87 Fragile

Yes

Det var som en explosion av energi, drömmar och idéer”, sade Jon Anderson en gång när han såg tillbaka på Fragile. ”Det var en sådan harmoni i bandet. Vi började röna viss framgång, men det hade inte stigit oss åt huvudet. Vi var alla hängivna tanken att skapa spännande musik och vi hade friheten att göra det.”

Bandets fjärde album släpptes sent 1971 och gick direkt in på topp 10-listorna både i England och Amerika tack vare att de hade väckt intresse med föregångaren The Yes Album. Nu steg Yes från troposfären till stratosfären.

Eddy Offords roll som tekniker och producent ska inte underskattas. Det omedelbart iöronenfallande och numera ikoniska baklängespianot som tonar in i gitarrflageoletter och kickstartar skivan var hans idé. (Hans idéer innefattade även hälsosamt leverne och vegetarianism – något musikerna försökte leva upp till med varierande framgång.) Alla visste att de var tvungna att toppa formen, både för att rida på vågen från The Yes Album i USA och för att sticka ut bland all musik som släpptes under perioden. Under 1971 hade betydelsefulla skivor släppts av Pink Floyd, Genesis, ELP och Caravan. Progressiv rock var på väg uppåt. Och ingen var mer angelägen att leda utvecklingen än Anderson som utmanade konventionella strukturer. ”Jag var intresserad av hur man tar sig från en idé till nästa … Och sedan nästa igen”, sa han och var full av inspiration från potentialen han hade hört hos Frank Zappa, The Mahavishnu Orchestra, King Crimson och världsmusik.

”Det var en väldigt lycklig tid, en underbar period”, minns Rick Wakeman och nämner att trummisen Bill Bruford var lysande på att engagera alla. ”Vi hade alla med oss en massa musikalika pusselbitar som vi skulle passade ihop. På något märkligt sätt blev det min uppgift att sammanfoga dem under repen. Bill Bruford sa: ’Du studerar orkestrering, det gör inte vi andra.’ Jag var dock exalterad. Jag fick några timmar på mig att komma på så många olika ackordföljder som möjligt. Det var toppen. Inom det området blev det aldrig några diskussioner.”

”Sessionerna tog tid”, minns Bruford, ”och jag var en otålig kille. Att skapa musik i en slags kommitté är inte mitt förstahandsval – det resulterar oftast i en kamel fast man försöker skapa en häst. Jon fick oftast som han ville. Ibland var vi dock helt enade, utan egon. Roundabout var hiten som öppnade fördämningarna, men sett i backspegeln tycker jag att Heart Of The Sunrise är den vassaste låten. På Five Per Cent For Nothing spydde jag galla över vår före detta manager vilket jag ber om ursäkt för. Vi låtsades inte vara en enda stor och lycklig familj, men vi var alla genuint intresserade av att skivan, soundet och idéerna skulle vara så bra som möjligt – att bandet skulle vara bäst.”

Gitarristen Steve Howe kände sig allt mer hemtam och säker i sin roll och Rick Wakeman som ersatte den syntvägrande Tony Kaye experimenterade mer än gärna. Det var han som sammanfogade alla idéer och skapade flyt och mening med dem. Bill Bruford beskrev uppgiften