74 Po­werage

AC/DC

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

En­kelt ut­tryckt är Po­werage för­mod­li­gen 70-ta­lets bäs­ta roc­kal­bum. Men in­klämd mel­lan två av ban­dets and­ra höj­da­re Let The­re Be Rock och Hig­h­way To Hell tog det ett tag in­nan AC/DC:S fjär­de in­ter­na­tio­nel­la skiv­släpp bör­ja­de be­trak­tas som ett av de­ras bäs­ta al­bum.

Att Po­werage är den en­da Ac/dc-ski­van med en ti­tel som in­te åter­finns i nå­gon av lå­tar­nas re­fräng­er sä­ger nå­got om ett av ski­vans hu­vu­de­le­ment: sub­ti­li­tet. Visst, det är ing­et sub­tilt över de hår­da rif­fen i el­ler den ar­ga Kic­ked In The Te­eth, men i öv­rigt – på den stäm­nings­ful­la Down Pay­ment Blues, den lek­ful­la What’s Next To The Moon, den ef­ter­tänk­sam­ma Go­ne Shoo­tin’ – de­mon­stre­rar AC/DC ett mått av di­sci­plin, kon­troll och åter­hål­len kraft som en­dast de mog­nas­te och mest själv­säk­ra mu­si­ker kan upp­bå­da.

Det är tvek­löst den av­lid­ne front­man­nen Bon Scotts al­bum. Myc­ket av skön­he­ten i Po­werage lig­ger i hans fint upp­skis­sa­de por­trätt av be­svik­na, de­spe­ra­ta män, pan­ka och knäck­ta av för­lo­rad kär­lek. Även om han all­tid gav ett tvär­sä­kert in­tryck kän­de Bon Scott all­tid sam­hö­rig­het med de stu­ka­de och ku­va­de, kil­len med hål i skor­na, tand­glug­gar och fle­ra la­ger av lap­par på si­na gam­la blå­jeans. Po­werage är en hyll­ning till det mod som trots allt upp­står vid för­ödan­de mot­gång­ar. Ett centralt te­ma på ski­van är att det än­då finns hopp, en glimt av en blå him­mel för den som lig­ger ut­sla­gen i ränn­ste­nen, som på Sin Ci­ty – ett upp­sträckt lång­fing­er mot ödet, ett trot­sigt hur­ra­rop när lä­get ser som mör­kast ut. Ef­ter Po­werage blev AC/DC vo­lymstar­ka­re, mer ström­lin­je­for­ma­de och stör­re. De skul­le ald­rig igen upp­vi­sa så myc­ket hjär­ta, själ och mänsk­lig­het.

Trots att den fö­re­gå­en­de ski­van var det förs­ta Ac/dc-al­bum som in­te kom in på tio i topp-lis­tan i Austra­li­en (i Stor­bri­tan­ni­en ham­na­de den på plats 17, i USA kom den in­te ens in på ”Hot 100”) är det än­då en av de­ras bäs­ta – den förs­ta rik­tigt klas­sis­ka Ac/dc-ski­van.

Ett tag såg det ut som om chan­ser­na att gö­ra en li­ka bra upp­föl­ja­re var små. In­nan de på­bör­ja­de in­spel­ning­ar­na av Let The­re Be Rock fick ba­sis­ten Mark Evans spar­ken och er­sat­tes av brit­ten Cliff Wil­li­ams som in­te fick vi­sum för att upp­trä­da i Austra­li­en. De­ras skiv­bo­lag i New York, At­lan­tic, vil­le att ban­det skul­le spar­ka även Bon Scott ef­tersom de an­såg att hans röst var skä­let till att ban­det in­te spe­la­des i ra­dio. Men gi­tar­ris­ter­na och brö­der­na Young be­slu­ta­de sig för att kö­ra på och be­vi­sa att de var på rätt spår. Vil­ket de gjor­de med dun­der och brak med Po­werage.

När det var dags att gå in i stu­di­on i ja­nu­a­ri 1978 viss­te de att de var tvung­na att gö­ra nå­got mer än att gå in tom­hän­ta och slänga ihop nå­got ef­ter bäs­ta för­må­ga i ett dis av al­ko­hol och ci­gar­rett­rök. Näs­ta ski­va mås­te bli den tyngs­ta hit­tills och ock­så den mest mu­si­ka­lis­ka. Den skul­le vi­sa vad AC/DC var ka­pab­la till och de­mon­stre­ra att de trots kri­ti­ker­nas åsikt om mot­sat­sen var ett band som ut­veck­la­des.

” Po­werage var ski­van där i syn­ner­het Mal­colm vil­le vi­sa att de även var bra mu­si­ker”, minns de­ras då­va­ran­de ma­na­ger Mi­chael Brow­ning.

Där­för tog Po­werage läng­re tid att spe­la in än ti­di­ga­re Ac/dc-ski­vor med ett fler­tal ses­sio­ner ut­sprid­da över det nya årets förs­ta vec­kor. Ba­sis­ten Cliff Wil­li­ams som för förs­ta gång­en upp­lev­de AC/DC:S in­ten­si­tet i stu­di­on var över­ty­gad om att Po­werage var nå­got ut­ö­ver det van­li­ga. ”När vi bör­ja­de job­ba i stu­di­on kom vi på plats och job­ba­de långa pass var­je dag”, sa han. ”Det var en otro­lig upp­le­vel­se.”

Po­werage be­trak­ta­des som en in­trä­des­bil­jett till den ame­ri­kans­ka su­per­stjär­ne­li­gan som AC/DC nu de­la­de scen med. Ski­van var upp­de­lad mel­lan ra­ka­re Ac/dc-klas­si­ker som Down Pay­ment Blues och mer ge­nom­ar­be­ta­de als­ter som What’s Next To The Moon.

Oav­sett om det är med av­sikt el­ler in­te har ski­van sam­ma upp- och ned­gå­en­de dy­na­mik ge­nom de nio lå­tar­na: i det ena ögon­blic­ket en mäk­tig rock­rö­ka­re som i det and­ra en me­diu­min­ten­siv och näs­tan pop­pig låt som Go­ne Shoo­tin.

Bland de öv­ri­ga lå­tar­na är skil­je­lin­jen sud­di­ga­re mel­lan det gam­la rakt-på-sak-ac/dc och det nya mer ef­ter­tänk­sam­ma AC/DC. Sin Ci­ty in­leds som en klas­sisk AC/DC-LÅT med in­trot som byggs upp, den hårt rif­fan­de Gim­me A Bul­let med si­na non­cha­lan­ta gi­tar­rer och putt­ran­de trum­mor lå­ter mer som den Lynyrd Skynyrd-låt som de möj­li­gen har lå­nat ti­teln från ( Gim­me back my bul­lets) än nå­got som AC/DC har släppt på vi­nyl ti­di­ga­re.

De två sista lå­tar­na Up To My Neck In You och Kic­ked In The Te­eth kom­mer från de förs­ta Po­werage- ses­sio­ner­na som äg­de rum sex må­na­der ti­di­ga­re.

En an­nan låt, Cold He­ar­ted Man, gavs ba­ra ut på den all­ra förs­ta vi­nylut­gå­van som släpp­tes i Stor­bri­tan­ni­en ef­tersom ban­det in­te gil­la­de den. För oss and­ra var det än­nu en catchy AC/DC-LÅT.

ut­gi­ven 1978 pro­du­cent Har­ry Van­da och Ge­or­ge Young

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.