81 Ra­mo­nes

Ra­mo­nes

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

myt – att Ra­mo­nes var ett gäng dumskal­lar som ba­ra dök upp, plug­ga­de in och på nå­got ma­giskt vis lyc­ka­des fånga sitt li­ve­set på band. ”Vi för­sök­te fånga de­ras li­ve­sound, men vi för­sök­te ock­så för­bätt­ra det”, sä­ger pro­du­cen­ten Craig Le­on och un­der­stry­ker att stu­di­o­tricks som på­lägg, dub­bad sång och till och med or­gel och rör­kloc­kor an­vän­des på Ra­mo­nes. Det kräv­des so­fisti­ke­rad tek­nik för att det skul­le lå­ta pri­mi­tivt och rått.

När man lyss­nar på ski­van idag måsta man va­da ige­nom 40 års hajp in­nan man kan bil­da sig en upp­fatt­ning. Även om du ald­rig har hört den för­ut är i prin­cip var­je ton, åt­minsto­ne på si­da ett, be­kant: det är ka­os i se­ri­e­tid­ningstapp­ning – So­me Glue, Chain Saw – Jo­ey Ra­mo­nes non­cha­lan­ta sång­stil, punkro­pen Hey ho, let’s go!’ och Wun-tew-free-faw!’, Dee De­es bru­ta­la bas, John­nys upp­spee­da­de tand­läkar­borr­gi­tar­rer och Tom­mys upp­tem­po­be­at. Som med fil­men Taxi Dri­ver, en an­nan ar­te­fakt från 1976, kan man pa­u­sa var som helst och fry­sa ti­den i ett iko­niskt ögon­blick.

Ef­ter fy­ra de­cen­ni­er av ex­trem me­tal och hip­hop är det nå­got av en be­drift att re­fe­ren­ser­na till Mo­tor­sågs­ma­sakren ( Chain Saw), man­lig pro­sti­tu­tion ( 53rd & 3rd) och na­zism (på av­slut­nings­spå­ret To­day Your Lo­ve, To­mor­row The World) fort­fa­ran­de kan va­ra stö­ran­de och stö­tan­de.

Men trots all den ”nya värl­dens” våld är det för­vå­nan­de hur ro­tad i sin tid ski­van är och hur lam sin­nes­stäm­ning­en är emel­lanåt. Ra­mo­nes är li­ka de­lar hyll­ning­ar och sa­bo­tage, li­ka myc­ket en språng­brä­da för kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner som ett kär­leks­brev till 50- och 60-ta­len. De kon­tro­ver­si­el­la upp­ma­ning­ar­na ( Be­at On The ) jäm­nas ut med pin­samt ti­mi­da oan­stän­dig­he­ter ( Hey, dad­dio). I Don’t Wan­na Walk Around With You (” I don’t wan­na walk around with you/so why you wan­na walk around with me?”) lå­ter sna­ra­re barns­lig än ond­ske­full och ni­hi­lis­tisk, och på lå­ten I Wan­na Be Your Boyfri­end an­tar Ra­mo­nes rol­len av den un­der­giv­ne, osäk­re man­nen i ett till­stånd av läng­tan (” Do you lo­ve me ba­be?/what do you say?”), som knap­past stäm­mer över­ens med punkin­ställ­ning­en” inga käns­lor”.

Ra­mo­nes be­skrivs of­ta som ett kort­fat­tat mäs­ter­verk med allt över­flö­digt bort­ska­lat – trots att den längs­ta lå­ten, Be­at On The Brat, som är 2 mi­nu­ter och 33 se­kun­der kun­de ha ka­pats med 45 se­kun­der. Det finns yt­ter­li­ga­re en pa­ra­dox med Ra­mo­nes: när det gäl­ler ett så här iko­niskt al­bum känns det van­hel­gan­de att alls kri­ti­se­ra det. Sam­ti­digt står det klart att med Judy Is A Punk ha­de Ra­mo­nes re­dan sagt allt och sam­man­fat­tat sin fi­lo­so­fi med så­dan pre­ci­sion att de kun­de ha slu­tat re­dan där med vad som skul­le ha bli­vit en strå­lan­de tre­spårs-ep.

Ra­mo­nes de­bu­tal­bum hand­lar egent­li­gen om en en­da sak – att värl­den är ab­surd och far­lig, men full av till­fäl­len till att ha skoj och stäl­la till med rac­kar­tyg. Det bud­ska­pet lyc­ka­des de ban­ka in med hän­syns­lös obe­vek­lig­het.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.