66 Bad Company

Bad Company

Headley Grange, Hampshire, våren 1974. Trummisen Simon Kirke går in i den slitna trevåningsbyggnaden, ett före detta fattighus, där Led Zeppelin spelade in delar av III och IV. Det första han ser är Bonzos gigantiska trumset som står uppställt i entrén. ”Dra åt helvete”, tänker han. ”Det här är toppen!”

Kalla det för magi, kalla det för tur – det var någonting som pågick, något som hjälpte dem på vägen. Det är bara att ta en titt på hur de hamnade där. Kirke och hans kompis Paul Rodgers som hade utgjort ena halvan av Free, Mick Ralphs från Mott The Hoople och den före detta King Crimson-basisten Boz Burrell. De samlades på ett halvt slumpartade sätt, vilket på sätt och vis motsäger termen ”supergrupp” (som snabbt applicerades på konstellationen och som hänger kvar än i dag).

De samlades i studion eftersom Led Zeppelin, som egentligen skulle vara där, hade fått ställa in då John Paul Jones hade fått en släng av influensan. Det innebar att tio dagars dyrbar studiotid stod och tickade medan han kryade på sig. Och eftersom Bad Company hade samma manager som Led Zeppelin så …

De hade materialet färdigskrivet, så det var inte Peter Grants svåraste beslut i karriären att plocka upp luren och erbjuda dem att spela in på Grange nu när John Paul Jones hade blivit sjuk.

Bandet gillade inte bara studions vibbar – de blev helt fängslade av kemin de skapade tillsammans. Som Simon Kirke berättade för Mick Wall på Classic Rock: ”Man kan inte komma länge bort från [Frees gitarrist] Paul Kossoff än Mick Ralphs. Han fick Rodgers att komma ut ur sitt skal. Paul blommade verkligen med Mick.”

Det var ett perfekt kreativt partnerskap som funkade från första stund: den första låten Ralphs visade för Rodgers var Can’t Get Enough. Den anspråkslöse gitarristen nedvärderade låten som en ”treackordsrökare”, men det var exakt den sortens låt som gjorde att Rodgers oefterhärmliga röst till fullo kom till sin rätt. Kirke bidrog med sitt behagliga sväng bakom trummorna och Boz Burrell visade att hans spelstil var lika självklar och lättillgänglig som han själv. Djupt begraven i groovet låg essensen av vad bandet skulle komma att bli. Paul Rodgers kompletterade Ralphs låtmaterial perfekt med sin makalösa röst. Det finns ett element av längtan i hans sångstil som står emot tidens tand, en bitterljuv sorg som ger låtarna det lilla extra.

Can’t Get Enough var den första låten bandet spelade in, och den skulle utgöra en slags mall för hela deras karriär. Vilken skiva som helst med den och Ready For Love skulle vara mer än nog för att lansera ett nytt band, men Bad Company hade börjat spela in vid precis rätt tillfälle. De hade mer låtmaterial. De var tajta, välrepade och erfarna. De behövde ingen producent – de var trots allt inte Pink Floyd. Den enkla och vackra akustiska låten Seagull som avslutar skivan kom till när Rodgers text och melodi sammanfogades med Ralphs refräng. Inspelningen avslutades med att Rodgers sjöng in sången utomhus i Granges trädgård nattetid, vilket han även gjorde med skivans titelspår – den episka Bad Company. I den kanaliserade han dock andra aspekter av natten.

Låten handlade till viss del om bandet. De hade kämpat för att få behålla sitt namn eftersom flera marknadsförare ansåg att det klingade för negativt för den löst sammansatta gruppen. Men Rodgers hade konceptet klart för sig. Han hade fått namnet från en ny västernfilm som hette just Bad Company. De tre ackord som inleder låten återfinns dessutom i filmens soundtrack. Rodgers fick som han ville, och låten inleder skivans andra sida. Det är märkligt att tänka sig nu att den inte skulle hade varit med.

”Om det blir för rörigt får det skivan att låta liten”, sa Mick Ralphs många år senare, och resten av debutalbumet Bad Company lever upp till den inställningen. Rock Steady, Movin’ On, Don’t Let Me Down – det är låtar som alla skulle kunna spelas av ett hyggligt coverband, men det som får dem att sticka ut är kemin hos upphovsmännen.

Efter tio dagars arbete på Grange hade bandet spelat in sin skiva. De hade mycket att leva upp till. Peter Grant hade bett dem ta hand om musiken, så skulle han ta hand om det övriga. Till skillnad från Led Zeppelin släppte bandet singlar. Först ut var Can’t Get Enough. Låten sköt i höjden på USAlistorna och gjorde skivan till en av årets mest efterlängtade.

När den väl släpptes var den försedd med ett stilrent svartvitt omslag med bandets namn (förkortat till Bad Co) som löpte från nedre vänstra hörnet till det övre högra. Det stod i skarp kontrast till det innevarande decenniet, och det fungerade perfekt som en hint om bandets musik. När skivan släpptes fanns en väntande publik. Albumet hamnade omedelbart på fem i topp i Storbritannien, och snart toppade det Usa-listan. Det var en välförtjänt triumf. Åtta tajta och coola låtar med en rejäl dos magi var vad som behövdes för att rensa spelplanen och ge bandets medlemmar en nystart.

utgiven 1974 producent Bad Company