86 Hig­h­way 61 Re­vi­si­ted

Bob Dy­lan

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

in­le­dan­de drag­flöj­ten, är ren och skär punk. På Bal­lad Of A Thin Man med sin Hal­lo­ween-mu­sik och tex­ten som fram­kal­lar rys­ning­ar är man glad att Dy­lan in­te sjung­er om en själv. Ski­van av­slu­tas med De­so­la­tion Row, en re­fe­rens till Ke­rou­acs ro­man De­so­la­tion Ang­els.

Det finns en hel del blue­spo­e­si på Hig­h­way 61 Re­vi­si­ted. Det är ju trots allt mo­tor­vä­gen som går mel­lan Min­ne­so­ta och New Or­le­ans, vil­ket är en smu­la spök­likt med tan­ke på att den pas­se­rar den kors­ning där djä­vu­len en­ligt le­gen­den lär­de Ro­bert John­son att spe­la blues. Men blue­sen på ski­van är in­te spe­ci­ellt hem­sökt. It Ta­kes A Lot To Laugh, It Ta­kes A Train To Cry är en pa­stich full av gam­la blues­fra­ser. Out­law Blues med Dy­lans kne­pi­ga non­senstext lu­tar sig mot Sout­h­si­de Chi­ca­go-blue­sen.

Dy­lans tur­né­le­da­re och för­trog­ne Bob Neuwirth ut­ma­na­de ho­nom att an­vän­da sig av ra­den ”when you’re lost in the rain in Ju­a­rez and its Eas­ter­ti­me too” i en låt och det var pre­cis vad han gjor­de i Just Li­ke Tom Thumb’s Blues. Det är svårt att hit­ta en skum­ma­re öpp­nings­rad el­ler ett bätt­re råd om man nå­gon­sin plöts­ligt skul­le be­fin­na sig i en lik­nan­de be­rät­tel­se om bort­kas­tad ung­dom: ”And your gra­vi­ty fails, and ne­ga­ti­vi­ty don’t pull you through/don’t put on any airs, when you’re down on Rue Mor­gue Avenue/they got so­me hung­ry wo­men the­re, and they re­al­ly ma­ke a mess out­ta you …”.

I Li­ke A Rol­ling Sto­ne har hans röst ett virv­lan­de sug när han drar ut på or­den: ”Howwww do­es it fe­e­e­e­e­el?”. Li­ke A Rol­ling Sto­ne var nå­got nytt och märk­ligt, le­ve­re­rad med en av­slapp­nad hip­s­ters non­cha­lans. In­ne­bör­den är att värl­den in­te be­hö­ver för­bli som den var när vi ärv­de den. Å and­ra si­dan kan den myc­ket väl för­bli som den är. Det hand­lar om en ny tid med oänd­li­ga möj­lig­he­ter och märk­lig­he­ter. När man hör­de Li­ke A Rol­ling Sto­ne be­fann man sig där, det var som att tril­la ner i det be­röm­da ka­nin­hå­let. Rollupp­sätt­ning­en är som häm­tad ur en Fel­li­ni-film: ”the myste­ry tramp … the di­plo­mat with his Si­a­me­se cat … Na­po­le­on in rags …” Det hand­lar om män­ni­skor, vil­ka som helst, och om vad de gjor­de – ut­an att det egent­li­gen spe­la­de nå­gon roll. Ing­en ha­de hört nå­got lik­nan­de ti­di­ga­re.

Och soun­det. Kom­bi­na­tio­nen av mu­sik och text som Dy­lan må­la­de upp ef­ter eget hu­vud. Det är tyd­ligt att han in­te vil­le ta­la om allt­för bok­stav­ligt vad han tänk­te. Han vil­le att med­mu­si­kan­ter­na följ­de ho­nom i spå­ren och för­sök­te hit­ta rätt väg. Han sök­te in­te per­fek­tio­nen hos stu­di­o­mu­si­ker. För att blan­da upp det li­te ploc­ka­de han in en gi­tar­rist från Chi­ca­go (Mi­ke Bloom­fi­eld) och en gi­tar­rist (Al Koo­per) som fick spe­la or­gel. När nå­gon in­vän­de att Koo­per in­te var där för att spe­la or­gel sva­ra­de Dy­lan: ”Det be­stäm­mer jag.”

Mu­si­ker­na för­sök­te stäl­la in sig på Dy­lans våg­längd och spän­ning­en i det ska­pa­de en sär­skild ladd­ning i fram­fö­ran­det av lå­tar­na. Så små­ning­om klaf­fa­de allt. Koo­per be­skrev se­na­re Dy­lans in­spel­nings­me­to­der som en ”väg­be­skriv­ning till hel­ve­tet!”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.