88 Hunky Do­ry

Da­vid Bowie

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Do­ry, den­na ka­lei­do­sko­pis­ka sam­ling poplå­tar som med­de­la­de Bowies an­komst och ut­gjor­de start­skot­tet till en rad al­bum som ut­gjor­de mil­stol­par un­der 1970-ta­let – från Zig­gy Star­dust till Alad­din Sa­ne och He­ro­es.

Bowie var ex­al­te­rad över sin väx­an­de låt­hög och sin nya in­rikt­ning. Han ring­de upp gi­tar­ris­ten Mick Ron­son. Med löf­te om in­spel­nings­ses­sio­ner och en sov­plats flyt­ta­de Ron­son med trum­mi­sen Woody Wood­man­sey och ba­sis­ten Tre­vor Bol­der på släp in i Had­don Hall.

Wood­man­sey som ha­de spe­lat på Bowies The Man Who Sold The World blev ome­del­bart ta­gen av det nya ma­te­ri­a­let: ”Jag tyc­ker att han fo­ku­se­ra­de mer på låt­skri­van­det och lyc­ka­des be­hål­la sin uni­ka ap­pro­ach, sär­skilt text­mäs­sigt, sam­ti­digt som han ström­lin­je­for­ma­de all­ting”, sa han. ”Lå­tar­na var mer struk­tu­re­ra­de. Är­ligt ta­lat trod­de jag in­te att han ha­de de här lå­tar­na i sig.”

Bol­der som ha­de spe­lat i un­ge­fär åt­ta må­na­der med Ron­son och Wood­man­sey i ban­det Ron­no var ock­så för­vå­nad. ”Jag ha­de ett in­tryck av Bowie som nå­got av en folk­mu­si­ker. Jag in­såg in­te hur bra han var för­rän vi bör­ja­de spe­la in Hunky Do­ry.”

In­spel­ning­ar­na in­led­des i Tri­dent Stu­di­os i So­ho, Lon­don ti­digt i ju­ni 1971. De ar­be­ta­de från kloc­kan två på ef­ter­mid­da­gen till mid­natt, mån­dag till lör­dag, med kor­ta pa­u­ser för te, mac­kor och en och an­nan flas­ka vin. Ban­det svep­tes in i en färg­glad värld av flam­boy­an­ta hat­tar, Gar­bos ögon och över­män­ni­skor (ski­vans åter­kom­man­de te­ma om barn som för­vand­las till upp­lys­ta va­rel­ser in­flu­e­ra­des av Bowies kär­lek till Aleis­ter Crow­leys oc­kul­ta tex­ter och Art­hur C. Clar­kes sci­ence fic­tion-ro­ma­ner).

Bol­der minns spän­ning­en: ”Vår in­ställ­ning var väl­digt rakt på sak. Vi kom in i stu­di­on, Da­vid spe­la­de upp en låt – of­ta nå­gon som vi ald­rig ha­de hört – vi kör­de ige­nom den en gång och spe­la­de se­dan in den. Det fanns ing­en tid att fun­de­ra över vad vi skul­le spe­la, det var där och då som gäll­de. I vis­sa av­se­en­den är det ner­vöst, men det bi­drar till en sär­skild käns­la. Om man spe­lar en låt för många gång­er i stu­di­on kan den bli ut­tja­tad och jag tror att Da­vid vil­le fånga ener­gin som finns där i bör­jan.”

Från start till slut tog ski­van två vec­kor att spe­la in och två vec­kor att mixa. Hunky Do­ry släpp­tes den 17 de­cem­ber 1971 och hyl­la­des av Me­lo­dy Ma­ker som ”det mest in­no­va­ti­va låt­skri­van­det som har ham­nat på ski­va un­der en av­se­värd tid”. NME skrev att det var ”Bowie som all­ra bäst”, me­dan New Yor­ker ut­såg Bowie till ”den in­tel­li­gen­tas­te per­son som nå­gon­sin har valt rock­mu­sik som sitt me­dium”.

Med en om­slags­bild som påmin­de om ett Ge­or­ge Hu­rell-por­trätt av Ve­ro­ni­ca La­ke ver­ka­de Bowie re­do att bli sy­nad på nä­ra håll. Trots ly­san­de re­cen­sio­ner nåd­de den glo­ba­la för­sälj­ning­en un­der det förs­ta kvar­ta­let knappt 5 000 ex­em­plar. In­te för att Bowie la­de mär­ke till det. Man­nen som ha­de sjung­it ” I’m much too fast to ta­ke that test” var re­dan till­ba­ka i stu­di­on där han spe­la­de in den ski­va som inom sex må­na­der skul­le för­vand­la ho­nom till en glam­roc­kens su­per­stjär­na: Zig­gy Star­dust. Tack va­re Zig­gys upp­sti­gan­de och allom­fat­tan­de ef­fekt på Da­vid Bowie har Hunky Do­ry för­bli­vit i dess skug­ga som den tys­ta, be­gå­va­de bro­dern. ”Hunky Do­ry var ski­van där Da­vids låt­skri­var­för­må­ga eta­ble­ra­des”, sa Wood­man­sey. ”Det var den egent­li­ga star­ten på Da­vids kar­riär.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.