66 Bad Com­pa­ny

Bad Com­pa­ny

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

He­ad­ley Grange, Hampshi­re, vå­ren 1974. Trum­mi­sen Si­mon Kir­ke går in i den slit­na tre­vå­nings­bygg­na­den, ett fö­re det­ta fat­tig­hus, där Led Zep­pe­lin spe­la­de in de­lar av III och IV. Det förs­ta han ser är Bon­zos gi­gan­tis­ka trum­set som står upp­ställt i en­trén. ”Dra åt hel­ve­te”, tän­ker han. ”Det här är top­pen!”

Kal­la det för ma­gi, kal­la det för tur – det var någon­ting som på­gick, nå­got som hjälp­te dem på vägen. Det är ba­ra att ta en titt på hur de ham­na­de där. Kir­ke och hans kom­pis Paul Rod­gers som ha­de ut­gjort ena hal­van av Free, Mick Ralp­hs från Mott The Hoop­le och den fö­re det­ta King Crimson-ba­sis­ten Boz Bur­rell. De sam­la­des på ett halvt slumpar­ta­de sätt, vil­ket på sätt och vis mot­sä­ger ter­men ”su­per­grupp” (som snabbt ap­pli­ce­ra­des på kon­stel­la­tio­nen och som häng­er kvar än i dag).

De sam­la­des i stu­di­on ef­tersom Led Zep­pe­lin, som egent­li­gen skul­le va­ra där, ha­de fått stäl­la in då John Paul Jo­nes ha­de fått en släng av in­flu­en­san. Det in­ne­bar att tio da­gars dyr­bar stu­di­o­tid stod och tic­ka­de me­dan han kry­a­de på sig. Och ef­tersom Bad Com­pa­ny ha­de sam­ma ma­na­ger som Led Zep­pe­lin så …

De ha­de ma­te­ri­a­let fär­dig­skri­vet, så det var in­te Pe­ter Grants svå­ras­te be­slut i kar­riä­ren att ploc­ka upp lu­ren och er­bju­da dem att spe­la in på Grange nu när John Paul Jo­nes ha­de bli­vit sjuk.

Ban­det gil­la­de in­te ba­ra stu­di­ons vib­bar – de blev helt fängs­la­de av ke­min de ska­pa­de till­sam­mans. Som Si­mon Kir­ke be­rät­ta­de för Mick Wall på Clas­sic Rock: ”Man kan in­te kom­ma länge bort från [Fre­es gi­tar­rist] Paul Kos­soff än Mick Ralp­hs. Han fick Rod­gers att kom­ma ut ur sitt skal. Paul blom­ma­de verk­li­gen med Mick.”

Det var ett per­fekt kre­a­tivt part­ner­skap som fun­ka­de från förs­ta stund: den förs­ta lå­ten Ralp­hs vi­sa­de för Rod­gers var Can’t Get Enough. Den an­språks­lö­se gi­tar­ris­ten ned­vär­de­ra­de lå­ten som en ”tre­ac­kords­rö­ka­re”, men det var ex­akt den sor­tens låt som gjor­de att Rod­gers oef­ter­härm­li­ga röst till ful­lo kom till sin rätt. Kir­ke bi­drog med sitt be­hag­li­ga sväng bakom trum­mor­na och Boz Bur­rell vi­sa­de att hans spel­stil var li­ka själv­klar och lät­till­gäng­lig som han själv. Djupt be­gra­ven i groo­vet låg es­sen­sen av vad ban­det skul­le kom­ma att bli. Paul Rod­gers kom­plet­te­ra­de Ralp­hs låt­ma­te­ri­al per­fekt med sin ma­ka­lö­sa röst. Det finns ett ele­ment av läng­tan i hans sång­stil som står emot ti­dens tand, en bit­ter­ljuv sorg som ger lå­tar­na det lil­la ex­tra.

Can’t Get Enough var den förs­ta lå­ten ban­det spe­la­de in, och den skul­le ut­gö­ra en slags mall för he­la de­ras kar­riär. Vil­ken ski­va som helst med den och Re­a­dy For Lo­ve skul­le va­ra mer än nog för att lan­se­ra ett nytt band, men Bad Com­pa­ny ha­de bör­jat spe­la in vid pre­cis rätt till­fäl­le. De ha­de mer låt­ma­te­ri­al. De var taj­ta, väl­re­pa­de och er­far­na. De be­höv­de ing­en pro­du­cent – de var trots allt in­te Pink Floyd. Den enk­la och vack­ra akus­tis­ka lå­ten Se­a­gull som av­slu­tar ski­van kom till när Rod­gers text och me­lo­di sam­man­fo­ga­des med Ralp­hs re­fräng. In­spel­ning­en av­slu­ta­des med att Rod­gers sjöng in sång­en ut­om­hus i Granges träd­gård nat­te­tid, vil­ket han även gjor­de med ski­vans ti­tel­spår – den epis­ka Bad Com­pa­ny. I den ka­na­li­se­ra­de han dock and­ra aspek­ter av nat­ten.

Lå­ten hand­la­de till viss del om ban­det. De ha­de käm­pat för att få be­hål­la sitt namn ef­tersom fle­ra mark­nads­fö­ra­re an­såg att det kling­a­de för ne­ga­tivt för den löst sam­man­sat­ta grup­pen. Men Rod­gers ha­de kon­cep­tet klart för sig. Han ha­de fått nam­net från en ny väs­tern­film som het­te just Bad Com­pa­ny. De tre ac­kord som in­le­der lå­ten åter­finns dess­utom i fil­mens sound­track. Rod­gers fick som han vil­le, och lå­ten in­le­der ski­vans and­ra si­da. Det är märk­ligt att tän­ka sig nu att den in­te skul­le ha­de va­rit med.

”Om det blir för rö­rigt får det ski­van att lå­ta li­ten”, sa Mick Ralp­hs många år se­na­re, och res­ten av de­bu­tal­bu­met Bad Com­pa­ny le­ver upp till den in­ställ­ning­en. Rock Ste­a­dy, Mo­vin’ On, Don’t Let Me Down – det är lå­tar som al­la skul­le kun­na spe­las av ett hygg­ligt co­ver­band, men det som får dem att stic­ka ut är ke­min hos upp­hovs­män­nen.

Ef­ter tio da­gars ar­be­te på Grange ha­de ban­det spe­lat in sin ski­va. De ha­de myc­ket att le­va upp till. Pe­ter Grant ha­de bett dem ta hand om mu­si­ken, så skul­le han ta hand om det öv­ri­ga. Till skill­nad från Led Zep­pe­lin släpp­te ban­det sing­lar. Först ut var Can’t Get Enough. Lå­ten sköt i höj­den på USA­lis­tor­na och gjor­de ski­van till en av årets mest ef­ter­läng­ta­de.

När den väl släpp­tes var den för­sedd med ett stil­rent svart­vitt om­slag med ban­dets namn (för­kor­tat till Bad Co) som löp­te från ned­re vänst­ra hör­net till det öv­re hög­ra. Det stod i skarp kon­trast till det in­ne­va­ran­de de­cen­ni­et, och det fun­ge­ra­de per­fekt som en hint om ban­dets mu­sik. När ski­van släpp­tes fanns en vän­tan­de publik. Al­bu­met ham­na­de ome­del­bart på fem i topp i Stor­bri­tan­ni­en, och snart top­pa­de det Usa-lis­tan. Det var en väl­för­tjänt tri­umf. Åt­ta taj­ta och coo­la lå­tar med en re­jäl dos ma­gi var vad som be­höv­des för att ren­sa spel­pla­nen och ge ban­dets med­lem­mar en nystart.

ut­gi­ven 1974 pro­du­cent Bad Com­pa­ny

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.