65 Li­ve And Dang­e­rous

Thin Lizzy

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Dub­bel­li­ven med ut­vik­nings­bart om­slag ha­de 1978 för­vand­lats till en di­no­saur­rock­k­li­ché. Men Thin Lizzy åter­uppli­va­de det ut­tja­ta­de for­ma­tet med sitt häp­nads­väc­kan­de li­ve­set fram­fört av den klas­sis­ka Bri­an Ro­berston/scott Gor­ham-sätt­ning­en. Strå­lan­de tolk­ning­ar av Lizzy-klas­si­ker som Jail­bre­ak och Don’t Be­li­e­ve A Word flö­da­de ur hög­ta­lar­na he­la som­ma­ren. Och vem kan mot­stå Phil Ly­notts fräc­ka charm med ha­rang­er som: ”Finns det nå­gon här som har nå­got ir­ländskt i sig? Är det någ­ra av tje­jer­na som skul­le vil­ja ha li­te mer ir­ländskt i sig?”

Myc­ket har skri­vits om Li­ve And Dang­e­rous. Var det verk­li­gen en li­ve­ski­va el­ler spe­la­des mu­si­ken in i stu­dio? Så myc­ket har skri­vits om det­ta iko­nis­ka al­bum un­der åren att myc­ket är oklart.

Idén till den klas­sis­ka Thin Lizzy-li­ven föd­des un­der en Usa-tur­né. Pe­ter Framp­tons ski­va Framp­ton Co­mes Ali­ve och sing­eln Show Me The Way ha­de just ta­git Sta­ter­na med storm och det var – är­ligt ta­lat – gans­ka lamt. Det an­såg Thin Lizzy ock­så. ”Jag kom­mer ihåg att jag satt i bi­len med Phil”, minns Gor­ham. ”Vi ha­de hört den en mil­jard gång­er. Phil sa: ’Fan – vi skul­le kun­na gö­ra det där …’ Al­la satt tys­ta i en li­ten stund, och det var själ­va ögon­blic­ket.”

Thin Lizzy ha­de spe­lat in kon­ser­ter ti­di­ga­re i ett för­sök att fånga sitt mäk­ti­ga li­ve­sound. Det fanns fy­ra spel­ning­ar från Ham­mersmith Ode­on från John­ny The Fox- tur­nén 1976, ”do­ku­men­te­ra­de för ef­ter­värl­den” (med för­ban­det Clo­vers mun­spe­la­re Hu­ey Lewis som gäst på Ba­by Dri­ves Me Crazy), fle­ra gig från Bad Re­pu­ta­tiontur­nén hös­ten 1977 (med för­ban­det Gra­ham Par­ker And The Ru­mours sax­o­fo­nist John Earl som gäst på Dan­ci­ng In The Moon­light) samt två kon­ser­ter som spe­lats in till den be­röm­da King Biscuit Hour – en på To­wer Theat­re i Phi­la­del­p­hia som för­band åt The Tu­bes, en an­nan i To­ron­to.

Med To­ny Viscon­ti om­bord ha­de de en pro­du­cent som ha­de ska­pat li­ve­ma­gi åt Da­vid Bowie. Viscon­ti fö­re­sat­te sig att gö­ra sam­ma sak för Thin Lizzy, men det var ing­en en­kel upp­gift. Thin Lizzy var så an­ge­läg­na att ha med Viscon­ti på upp­föl­ja­ren till Bad Re­pu­ta­tion att han fick be­slu­ta vad som skul­le ges ut. Va­let stod mel­lan ett stu­di­o­al­bum som skul­le ta tid, el­ler en li­ve­ski­va som al­la tänk­te skul­le gå snabbt att mixa och ge ut.

”Pro­jek­tet in­led­des med en frå­ga från Phil: ’Vad skul­le du helst gö­ra, en van­lig stu­di­oplat­ta el­ler en snabb li­ve­mix?’” minns Viscon­ti. ”Ef­tersom jag ha­de pla­ne­rat ett nytt Bowie-al­bum inom någ­ra vec­kor så val­de jag li­ve­al­bu­met. Den här ’li­ve­ski­van’ tog sex vec­kor att slut­fö­ra!”

Viscon­ti upp­täck­te att kas­set­ter­na som han skul­le för­se med sin ma­gis­ka touch ha­de spe­lats in i fle­ra oli­ka stä­der och län­der vid oli­ka till­fäl­len och av oli­ka tek­ni­ker (”In­te av mig”, un­der­stry­ker han). ”De gick i oli­ka has­tig­het, vis­sa var in­spe­la­de med Dol­by, and­ra in­te. Det blev ett stort pro­blem. Om Phil vil­le job­ba på en ny låt i ett an­nat for­mat var jag tvung­en att lå­ta en tek­ni­ker dra om kab­lar­na till de ana­lo­ga rull­band­spe­lar­na.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.