72 Dis­ra­e­li Ge­ars

Cream

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

värl­den, vil­ket upp­höj­de Cream till in­ter­na­tio­nell stjärn­sta­tus. Det här är tri­ons fi­nas­te ögon­blick.

Bland ski­vans höjd­punk­ter finns öpp­nings­lå­ten Strange Brew som ur­sprung­li­gen var en co­ver på den gam­la Al­bert King-lå­ten Law­dy Ma­ma. Pro­du­cen­ten Fe­lix Pap­pa­lar­di (som se­na­re bil­da­de Mountain) tog med sig rull­ban­det med bak­grunds­spå­ren hem ef­ter den förs­ta da­gen i stu­di­on och kom till­ba­ka ef­ter att – som Eric Clap­ton minns det – ”ha för­vand­lat den till en slags Mc­cart­ney-lik­nan­de poplåt”.

En an­nan höj­da­re är fö­ga för­vå­nan­de Suns­hi­ne Of Your Lo­ve med sitt ma­lan­de riff, puk­komp och dy­na­mis­ka vo­ka­la sam­spel mel­lan Bru­ce and Clap­ton. Det kan va­ra den mest kän­da och in­fly­tel­se­ri­ka låt som Cream nå­gon­sin spe­la­de in och den är an­sva­rig för att en helt ny ge­ne­ra­tion av tunga rock­band bil­da­des.

Men allt här i li­vet hand­lar in­te om tunga riff. World Of Pain skri­ven av Pap­pa­lar­di och hans fru Gail Col­lins ham­na­de på re­per­to­a­ren un­ge­fär sam­ti­digt som Strange Brew. ”Den är i stil med de mer me­lo­dis­ka, mind­re blue­si­ga sa­ker som jag skrev”, sa Jack Bru­ce. Dan­ce the Night Away är en an­nan av de mer me­lo­dis­ka lå­tar­na med stäm­sång och 12-sträng­ad gi­tarr. ”Det var en blink­ning till The Byrds som jag verk­li­gen äls­ka­de då”, sa Jack Bru­ce om lå­ten, en av många Cream-lå­tar han skrev till­sam­mans med för­fat­ta­ren och po­e­ten Pe­te Brown (bland an­nat lå­ten med den bi­sar­ra ti­tel SWLABR – en för­kort­ning av She Was Li­ke A Be­ar­ded Rain­bow).

En möj­li­gen mind­re känd låt är We’re Go­ing Wrong, skri­ven och sjung­en av Jack Bru­ce i ex­tremt högt ton­lä­ge (”in­te fal­sett” en­ligt ho­nom själv). Hans röst var ett av de tyd­li­ga ele­men­ten i Creams sound.

”Det jag all­tid vil­le ut­fors­ka med Cream var tunga in­stru­ment med ljus sång”, för­kla­ra­de Jack Bru­ce. ”Jag gil­la­de ock­så idén med två rös­ter, bå­da i sam­ma re­gis­ter, så att man in­te kan ur­skil­ja vem som sjung­er vad.”

Den främs­ta stjär­nan på We’re Go­ing Wrong är dock trum­mi­sen Ging­er Ba­ker vars flyt, sta­di­ga byg­gan­de och dy­na­mik är mäs­ter­ligt och fängs­lan­de.

Av­slut­nings­spå­ret är en osan­no­lik tolk­ning av Mot­her’s La­ment, ett old mu­sic hall-num­mer, sjung­et av Clap­ton och Ba­ker med bred cock­ney­ac­cent. Bru­ce, som kom från Skott­land, höll sig långt bor­ta från mik­ro­fo­nen vid det här till­fäl­let.

”Jag tror att det var vårt sätt att sä­ga: ’Det här är vi. Vi för­sö­ker in­te va­ra nå­got vi in­te är.’ Det var en vik­tig del av vår at­ti­tyd. På den ti­den fanns det två slags män­ni­skor som spe­la­de blues. Det fanns John May­all-sko­lan som för­sök­te åter­ska­pa blues­soun­det från Chi­ca­go. Men min tan­ke – och det här dis­ku­te­ra­de jag med Eric gans­ka myc­ket – var att ta blue­sen och ap­pli­ce­ra den på vil­ka vi var.”

Men al­la idéer om att Cream var blue­spu­ri­ta­ner gru­sa­des tack va­re de­ras kraft­ful­la och ori­gi­nel­la lå­tar som verk­li­gen har stått emot ti­dens tand.

”Det är trev­ligt att folk minns ski­van”, sa Bru­ce. ”Det var en väl­digt ro­ligt tid.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.