77 The Who Tommy

när albumet började sättas ihop. Andra låtar var givetvis skrivna specifikt för att berätta historien om grabben Tommy som är döv, stum och blind, men som kan tolka andra människors aktivitet och saker i sin omgivning enbart genom vibrationer eller musik. Som ett resultat av Tommys extrema känslighet uppnår han hjältestatus och väcker religiös glöd som flipperspelens obestridlige mästare.

Tommy var ett vanligt barn som traumatiserades (genom att bli vittne till ett mord) till sitt nuvarande tillstånd. Han kommer även i kontakt med LSD ( The Acid Queen) och utnyttjas av den ondsinte Uncle Ernie ( Fiddle About) – vilket ger stöd åt Townshends senare påståenden att han under många år har varit bekymrad över barn som far illa och att han själv blev utsatt under sin uppväxt. Men det är en annan historia.

Historien om Tommy är allegorisk. På en nivå skildrar den uppstigningen, framgången och fallet hos en popstjärna. På en annan nivå representerar den en ung mans andliga resa och enligt många är den unge mannen i själva verket Pete Townshend. Gitarristen hade haft sin beskärda del av psykedeliska erfarenheter och hade bland annat drabbats av en ruskig Stp-tripp under en flygresa 1967. Med insikten om att sinnesvidgande droger kunde slita sönder ens personlighet utan några garantier om att den skulle bli hel igen hade Townshend vänt sig till den österländske gurun Meher Babas lära. Han föresatte sig att skildra sin personliga resa i sitt skrivande.

Dubbelalbumet Tommy var ett sätt för Pete Townshend att bikta sig, men det betydde minst lika mycket för Roger Daltrey. Han avslöjade senare att han tack vare skivan äntligen hittade sin riktiga röst i The Who. Och vad han hittade var en av de finaste rockröster som någonsin har hamnat på vinyl.

The Who arbetade på Tommy under den andra halvan av 1968. Deras förväntningar och deras genuina hängivenhet till musiken och projektet resulterade i en ovanligt harmonisk arbetsatmosfär. Skivan innehåller tydliga kontrastser. Ljus och mörker. Enorma, utklingande rockackord i stark kontrast till lugna och sköra ögonblick. Allt passar ihop perfekt och det framstår som mäktigt och genomtänkt.

Även om bagateller som Fiddle About och Cousin Kevin inte framstår som så sensationella idag fyllde de en praktisk funktion som en del av det narrativa drivet framåt och låtarna förminskar inte den triumfatoriska Pinball Wizard (skivans första singel), det kulminerande dramat i See Me, Feel Me/listening To Yousekvensen, upprymdheten i I’m Free eller ilskan i We’re Not Gonna Take It.

The Who var tillbaka. De var tuffa, vackra och lika fräcka som någonsin tidigare – men färgrikare. De var utmanande. När de började turnera med Tommy i Europa och USA var de ostoppbara och upphöjdes snart till rockvärldens översta skikt.