91 Tres Hombres

ZZ Top

Deras första topp 10-singel La Grange spelades in när de egentligen var klara och mer eller mindre av en slump. ”Vi tog en paus, slappade bara i studion och då … på första tagningen! I sann ZZ Top-anda är det boogie hela vägen med en slug referens till en förförisk och hemlig country-club i Texas. Tagningen blev helgjuten och spåret hamnade på vårt genombrottsalbum.”

Stilistiskt erbjöd ZZ Top inget nytt, men Tres Hombres övertygade ändå lyssnaren om att bandet utforskade hittills okända territorier. Det är artisteri på hög nivå.

”Tres Hombres är verkligen en av deras två höjdpunkter”, säger teknikern Terry Manning. ”Senare använde vi oss av modernare inspelningsteknik. Jag talar om Eliminator. Den var inte sämre, det var en fantastisk skiva och den sålde till och med mer. Men den hade inte samma samhörighetskänsla där alla ger allt på ett sorts rockblues-sätt.

Eliminator handlade mer om att Billy och jag jobbade sena pass med en massa pålägg snarare än att bandet bara spelade. Tres Hombres var nästan som ett makalöst liveframträdande. Det var inte live givetvis – de gjorde pålägg – men det handlade mer om bandet när de spelade som bäst tillsammans.

Så jag har två favoriter och jag kan inte välja mellan dem. Tres Hombres fångade bandet när de var som bäst live. Och Eliminator med sin nya stil, de nya maskinerna och den nya produktionen, men fortfarande med bluesrockelementet. Dessa två är definitivt mina favoriter.”

I Europa förblev ZZ Top ett kultfenomen fram till att Eliminator kom från ingenstans 1983 och möblerade om på listorna. Grundtanken var enkel: enkla låtar, en modern produktion och Mtv-vänliga videos med en lagom blandning av sex, humor och tuffhet. Plötsligt fanns ZZ Top överallt. Precis som Aerosmith och Alice Cooper skulle göra senare samma decennium hade ZZ Top återuppfunnit sig själva.

Givetvis skulle det inte hålla i längden. Inom några år dalade deras kommersiella stjärna – i alla fall när det gällde antalet sålda skivor. Det brydde de sig inte om. De överlevde till och med incidenten då Dusty Hill oavsiktligt sköt sig själv i bröstet när han tog av en stövel. ZZ Top har blivit en omhuldad amerikansk institution, ikoner som älskar att uppröra etablissemanget. Och de gör fortfarande bra musik.

Idag, 40 år senare, har de mer pengar på banken. Billy Gibbons och Dusty Hill har hållit fast vid sina berömda skägg medan Frank Beard som vanligt är skägglös. De är fortfarande det där lilla bandet från Texas. Det bör inte förvåna någon att de tre kumpanerna som enligt radioprataren Redbeard från Texas har ”ägnat fyra decennier åt att föra Texas till världen” har hållit fast vid sin ursprungliga sättning.

”Vi har hållit på med det här bandet längre än vad vi har hållit på med något annat”, säger Beard. ”Vi har alltid hållit fast vid vad vi vill göra: spela musik och ha roligt.”