83 1987

Whitesna­ke

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Med mer pom­pa och ståt än Last Night Of The Proms bju­der 1987 på Da­vid Co­ver­da­le när han är som all­ra prå­li­gast. Det här var ett su­perstaj­lat Whitesna­ke som gick hem med dun­der och brak i USA myc­ket tack va­re de­ras mu­sik­vi­de­or.

Da­vid Co­ver­da­le har all­tid sett bra ut, men ing­en kun­de för­ut­se den näs­tan kus­li­ga för­vand­ling som äg­de rum mel­lan Sli­de It In från 1984 och ski­van 1987. I Ame­ri­ka kal­la­des al­bu­met helt en­kelt för Whitesna­ke. Det här, tyck­tes Co­ver­da­le sä­ga, var en nystart. För vis­sa Whitesna­ke-fans in­ne­bar det emel­ler­tid slu­tet.

”Jag vil­le att Whitesna­ke skul­le va­ra smäck­ra­re, hår­da­re och mer elekt­ri­fi­e­rat”, sä­ger Co­ver­da­le. ”Jag kän­de att vi ha­de pre­ste­rat ex­tremt bra. Vi ha­de gjort sex ski­vor på ba­ra någ­ra år. Ski­vor­na är fan­tas­tis­ka, men jag bör­ja­de kän­na att vi vif­ta­de med en död orm. För min del var det hög tid för för­änd­ring. Jag vil­le in­te stan­na i sam­ma gam­la van­li­ga tra­di­tio­nel­la blues- och popstil. Det var helt en­kelt ett konst­när­ligt val. Jag vil­le ta en an­nan rikt­ning. Det var mitt mo­dus ope­ran­di. An­led­ning­en till att jag bjöd in [gi­tar­ris­ten] John Sy­kes till ban­det var för att möj­lig­gö­ra den om­vand­ling­en.”

John Sy­kes ha­de ti­di­ga­re va­rit med­lem i NWOBHM (New wa­ve of bri­tish he­a­vy me­tal) stjär­nor­na Ty­gers Of Pan Tang och Thin Lizzys Thun­der And Light­ning- sätt­ning. Han var en be­gå­vad gi­tar­rist av en helt an­nan sort än de mu­si­ker som Da­vid Co­ver­da­le ha­de job­bat med ti­di­ga­re i Whitesna­ke.

Sätt­ning­en kom­plet­te­ra­des med ba­sis­ten Neil Mur­ray och trum­mi­sen Ayns­ley Dun­bar och Whitesna­ke be­slu­ta­de sig för att spe­la in den nya ski­van i Litt­le Mountain Stu­di­os i Van­cou­ver, Ka­na­da. In­spel­nings­pro­ces­sen var ut­dra­gen och be­svär­lig, in­te minst för att Co­ver­da­le drab­ba­des av en all­var­lig bi­hå­le­in­flam­ma­tion, vil­ket för­hind­ra­de ho­nom från att sjunga un­der långa pe­ri­o­der och så små­ning­om led­de till en ope­ra­tion. Men ski­van sat­tes lång­samt ihop bit för bit, bland an­nat med ny­tolk­ning­ar av lå­tar­na He­re I Go Again och Cry­ing In The Rain som bå­da ur­sprung­li­gen var med på Saints And Sin­ners från 1982. På 1987 om­vand­la­des den först­nämn­da från en blues­rock­dänga till en osan­no­likt po­le­rad ra­di­ome­tal­hymn med ett over-the-top-so­lo från gäs­tan­de gi­tar­ris­ten Adri­an Van­den­berg (vars själv­be­tit­la­de band Van­den­berg ha­de haft en stor hit med bal­la­den Bur­ning He­art i USA 1984.

”Att spe­la in He­re I Go Again på nytt var är­ligt ta­lat in­te min idé”, klar­gör Co­ver­da­le. ”Jag gil­lar ge­ne­rellt in­te att blic­ka bak­åt. Men i det här fal­let be­ta­la­de det sig, re­jält! Vi ha­de fle­ra hitar med sam­ma låt i oli­ka va­ri­an­ter. Gi­vet­vis ha­ta­de John Sy­kes lå­ten, vil­ket är skä­let till att Adri­an spe­lar på den. Han gör in­te ett av si­na bätt­re so­lon där. Det är me­tal kom­bi­ne­rat med country och wes­tern! Det fanns två gi­tar­ris­ter som jag gär­na vil­le job­ba till­sam­mans med. Den ena var Mi­chael Schen­ker, och den and­re var Adri­an som jag re­dan ha­de träf­fat. Det var ödes­be­stämt att vi skul­le job­ba ihop.”

1987 släpp­tes förs­ta vec­kan i april och blev en ome­del­bar fram­gång. Sär­skilt i USA där Whitesna­ke snabbt blev en åter­kom­man­de in­ven­ta­rie på den väx­an­de mu­sik­ka­na­len MTV med si­na glas­si­ga och kost­sam­ma vi­de­or till ski­vans främs­ta lå­tar: Still Of The Night, He­re I Go Again och den ul­ti­ma­ta po­wer­bal­la­den Is This Lo­ve. Da­vid Co­ver­da­les bli­van­de fru Tawny Ki­taen med­ver­ka­de i dem al­la. Whitesna­kes mu­sik och vin­nan­de, ut­stu­de­ra­de vi­su­el­la fram­to­ning var i per­fekt sam­klang med den gla­mour och svuls­tig­het som var så po­pu­lär på 1980-ta­let. Det­ta bi­drog till att 1987 sål­de i över åt­ta mil­jo­ner ex­em­plar en­bart i USA.

Co­ver­da­le ha­de träf­fat rätt med bå­de sound och look. Mu­si­ken var hög­ljudd och kraft­full med in­slag av klas­sis­ka Led Zep­pe­lin och Deep Pur­p­le ( Cry­ing In The Rain och Still Of The Night), men den var ock­så själ­full och ra­di­o­vän­lig ( Is This Lo­ve och den av­dam­ma­de He­re I Go Again). Det var en ski­va av sin tid gäl­lan­de om­slag, pro­duk­tion och allt an­nat, men den var sam­ti­digt or­ga­nisk och me­nings­full. Den lå­na­de till och med ti­teln från ut­giv­nings­å­ret, så pass gick den hand i hand med tids­an­dan. Ef­ter 15 år i mu­sik­bran­schen var Da­vid Co­ver­da­le än­nu en gång på rätt plats vid rätt tid­punkt.

Trots sin plan på att by­ta rikt­ning och fö­ra ban­det fram­åt var han in­te på nå­got vis för­be­redd på den ex­em­pel­lö­sa fram­gång­en.

”Vi ha­de en plan, men jis­ses, skäm­tar du?” skrat­tar han när han tit­tar till­ba­ka. ”Pla­nen var att gö­ra en ski­va som för­hopp­nings­vis sål­de mer än den för­ra och för­hopp­nings­vis skul­le jag sjunga li­te bätt­re. Allt lå­ter bätt­re och vi kom­mer till sa­ken snab­ba­re i tex­ter­na. Vi ha­de re­dan en fin re­la­tion med ra­dio ef­ter att ha lagt grun­den med Sli­de It In, men MTV var nå­got helt an­nat och de tog verk­li­gen till sig ban­det. Jag an­tar att vi ha­de al­la ele­ment de vil­le ha. Så vi ha­de en fem år lång re­la­tion med MTV som var myc­ket, myc­ket bra för oss. I grund och bot­ten möj­lig­gjor­de dem för oss att ge­nom­fö­ra om­vand­ling­en av ban­det som se­dan blev oer­hört fram­gångs­rikt.”

ut­gi­ven 1987 pro­du­cen­ter Mi­ke Sto­ne och Keith Ol­sen

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.