87 Fra­gi­le

Yes

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Det var som en ex­plo­sion av ener­gi, dröm­mar och idéer”, sa­de Jon An­der­son en gång när han såg till­ba­ka på Fra­gi­le. ”Det var en så­dan har­mo­ni i ban­det. Vi bör­ja­de rö­na viss fram­gång, men det ha­de in­te sti­git oss åt hu­vu­det. Vi var al­la hän­giv­na tan­ken att ska­pa spän­nan­de mu­sik och vi ha­de fri­he­ten att gö­ra det.”

Ban­dets fjär­de al­bum släpp­tes sent 1971 och gick di­rekt in på topp 10-lis­tor­na bå­de i Eng­land och Ame­ri­ka tack va­re att de ha­de väckt in­tres­se med fö­re­gång­a­ren The Yes Al­bum. Nu steg Yes från tro­po­sfä­ren till stra­to­sfä­ren.

Ed­dy Of­fords roll som tek­ni­ker och pro­du­cent ska in­te un­derskat­tas. Det ome­del­bart iöro­nen­fal­lan­de och nu­me­ra iko­nis­ka bak­läng­e­spi­a­not som to­nar in i gi­tarr­fla­geo­let­ter och kick­star­tar ski­van var hans idé. (Hans idéer in­ne­fat­ta­de även häl­so­samt le­ver­ne och ve­ge­ta­ri­a­nism – nå­got mu­si­ker­na för­sök­te le­va upp till med va­ri­e­ran­de fram­gång.) Al­la viss­te att de var tvung­na att top­pa for­men, bå­de för att ri­da på vå­gen från The Yes Al­bum i USA och för att stic­ka ut bland all mu­sik som släpp­tes un­der pe­ri­o­den. Un­der 1971 ha­de be­ty­del­se­ful­la ski­vor släppts av Pink Floyd, Ge­ne­sis, ELP och Cara­van. Pro­gres­siv rock var på väg upp­åt. Och ing­en var mer an­ge­lä­gen att le­da ut­veck­ling­en än An­der­son som ut­ma­na­de kon­ven­tio­nel­la struk­tu­rer. ”Jag var in­tres­se­rad av hur man tar sig från en idé till näs­ta … Och se­dan näs­ta igen”, sa han och var full av in­spi­ra­tion från po­ten­ti­a­len han ha­de hört hos Frank Zap­pa, The Ma­ha­vis­hnu Or­chest­ra, King Crimson och världs­mu­sik.

”Det var en väl­digt lyck­lig tid, en un­der­bar pe­ri­od”, minns Rick Wa­ke­man och näm­ner att trum­mi­sen Bill Bru­ford var ly­san­de på att en­ga­ge­ra al­la. ”Vi ha­de al­la med oss en mas­sa mu­si­ka­li­ka pus­sel­bi­tar som vi skul­le pas­sa­de ihop. På nå­got märk­ligt sätt blev det min upp­gift att sam­man­fo­ga dem un­der re­pen. Bill Bru­ford sa: ’Du stu­de­rar or­kest­re­ring, det gör in­te vi and­ra.’ Jag var dock ex­al­te­rad. Jag fick någ­ra tim­mar på mig att kom­ma på så många oli­ka ac­kord­följ­der som möj­ligt. Det var top­pen. Inom det om­rå­det blev det ald­rig någ­ra dis­kus­sio­ner.”

”Ses­sio­ner­na tog tid”, minns Bru­ford, ”och jag var en otå­lig kil­le. Att ska­pa mu­sik i en slags kom­mit­té är in­te mitt första­handsval – det re­sul­te­rar of­tast i en ka­mel fast man för­sö­ker ska­pa en häst. Jon fick of­tast som han vil­le. Ibland var vi dock helt ena­de, ut­an egon. Rounda­bout var hiten som öpp­na­de för­däm­ning­ar­na, men sett i back­spe­geln tyc­ker jag att He­art Of The Sun­ri­se är den vas­sas­te lå­ten. På Fi­ve Per Cent For Not­hing spyd­de jag gal­la över vår fö­re det­ta ma­na­ger vil­ket jag ber om ur­säkt för. Vi låt­sa­des in­te va­ra en en­da stor och lyck­lig fa­milj, men vi var al­la ge­nu­int in­tres­se­ra­de av att ski­van, soun­det och idéer­na skul­le va­ra så bra som möj­ligt – att ban­det skul­le va­ra bäst.”

Gi­tar­ris­ten Ste­ve Ho­we kän­de sig allt mer hem­tam och sä­ker i sin roll och Rick Wa­ke­man som er­sat­te den synt­väg­ran­de To­ny Kaye ex­pe­ri­men­te­ra­de mer än gär­na. Det var han som sam­man­fo­ga­de al­la idéer och ska­pa­de flyt och me­ning med dem. Bill Bru­ford be­skrev upp­gif­ten

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.