74 Powerage

AC/DC

Enkelt uttryckt är Powerage förmodligen 70-talets bästa rockalbum. Men inklämd mellan två av bandets andra höjdare Let There Be Rock och Highway To Hell tog det ett tag innan AC/DC:S fjärde internationella skivsläpp började betraktas som ett av deras bästa album.

Att Powerage är den enda Ac/dc-skivan med en titel som inte återfinns i någon av låtarnas refränger säger något om ett av skivans huvudelement: subtilitet. Visst, det är inget subtilt över de hårda riffen i eller den arga Kicked In The Teeth, men i övrigt – på den stämningsfulla Down Payment Blues, den lekfulla What’s Next To The Moon, den eftertänksamma Gone Shootin’ – demonstrerar AC/DC ett mått av disciplin, kontroll och återhållen kraft som endast de mognaste och mest självsäkra musiker kan uppbåda.

Det är tveklöst den avlidne frontmannen Bon Scotts album. Mycket av skönheten i Powerage ligger i hans fint uppskissade porträtt av besvikna, desperata män, panka och knäckta av förlorad kärlek. Även om han alltid gav ett tvärsäkert intryck kände Bon Scott alltid samhörighet med de stukade och kuvade, killen med hål i skorna, tandgluggar och flera lager av lappar på sina gamla blåjeans. Powerage är en hyllning till det mod som trots allt uppstår vid förödande motgångar. Ett centralt tema på skivan är att det ändå finns hopp, en glimt av en blå himmel för den som ligger utslagen i rännstenen, som på Sin City – ett uppsträckt långfinger mot ödet, ett trotsigt hurrarop när läget ser som mörkast ut. Efter Powerage blev AC/DC volymstarkare, mer strömlinjeformade och större. De skulle aldrig igen uppvisa så mycket hjärta, själ och mänsklighet.

Trots att den föregående skivan var det första Ac/dc-album som inte kom in på tio i topp-listan i Australien (i Storbritannien hamnade den på plats 17, i USA kom den inte ens in på ”Hot 100”) är det ändå en av deras bästa – den första riktigt klassiska Ac/dc-skivan.

Ett tag såg det ut som om chanserna att göra en lika bra uppföljare var små. Innan de påbörjade inspelningarna av Let There Be Rock fick basisten Mark Evans sparken och ersattes av britten Cliff Williams som inte fick visum för att uppträda i Australien. Deras skivbolag i New York, Atlantic, ville att bandet skulle sparka även Bon Scott eftersom de ansåg att hans röst var skälet till att bandet inte spelades i radio. Men gitarristerna och bröderna Young beslutade sig för att köra på och bevisa att de var på rätt spår. Vilket de gjorde med dunder och brak med Powerage.

När det var dags att gå in i studion i januari 1978 visste de att de var tvungna att göra något mer än att gå in tomhänta och slänga ihop något efter bästa förmåga i ett dis av alkohol och cigarrettrök. Nästa skiva måste bli den tyngsta hittills och också den mest musikaliska. Den skulle visa vad AC/DC var kapabla till och demonstrera att de trots kritikernas åsikt om motsatsen var ett band som utvecklades.

” Powerage var skivan där i synnerhet Malcolm ville visa att de även var bra musiker”, minns deras dåvarande manager Michael Browning.

Därför tog Powerage längre tid att spela in än tidigare Ac/dc-skivor med ett flertal sessioner utspridda över det nya årets första veckor. Basisten Cliff Williams som för första gången upplevde AC/DC:S intensitet i studion var övertygad om att Powerage var något utöver det vanliga. ”När vi började jobba i studion kom vi på plats och jobbade långa pass varje dag”, sa han. ”Det var en otrolig upplevelse.”

Powerage betraktades som en inträdesbiljett till den amerikanska superstjärneligan som AC/DC nu delade scen med. Skivan var uppdelad mellan rakare Ac/dc-klassiker som Down Payment Blues och mer genomarbetade alster som What’s Next To The Moon.

Oavsett om det är med avsikt eller inte har skivan samma upp- och nedgående dynamik genom de nio låtarna: i det ena ögonblicket en mäktig rockrökare som i det andra en mediumintensiv och nästan poppig låt som Gone Shootin.

Bland de övriga låtarna är skiljelinjen suddigare mellan det gamla rakt-på-sak-ac/dc och det nya mer eftertänksamma AC/DC. Sin City inleds som en klassisk AC/DC-LÅT med introt som byggs upp, den hårt riffande Gimme A Bullet med sina nonchalanta gitarrer och puttrande trummor låter mer som den Lynyrd Skynyrd-låt som de möjligen har lånat titeln från ( Gimme back my bullets) än något som AC/DC har släppt på vinyl tidigare.

De två sista låtarna Up To My Neck In You och Kicked In The Teeth kommer från de första Powerage- sessionerna som ägde rum sex månader tidigare.

En annan låt, Cold Hearted Man, gavs bara ut på den allra första vinylutgåvan som släpptes i Storbritannien eftersom bandet inte gillade den. För oss andra var det ännu en catchy AC/DC-LÅT.

utgiven 1978 producent Harry Vanda och George Young