83 1987

Whitesnake

Med mer pompa och ståt än Last Night Of The Proms bjuder 1987 på David Coverdale när han är som allra pråligast. Det här var ett superstajlat Whitesnake som gick hem med dunder och brak i USA mycket tack vare deras musikvideor.

David Coverdale har alltid sett bra ut, men ingen kunde förutse den nästan kusliga förvandling som ägde rum mellan Slide It In från 1984 och skivan 1987. I Amerika kallades albumet helt enkelt för Whitesnake. Det här, tycktes Coverdale säga, var en nystart. För vissa Whitesnake-fans innebar det emellertid slutet.

”Jag ville att Whitesnake skulle vara smäckrare, hårdare och mer elektrifierat”, säger Coverdale. ”Jag kände att vi hade presterat extremt bra. Vi hade gjort sex skivor på bara några år. Skivorna är fantastiska, men jag började känna att vi viftade med en död orm. För min del var det hög tid för förändring. Jag ville inte stanna i samma gamla vanliga traditionella blues- och popstil. Det var helt enkelt ett konstnärligt val. Jag ville ta en annan riktning. Det var mitt modus operandi. Anledningen till att jag bjöd in [gitarristen] John Sykes till bandet var för att möjliggöra den omvandlingen.”

John Sykes hade tidigare varit medlem i NWOBHM (New wave of british heavy metal) stjärnorna Tygers Of Pan Tang och Thin Lizzys Thunder And Lightning- sättning. Han var en begåvad gitarrist av en helt annan sort än de musiker som David Coverdale hade jobbat med tidigare i Whitesnake.

Sättningen kompletterades med basisten Neil Murray och trummisen Aynsley Dunbar och Whitesnake beslutade sig för att spela in den nya skivan i Little Mountain Studios i Vancouver, Kanada. Inspelningsprocessen var utdragen och besvärlig, inte minst för att Coverdale drabbades av en allvarlig bihåleinflammation, vilket förhindrade honom från att sjunga under långa perioder och så småningom ledde till en operation. Men skivan sattes långsamt ihop bit för bit, bland annat med nytolkningar av låtarna Here I Go Again och Crying In The Rain som båda ursprungligen var med på Saints And Sinners från 1982. På 1987 omvandlades den förstnämnda från en bluesrockdänga till en osannolikt polerad radiometalhymn med ett over-the-top-solo från gästande gitarristen Adrian Vandenberg (vars självbetitlade band Vandenberg hade haft en stor hit med balladen Burning Heart i USA 1984.

”Att spela in Here I Go Again på nytt var ärligt talat inte min idé”, klargör Coverdale. ”Jag gillar generellt inte att blicka bakåt. Men i det här fallet betalade det sig, rejält! Vi hade flera hitar med samma låt i olika varianter. Givetvis hatade John Sykes låten, vilket är skälet till att Adrian spelar på den. Han gör inte ett av sina bättre solon där. Det är metal kombinerat med country och western! Det fanns två gitarrister som jag gärna ville jobba tillsammans med. Den ena var Michael Schenker, och den andre var Adrian som jag redan hade träffat. Det var ödesbestämt att vi skulle jobba ihop.”

1987 släpptes första veckan i april och blev en omedelbar framgång. Särskilt i USA där Whitesnake snabbt blev en återkommande inventarie på den växande musikkanalen MTV med sina glassiga och kostsamma videor till skivans främsta låtar: Still Of The Night, Here I Go Again och den ultimata powerballaden Is This Love. David Coverdales blivande fru Tawny Kitaen medverkade i dem alla. Whitesnakes musik och vinnande, utstuderade visuella framtoning var i perfekt samklang med den glamour och svulstighet som var så populär på 1980-talet. Detta bidrog till att 1987 sålde i över åtta miljoner exemplar enbart i USA.

Coverdale hade träffat rätt med både sound och look. Musiken var högljudd och kraftfull med inslag av klassiska Led Zeppelin och Deep Purple ( Crying In The Rain och Still Of The Night), men den var också själfull och radiovänlig ( Is This Love och den avdammade Here I Go Again). Det var en skiva av sin tid gällande omslag, produktion och allt annat, men den var samtidigt organisk och meningsfull. Den lånade till och med titeln från utgivningsåret, så pass gick den hand i hand med tidsandan. Efter 15 år i musikbranschen var David Coverdale ännu en gång på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Trots sin plan på att byta riktning och föra bandet framåt var han inte på något vis förberedd på den exempellösa framgången.

”Vi hade en plan, men jisses, skämtar du?” skrattar han när han tittar tillbaka. ”Planen var att göra en skiva som förhoppningsvis sålde mer än den förra och förhoppningsvis skulle jag sjunga lite bättre. Allt låter bättre och vi kommer till saken snabbare i texterna. Vi hade redan en fin relation med radio efter att ha lagt grunden med Slide It In, men MTV var något helt annat och de tog verkligen till sig bandet. Jag antar att vi hade alla element de ville ha. Så vi hade en fem år lång relation med MTV som var mycket, mycket bra för oss. I grund och botten möjliggjorde dem för oss att genomföra omvandlingen av bandet som sedan blev oerhört framgångsrikt.”

utgiven 1987 producenter Mike Stone och Keith Olsen