91 Tres Hom­bres

ZZ Top

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

De­ras förs­ta topp 10-sing­el La Grange spe­la­des in när de egent­li­gen var kla­ra och mer el­ler mind­re av en slump. ”Vi tog en pa­us, slap­pa­de ba­ra i stu­di­on och då … på förs­ta tag­ning­en! I sann ZZ Top-an­da är det boo­gie he­la vägen med en slug re­fe­rens till en för­fö­risk och hem­lig country-club i Tex­as. Tag­ning­en blev helgju­ten och spå­ret ham­na­de på vårt ge­nom­brottsal­bum.”

Sti­lis­tiskt er­bjöd ZZ Top ing­et nytt, men Tres Hom­bres över­ty­ga­de än­då lyss­na­ren om att ban­det ut­fors­ka­de hit­tills okän­da ter­ri­to­ri­er. Det är ar­tis­te­ri på hög ni­vå.

”Tres Hom­bres är verk­li­gen en av de­ras två höjd­punk­ter”, sä­ger tek­ni­kern Ter­ry Man­ning. ”Se­na­re an­vän­de vi oss av mo­der­na­re in­spel­nings­tek­nik. Jag ta­lar om Eli­mi­na­tor. Den var in­te säm­re, det var en fan­tas­tisk ski­va och den sål­de till och med mer. Men den ha­de in­te sam­ma sam­hö­rig­hets­käns­la där al­la ger allt på ett sorts rock­blues-sätt.

Eli­mi­na­tor hand­la­de mer om att Bil­ly och jag job­ba­de se­na pass med en mas­sa på­lägg sna­ra­re än att ban­det ba­ra spe­la­de. Tres Hom­bres var näs­tan som ett ma­ka­löst li­ve­fram­trä­dan­de. Det var in­te li­ve gi­vet­vis – de gjor­de på­lägg – men det hand­la­de mer om ban­det när de spe­la­de som bäst till­sam­mans.

Så jag har två fa­vo­ri­ter och jag kan in­te väl­ja mel­lan dem. Tres Hom­bres fång­a­de ban­det när de var som bäst li­ve. Och Eli­mi­na­tor med sin nya stil, de nya ma­ski­ner­na och den nya pro­duk­tio­nen, men fort­fa­ran­de med blues­roc­ke­le­men­tet. Des­sa två är de­fi­ni­tivt mi­na fa­vo­ri­ter.”

I Eu­ro­pa för­blev ZZ Top ett kult­fe­no­men fram till att Eli­mi­na­tor kom från ing­en­stans 1983 och mö­ble­ra­de om på lis­tor­na. Grund­tan­ken var en­kel: enk­la lå­tar, en mo­dern pro­duk­tion och Mtv-vän­li­ga vi­de­os med en la­gom bland­ning av sex, hu­mor och tuff­het. Plöts­ligt fanns ZZ Top över­allt. Pre­cis som Ae­rosmith och Alice Coo­per skul­le gö­ra se­na­re sam­ma de­cen­ni­um ha­de ZZ Top åter­upp­fun­nit sig själ­va.

Gi­vet­vis skul­le det in­te hål­la i läng­den. Inom någ­ra år da­la­de de­ras kom­mer­si­el­la stjär­na – i al­la fall när det gäll­de an­ta­let sål­da ski­vor. Det bryd­de de sig in­te om. De över­lev­de till och med in­ci­den­ten då Du­sty Hill oav­sikt­ligt sköt sig själv i brös­tet när han tog av en stö­vel. ZZ Top har bli­vit en om­hul­dad ame­ri­kansk in­sti­tu­tion, iko­ner som äls­kar att upp­rö­ra eta­blis­se­mang­et. Och de gör fort­fa­ran­de bra mu­sik.

Idag, 40 år se­na­re, har de mer peng­ar på ban­ken. Bil­ly Gib­bons och Du­sty Hill har hål­lit fast vid si­na be­röm­da skägg me­dan Frank Be­ard som van­ligt är skägg­lös. De är fort­fa­ran­de det där lil­la ban­det från Tex­as. Det bör in­te för­vå­na nå­gon att de tre kum­pa­ner­na som en­ligt ra­di­opra­ta­ren Red­be­ard från Tex­as har ”äg­nat fy­ra de­cen­ni­er åt att fö­ra Tex­as till värl­den” har hål­lit fast vid sin ur­sprung­li­ga sätt­ning.

”Vi har hål­lit på med det här ban­det läng­re än vad vi har hål­lit på med nå­got an­nat”, sä­ger Be­ard. ”Vi har all­tid hål­lit fast vid vad vi vill gö­ra: spe­la mu­sik och ha ro­ligt.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.