86 Highway 61 Revisited

Bob Dylan

inledande dragflöjten, är ren och skär punk. På Ballad Of A Thin Man med sin Halloween-musik och texten som framkallar rysningar är man glad att Dylan inte sjunger om en själv. Skivan avslutas med Desolation Row, en referens till Kerouacs roman Desolation Angels.

Det finns en hel del bluespoesi på Highway 61 Revisited. Det är ju trots allt motorvägen som går mellan Minnesota och New Orleans, vilket är en smula spöklikt med tanke på att den passerar den korsning där djävulen enligt legenden lärde Robert Johnson att spela blues. Men bluesen på skivan är inte speciellt hemsökt. It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry är en pastich full av gamla bluesfraser. Outlaw Blues med Dylans knepiga nonsenstext lutar sig mot Southside Chicago-bluesen.

Dylans turnéledare och förtrogne Bob Neuwirth utmanade honom att använda sig av raden ”when you’re lost in the rain in Juarez and its Eastertime too” i en låt och det var precis vad han gjorde i Just Like Tom Thumb’s Blues. Det är svårt att hitta en skummare öppningsrad eller ett bättre råd om man någonsin plötsligt skulle befinna sig i en liknande berättelse om bortkastad ungdom: ”And your gravity fails, and negativity don’t pull you through/don’t put on any airs, when you’re down on Rue Morgue Avenue/they got some hungry women there, and they really make a mess outta you …”.

I Like A Rolling Stone har hans röst ett virvlande sug när han drar ut på orden: ”Howwww does it feeeeeel?”. Like A Rolling Stone var något nytt och märkligt, levererad med en avslappnad hipsters nonchalans. Innebörden är att världen inte behöver förbli som den var när vi ärvde den. Å andra sidan kan den mycket väl förbli som den är. Det handlar om en ny tid med oändliga möjligheter och märkligheter. När man hörde Like A Rolling Stone befann man sig där, det var som att trilla ner i det berömda kaninhålet. Rolluppsättningen är som hämtad ur en Fellini-film: ”the mystery tramp … the diplomat with his Siamese cat … Napoleon in rags …” Det handlar om människor, vilka som helst, och om vad de gjorde – utan att det egentligen spelade någon roll. Ingen hade hört något liknande tidigare.

Och soundet. Kombinationen av musik och text som Dylan målade upp efter eget huvud. Det är tydligt att han inte ville tala om alltför bokstavligt vad han tänkte. Han ville att medmusikanterna följde honom i spåren och försökte hitta rätt väg. Han sökte inte perfektionen hos studiomusiker. För att blanda upp det lite plockade han in en gitarrist från Chicago (Mike Bloomfield) och en gitarrist (Al Kooper) som fick spela orgel. När någon invände att Kooper inte var där för att spela orgel svarade Dylan: ”Det bestämmer jag.”

Musikerna försökte ställa in sig på Dylans våglängd och spänningen i det skapade en särskild laddning i framförandet av låtarna. Så småningom klaffade allt. Kooper beskrev senare Dylans inspelningsmetoder som en ”vägbeskrivning till helvetet!”.