67 Li­ve At Leeds

The Who

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Som upp­föl­ja­re till Tom­my med sitt över­då­di­ga trip­tyk­kon­vo­lut av Mi­ke Mcin­ner­ney som var en bland­ning av psy­ke­de­lia och M.C. Escher, ver­ka­de det här va­ra ett ut­slag av The Whos sin­ne för hu­mor och för de­ras hat­kär­lek till 1900-ta­lets kon­sum­tio­nism.

Näs­ta över­rask­ning gäll­de själ­va ski­van. Den be­står av en­dast sex lå­tar varav tre är co­vers – John­ny Kidds Sha­kin’ All Over, Ed­die Coch­rans Sum­mer­ti­me Blues och Mo­se Al­li­sons Young Man Blues – samt de eg­na lå­tar­na Sub­sti­tu­te, My Ge­ne­ra­tion och Ma­gic Bus. Men det in­ne­bär in­te att Li­ve At Leeds snå­lar på ma­te­ri­al, My Ge­ne­ra­tion är ett 16 mi­nu­ter långt med­ley som in­ne­hål­ler de­lar från See Me, Fe­el Me, Lis­te­ning To You, Un­der­tu­re, Na­ked Eye och The Se­ek­er, me­dan Ma­gic Bus ra­sar i sju och en halv mi­nut.

En­ligt histo­ri­en åk­te The Who på en om­fat­tan­de världs­tur­né ef­ter ut­giv­ning­en av Tom­my i mit­ten av 1969 i syf­te att mark­nads­fö­ra roc­ko­pe­ran. In­ten­tio­nen var att åter­vän­da med till­räck­ligt myc­ket ma­te­ri­al för ett li­ve­al­bum. När de var hem­ma i Eng­land igen in­såg de att det var en över­mäk­tig upp­gift att plö­ja ige­nom 80 tim­mars in­spel­ning­ar för att ploc­ka ut det bäs­ta. Istäl­let val­de de att spe­la in yt­ter­li­ga­re två kon­ser­ter, en på Leeds Uni­ver­si­ty och en på Hull Ci­ty Hall – bå­da un­der sam­ma helg, den 14 feb­ru­a­ri (Al­la hjär­tans dag) 1970. Ban­den från världs­tur­nén brän­des upp för att för­hind­ra pi­ra­tut­giv­ning av ma­te­ri­a­let. Ett för­fa­ran­de som kan an­ses va­ra an­ting­en fullt att till­för­sikt el­ler full­kom­ligt idi­o­tiskt.

”Jag öns­kar att det var sant”, sä­ger Towns­hend. ”Fak­tum är att vår ljud­kil­le, Bob Prid­den, va­da­de ige­nom al­la rull­band. Det tog un­ge­fär tre vec­kor och vi när­ma­de oss de­ad­li­ne. Någ­ra av ste­re­o­ban­den jag lyss­na­de på var top­pen. Det var svårt att ploc­ka ut nå­gon som var bätt­re än de and­ra. Stan­dar­den var bra och väl­digt jämn. Så jag bad Bob att lyss­na. När han var klar frå­ga­de jag om det var nå­gon spe­ci­fik kon­sert som stod ut. Han sa att al­la var bra. Jag frå­ga­de om jag fick se hans an­teck­ning­ar. Han ha­de in­te gjort någ­ra. Vi skul­le li­ka gär­na ha kun­nat blun­da och väl­ja en in­spel­ning. I ren fru­stra­tion – och jag var nog gans­ka arg ock­så – bad jag ho­nom brän­na rub­bet för att för­hind­ra boot­legut­gå­vor, och hy­ra en åt­ta­ka­nals­band­spe­la­re till kom­man­de helgs kon­ser­ter i Hull och Leeds. In­spel­ning­ar­na skul­le jag mixa hem­ma där jag ha­de en åt­ta­ka­nals­ban­da­re. Han svär att han brän­de al­la band, men han kanske spa­ra­de någ­ra styc­ken. Jag hop­pas det! Jag mix­a­de Li­ve At Leeds i min lil­la hemstu­dio där jag ha­de spe­lat in al­la mi­na de­mos hit­tills, och även Thun­der­clap New­man och även en del med Small Fa­ces. En skill­nad mot många and­ra The Who-mix­ar är att el­gi­tar­ren är väl­digt hög.”

Även om san­ning­en in­te är li­ka slag­kraf­tig som my­ten är en sak klar: när ban­det klev upp på sce­nen den där All hjär­tans dag-hel­gen 1970 ha­de de upp­nått en ostopp­bar, mäk­tig groo­ve och ett mu­si­ka­liskt sam­spel som på sin tid var oö­ver­träf­fat.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.