63 Ace Of Spades

Motörhead

Trots att Lemmy alltid har nekat till att Motörhead skulle vara ett heavy metal-band levererade de en av tidernas främsta heavy metal-skivor med Ace Of Spades. När Motörhead trädde in i det nya decenniet jobbade de i ett frenetiskt tempo. De hade släppt två skivor 1979, Overkill och Bomber, och hade dessutom ett krävande turnéschema. Det var inte för inte som deras live-lp döptes till No Sleep ’Til Hammersmith. De flesta band skulle ha bränt ut sig under liknande omständigheter. Men inte det här bandet.

Den 4 augusti 1980 började Motörhead spela in sin fjärde skiva med den nye producenten Vic Maile i hans studio i Rickmansworth, England. Och det stod snart klart att Maile var helt rätt person för jobbet. Han hade en intuitiv känsla för bandets musik, och minst lika viktigt: han tog ingen skit från dem. Som Lemmy sa: ”Vics styrka var att han förstod sig på rock’n’roll. Han hade rätt instinkt. Och han hade samma humor som jag. Han var i princip en f***a!”

För att komma från Lemmy var det att betrakta som beröm.

Skivan spelades in på bara sex veckor, och när bandet hörde slutmixen blev de helt bortblåsta. Maile hade lyckats fånga Motörheads fulla kraft i studion.

Producenten var emellanåt en sträng arbetsledare, men genom att få bandet att jobba lite hårdare fick han dem att låta tajtare, elakare och tyngre än någonsin. Trummisen Philthy Animal Taylor medger att Maile fick honom att spela mer solitt. Lemmy sa helt enkelt: ”Vic fick mig att börja sjunga istället för att skrika hela tiden.” Och som Fast Eddie stolt fastslog: ”Det gick äntligen att höra vad som pågick.” Det är inte så att Ace Of Spades låter polerad – det skulle aldrig hända med Motörhead. Det lät bara bättre, mer rakt i ansiktet.

Vad Motörhead levererade på Ace Of Spades var 12 spår med strålande heavy metal-rock’n’roll. ”Det är verkligen högt tempo på plattan”, sa Eddie Clarke till Sounds. Och han skojade inte. Motörhead hade alltid varit ett snabbt band, men på Ace Of Spades spelade de – som Clarke sa – riktigt snabbt. ”Kanske”, funderade gitarristen, ”hade vi fått tag på bra speed. Hur som helst älskar jag det.”

Det var den snabbaste låten som skulle komma att definiera bandets hela karriär: titelspåret. Med sina två minuter och femtio sekunder av ursinne är Ace Of Spades helt enkelt en av världens bästa låtar. Den släpptes som singel den 27 oktober 1980 – 12 dagar innan lp:n släpptes – och hamnade på femtonde plats på den brittiska singellistan. Albumet brakade in på tio i topp där den som högst låg på fjärde plats.

Men skivan innehåller mer än en bra låt. Ace Of Spades är fullsmockad av framstående Motörhead-låtar. Vissa är snabbare än andra, men alla är lika tunga som en säck med grus och lika skitiga som Hells Angels jeans. (We Are) The Road Crew är en av de bästa låtarna som någonsin har skrivits om livet på turné, definitivt i samma klass som AC/DC:S Ride On. För Motörhead var turnerandet inte en del av jobbet, det var en del av livet. ”I just love the life I lead/another beer is what I need/ Another gig, my ears bleed … Another bloody customs post/another fucking foreign coast/another set of scars to boast …” Musiken passade ämnet perfekt, det skoningslösa tempot skildrar turnéslitet med 20 gig på 21 dagar. Och när medlemmarna ur turnésällskapet hörde låten för första gången i studion blev en av dem rörd till tårar. Tre andra låtar representerar Motörhead när de är som sjaskigast. The Chase Is Better Than The Catch är skivans långsammaste och längsta låt – den är i princip som de övriga förutom att den går i ett lägre tempo. I texten erkänner Lemmy att han är en ”demon lech” som gillar ”a little innocent bitch” och, givetvis, ”a little whizz”. Jailbait (titeln ger en ledtråd) är varje mammas mardröm. Och i den metaforiska Love Me Like A Reptile möter Lemmy till slut sin like i ett kallblodigt, kvinnligt rovdjur. Han dreglar över denna ”scaly baby” med sin ”soft white belly” innan han lovar att chocka henne ”like an electric eel”, vilket om man ska vara petig frångår låtens huvudtema. En ål är ingen reptil utan en fisk. Men det här är Lemmy, inte David Attenborough.

Och som avlutning kommer bandets möjligen elakaste låt någonsin, The Hammer. En dos arketypisk Motörheadaggressivitet med Lemmy i rollen som ondskan pesonifierad (” There ain’t no way you’ll see another day”) innan han levererar sitt slutliga domslut: ”Believe me, The Hammer’s coming … Down!”’ För att vara den skiva som sammanfattar Motörheads motto – allt ska vara högre än allt annat – är The Hammer en passande final.

Till och med omslagsbilden till Ace Of Spades var perfekt. Motörhead, de klassiska laglösa rockhjältarna, poserar som revolvermän med svarta hattar och patronbälten. Gitarristen Fast Eddie bär till och med en klädsam poncho. Men Lemmy var den förste att medge att omgivningarna inte var autentiska. ”Det skulle förställa Vilda västern”, sa han, ”men fotosessionen ägde rum i ett grustag i South Mimms. Himlen var naturlig. Det enda folk inte känner till är att spadersymbolerna på mina byxor bara satt på mitt ena ben, så jag kunde bara fotograferas från ena sidan!”

utgiven 1980 producent Vic Maile