77 The Who Tom­my

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

när al­bu­met bör­ja­de sät­tas ihop. And­ra lå­tar var gi­vet­vis skriv­na spe­ci­fikt för att be­rät­ta histo­ri­en om grab­ben Tom­my som är döv, stum och blind, men som kan tol­ka and­ra män­ni­skors ak­ti­vi­tet och sa­ker i sin om­giv­ning en­bart ge­nom vib­ra­tio­ner el­ler mu­sik. Som ett re­sul­tat av Tom­mys ex­tre­ma käns­lig­het uppnår han hjäl­testa­tus och väc­ker re­li­giös glöd som flip­per­spe­lens obe­strid­li­ge mäs­ta­re.

Tom­my var ett van­ligt barn som trau­ma­ti­se­ra­des (ge­nom att bli vitt­ne till ett mord) till sitt nu­va­ran­de till­stånd. Han kom­mer även i kon­takt med LSD ( The Acid Qu­een) och ut­nytt­jas av den ondsin­te Un­c­le Er­nie ( Fidd­le About) – vil­ket ger stöd åt Towns­hends se­na­re på­stå­en­den att han un­der många år har va­rit be­kym­rad över barn som far il­la och att han själv blev ut­satt un­der sin upp­växt. Men det är en an­nan histo­ria.

Histo­ri­en om Tom­my är al­le­go­risk. På en ni­vå skild­rar den upp­stig­ning­en, fram­gång­en och fal­let hos en popstjär­na. På en an­nan ni­vå re­pre­sen­te­rar den en ung mans and­li­ga re­sa och en­ligt många är den unge man­nen i själ­va ver­ket Pe­te Towns­hend. Gi­tar­ris­ten ha­de haft sin be­skär­da del av psy­ke­de­lis­ka er­fa­ren­he­ter och ha­de bland an­nat drab­bats av en rus­kig Stp-tripp un­der en flyg­re­sa 1967. Med in­sik­ten om att sin­nes­vid­gan­de dro­ger kun­de sli­ta sön­der ens per­son­lig­het ut­an någ­ra ga­ran­ti­er om att den skul­le bli hel igen ha­de Towns­hend vänt sig till den ös­ter­länds­ke gu­run Me­her Ba­bas lä­ra. Han fö­re­sat­te sig att skild­ra sin per­son­li­ga re­sa i sitt skri­van­de.

Dub­be­lal­bu­met Tom­my var ett sätt för Pe­te Towns­hend att bik­ta sig, men det be­tyd­de minst li­ka myc­ket för Ro­ger Dal­trey. Han av­slö­ja­de se­na­re att han tack va­re ski­van änt­li­gen hit­ta­de sin rik­ti­ga röst i The Who. Och vad han hit­ta­de var en av de fi­nas­te rock­rös­ter som nå­gon­sin har ham­nat på vi­nyl.

The Who ar­be­ta­de på Tom­my un­der den and­ra hal­van av 1968. De­ras för­vänt­ning­ar och de­ras ge­nu­i­na hän­gi­ven­het till mu­si­ken och pro­jek­tet re­sul­te­ra­de i en ovan­ligt har­mo­nisk ar­bet­sat­mo­sfär. Ski­van in­ne­hål­ler tyd­li­ga kon­trast­ser. Ljus och mör­ker. Enor­ma, ut­kling­an­de roc­kac­kord i stark kon­trast till lug­na och skö­ra ögon­blick. Allt pas­sar ihop per­fekt och det fram­står som mäk­tigt och ge­nom­tänkt.

Även om ba­ga­tel­ler som Fidd­le About och Cousin Ke­vin in­te fram­står som så sen­sa­tio­nel­la idag fyll­de de en prak­tisk funk­tion som en del av det nar­ra­ti­va dri­vet fram­åt och lå­tar­na för­mins­kar in­te den tri­um­fa­to­ris­ka Pin­ball Wi­zard (ski­vans förs­ta sing­el), det kul­mi­ne­ran­de dra­mat i See Me, Fe­el Me/lis­te­ning To Youse­kven­sen, upp­rymd­he­ten i I’m Free el­ler ils­kan i We’re Not Gon­na Ta­ke It.

The Who var till­ba­ka. De var tuf­fa, vack­ra och li­ka fräc­ka som nå­gon­sin ti­di­ga­re – men färg­ri­ka­re. De var ut­ma­nan­de. När de bör­ja­de tur­ne­ra med Tom­my i Eu­ro­pa och USA var de ostopp­ba­ra och upp­höj­des snart till rock­värl­dens övers­ta skikt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.