äventyr. Classic Rock beskrev vid ett tillfälle Highway To Hell som ”inte bara AC/DC:S bästa låt, [utan] den ultimata rocklåten, punkt” och här är Bon som han alltid kommer att bli ihågkommen – självsäker, kaxig och redo att ta sig an världen med ett leende oavsett vad som väntar. Så här låter frihet och så här låter världens bästa rockband på topp. Highway To Hell är Bon Scott och hans band när de är som mest glödande och spännande.

utgiven 1979 producent Mutt Lange