94 Sa­bo­tage

Black Sab­bath

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Black Sab­bath ha­de en hel del på sitt sam­ve­te: de var ondsin­ta djä­vuls­dyr­ka­re, de för­vand­la­de ge­ne­ra­tio­ner av mor­bi­da ton­å­ring­ar till grym­ma vam­py­rer och de prak­ti­se­ra­de svart ma­gi – med viss fram­gång dess­utom.

El­ler kanske in­te. Sab­bath grun­da­des i Aston, Bir­ming­ham i slu­tet av 1960-ta­let un­der nam­net Pol­ka Tulk. Ti­digt 1969 döp­te de klokt nog om sig till Earth. Som­li­ga an­ser att de ur­sprung­li­gen var ett blues­band, and­ra att de spe­la­de jazz­fu­sion. Vad som dock är sant är att den mu­sta­ch­pryd­de gi­tar­ris­ten spe­la­de med Jet­hro Tull i un­ge­fär tre vec­kor.

Hur de fy­ra med­lem­mar­na – sång­a­ren John Mi­chael Os­bour­ne, gi­tar­ris­ten Ant­ho­ny Frank Iom­mi, ba­sis­ten Te­rence Mi­chael But­ler och trum­mi­sen Wil­li­am Tho­mas Ward – snubb­la­de över det som kom att bli Black Sab­bat­hs uni­ka, do­me­dags­li­ka, bly­tunga sound har så vitt jag vet ald­rig för­kla­rats till­fred­stäl­lan­de. Jim Simp­son som drev klub­ben Hen­ry’s Blues House och blev Black Sab­bat­hs ma­na­ger häv­da­de att grup­pen in­flu­e­ra­des av Kan­sas Ci­ty swing­ers och The Count Ba­sie Or­chest­ra. Det är en li­ka tro­lig för­kla­ring som nå­gon an­nan.

Black Sab­bath bär an­sva­ret för att ha in­tro­du­ce­rat mig till he­a­vy me­tal. Jag minns det tyd­ligt. Jag be­sök­te släk­ting­ar i Maidsto­ne, Kent och gick och hand­la­de en sen som­mar­ef­ter­mid­dag 1971. När jag ki­ka­de i ski­v­af­fä­rens skylt­föns­ter fång­a­des min upp­märk­sam­het av ett gans­ka all­dag­ligt om­slag i svart och li­la med böl­jan­de text. Jag vet in­te var­för, men det lik­som loc­ka­de på mig som ett kro­kigt fing­er på en elak häx­as hand. Det vi­sa­de sig va­ra ski­van Mas­ter Of Re­a­li­ty och av nå­gon okänd an­led­ning viss­te jag att jag var tvung­en att kö­pa den. Ome­del­bart, ge­nast och ut­an vi­da­re för­dröj­ning.

Jag kän­de in­te till Black Sab­bat­hs mu­sik se­dan ti­di­ga­re. Fö­ga ana­de jag när jag läm­na­de över mi­na surt för­vär­va­de slan­tar till bu­tiks­in­ne­ha­va­ren att en änd­lös, nedåt­gå­en­de spi­ral i he­a­vy me­tal-mu­si­kens skum­ma djup ha­de in­letts. Jag var ba­ra 16 år gam­mal. Det fanns ing­en åter­vän­do.

Det fanns ett visst mått av svart hu­mor i ti­teln på Sab­bat­hs fem­te al­bum som spe­la­des in un­der en på­gåen­de rätts­tvist med de­ras ti­di­ga­re ma­na­ger Pa­trick Me­e­han. Un­der pe­ri­o­den av kon­flikt lyc­ka­des ban­det ska­pa än­nu en klas­si­ker. Sa­bo­tage an­sågs va­ra en ski­va där de åter­vän­de till si­na röt­ter, en åter­komst till vad Bill Ward kal­la­de ”Black Sab­bat­hs järn­kläd­da sound”.

Det vi­sa­de de med all tyd­lig­het i rif­fen till Symp­tom Of The Uni­ver­se och The Writ, den sist­nämn­da en smoc­ka rik­tad till Me­e­han. Men på det sto­ra he­la var Sa­bo­tage li­ka bred som Sab­bath Bloody Sab­bath. Det mest ud­da spå­ret, Su­pert­zar, in­ne­höll en kör och be­skrevs av Ward som en ”de­mo­nisk mäs­sa”. Det här var den sista helgjut­na ski­van från Black Sab­bat­hs gyl­le­ne era med Ozzy.

Iom­mis tunga riff sät­ter to­nen för Sa­bo­tage,

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.