Hig­h­way To Hell – AC/DC

Den sista ski­van med Bon Scott blev ban­dets sto­ra ge­nom­brott.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Hig­h­way To Hell var AC/DC:S sto­ra ge­nom­brott och de­ras förs­ta mil­jon­säl­jan­de ski­va. Och sorg­ligt nog den sista nå­gon­sin med Bon Scott. Ski­van var en tri­umf från ett band som ha­de stått på ran­den till ka­ta­strof, och de kom­mer­si­el­la för­vänt­ning­ar­na från At­lan­tic Re­cords var så sto­ra att de ur­sprung­li­gen ha­de för­sökt tvinga ban­det att spe­la in en co­ver­ver­sion av The Spencer Da­vis Groups hit Gim­me So­me Lo­vin’ från 1966 i ett de­spe­rat för­sök att få nå­gon ak­ti­vi­tet på lis­tor­na. Mal­colm Young (och grup­pens nya ma­na­ger Pe­ter Mensch) var med­vet­na om pres­sen, så de kic­ka­de pro­du­cen­ten Ed­die Kra­mer, an­li­ta­de Ro­bert ”Mutt” Lange och tving­a­de ban­det till tre må­na­ders sten­hårt ar­be­te i stu­di­on. Det fär­di­ga re­sul­ta­tet var den mest po­le­ra­de och pro­fes­sio­nel­la ski­van i kvin­tet­tens kar­riär – och följakt­li­gen de­ras förs­ta mil­jon­säl­ja­re i USA.

Mutt Langes snil­le­drag var att om­vand­la ban­dets blod, svett och tå­rar i Lon­don’s Round­house Stu­dio till en ski­va som lå­ter lätt och le­dig, non­cha­lant och spon­tan. AC/DC sak­na­de ald­rig jäv­lar anam­ma, ener­gi el­ler ag­gres­si­vi­tet, men på Hig­h­way To Hell ut­de­la­des ral­lar­sving­ar­na med en pre­ci­sion och ba­lans som gav max­i­mal ef­fekt. Djä­vu­len, pre­cis som Lange, finns i de­tal­jer­na. Den rö­ji­ga kör­sång­en på Walk All Over You. De mi­ni­ma­lis­tis­ka, bru­talt ef­fek­ti­va gi­tarr­na på ver­ser­na i Touch Too Much. Kli­max­et på If You Want Blood som får lyss­na­ren att tap­pa an­dan. Den ostopp­ba­ra fram­åt­rö­rel­sen i Girls Got Rhythm.

Den förs­ta lå­ten de job­ba­de med var ti­tel­spå­ret Hig­h­way To Hell. Det ome­del­bart fängs­lan­de gi­tarr- och tru­m­in­trot ha­de spe­lats in som en en­kel idé med An­gus på gi­tarr och Mal­colm på trum­mor. Det var nä­ra att lå­tidén för­svann när en tek­ni­ker tog med sig den en­da kas­set­ten hem där hans unge son lek­te med ban­det och drog ut det. Tack och lov tog Bon Scott, som all­tid var no­ga med att spo­la till­ba­ka si­na eg­na kas­sett­band, hand om ban­det föl­jan­de dag. Lå­ten som skul­le för­änd­ra de­ras liv för all­tid räd­da­des.

Det fak­tum att lå­tens in­tro påmin­de om Fre­es All Right Now und­gick in­te Lange som an­li­ta­de Fre­es gam­la tek­ni­ker To­ny Platt när det var dags för slut­mix. ”Han vil­le ha nå­gon som kun­de bi­dra med det där tor­ra rocksoun­det med punch”, sä­ger Platt. ”Käns­lan av tid och rum.”

Det var ett sound som ka­rak­te­ri­se­ra­de he­la ski­van. Lå­tar som Touch Too Much – upploc­kad från en ti­di­ga­re in­kar­na­tion och för­vand­lad till en först­klas­sig fot­stam­pa­re – och den pul­se­ran­de Get It Hot var till sy­nes ba­sa­la och tunga rock­lå­tar. Men som Platt po­äng­te­rar ha­de de dess­utom groo­ve. Till och med den glöd­he­ta If You Want Blood (You’ve Got It) var omöj­lig att lyss­na på ut­an att rö­ra på sig. Ge­or­ge Young ha­de all­tid upp­munt­rat ban­det att gö­ra sitt all­ra bäs­ta och in­te hänga upp sig på de­tal­jer som att stäm­ma in­stru­men­ten, men Lange in­si­ste­ra­de på att allt skul­le va­ra i per­fekt ba­lans, me­lo­diskt, ryt­miskt och har­mo­niskt. Ban­det var taj­ta­re och mer sam­spelt och han fick dem till och med att lät­ta på gaspe­da­len länge nog för att vis­sa lå­tar näs­tan kun­de kal­las för bal­la­der. Be­a­tet på Lo­ve Hung­ry Man var gans­ka likt Hig­h­way To Hell, men an­sla­get var in­te li­ka myc­ket rakt-i-an­sik­tet. På ski­vans av­slu­tan­de låt, Night Prow­ler, för­de Lange ban­det till­ba­ka till en slags elekt­risk blå me­lan­ko­li som de ha­de snud­dat vid ti­di­ga­re på Bon Scotts Ri­de On från Dir­ty Deeds Do­ne Dirt Che­ap. Bon Scotts text be­rät­tar histo­ri­en om ett mons­ter som vän­tar på att du ska ”turn out the light” in­nan den ”ma­kes a mess of you”. Om in­te mu­si­ken ha­de va­rit så över­ty­gan­de ha­de lå­ten kun­nat till­hö­ra Alice Coo­pers skräck­rock­gen­re. Den var in­te te­a­tra­lisk – den lät ba­ra elak och ski­tig.

På text­fron­ten kom de fles­ta and­ra lå­tar – ex­em­pel­vis Girl’s Got Rhythm och Be­a­ting Around The Bush (den sist­nämn­da en om­ar­be­tad ver­sion av från Dir­ty Deeds­ses­sio­ner­na, med ett nytt, hår­da­re riff in­flu­e­rat av Fle­etwood Macs Oh Well) – från sam­ma by­rå­lå­da som Bon Scotts öv­ri­ga snus­ki­ga fan­ta­si­er. Men på mu­sik­fron­ten var det som ett nytt uni­ver­sum. Walk All Over You och Shot Down In Fla­mes var pop-rock när den är som bäst.

Bon Scott är i hög­form från den förs­ta till sista lå­ten – myn­dig, över­ty­gan­de och oe­mot­stånd­lig, stän­digt på jakt ef­ter näs­ta även­tyr. Clas­sic Rock be­skrev vid ett till­fäl­le Hig­h­way To Hell som ”in­te ba­ra AC/DC:S bäs­ta låt, [ut­an] den ul­ti­ma­ta rock­lå­ten, punkt” och här är Bon som han all­tid kom­mer att bli ihåg­kom­men – själv­sä­ker, kax­ig och re­do att ta sig an värl­den med ett le­en­de oav­sett vad som vän­tar. Så här lå­ter fri­het och så här lå­ter värl­dens bäs­ta rock­band på topp. Hig­h­way To Hell är Bon Scott och hans band när de är som mest glö­dan­de och spän­nan­de.

ut­gi­ven 1979 pro­du­cent Mutt Lange

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.