63 Ace Of Spa­des

Motör­he­ad

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Trots att Lem­my all­tid har ne­kat till att Motör­he­ad skul­le va­ra ett he­a­vy me­tal-band le­ve­re­ra­de de en av ti­der­nas främs­ta he­a­vy me­tal-ski­vor med Ace Of Spa­des. När Motör­he­ad träd­de in i det nya de­cen­ni­et job­ba­de de i ett fre­ne­tiskt tem­po. De ha­de släppt två ski­vor 1979, Over­kill och Bom­ber, och ha­de dess­utom ett krä­van­de tur­nésche­ma. Det var in­te för in­te som de­ras li­ve-lp döp­tes till No Sleep ’Til Ham­mersmith. De fles­ta band skul­le ha bränt ut sig un­der lik­nan­de om­stän­dig­he­ter. Men in­te det här ban­det.

Den 4 au­gusti 1980 bör­ja­de Motör­he­ad spe­la in sin fjär­de ski­va med den nye pro­du­cen­ten Vic Mai­le i hans stu­dio i Rick­mansworth, Eng­land. Och det stod snart klart att Mai­le var helt rätt per­son för job­bet. Han ha­de en in­tui­tiv käns­la för ban­dets mu­sik, och minst li­ka vik­tigt: han tog ing­en skit från dem. Som Lem­my sa: ”Vics styr­ka var att han för­stod sig på rock’n’roll. Han ha­de rätt in­stinkt. Och han ha­de sam­ma hu­mor som jag. Han var i prin­cip en f***a!”

För att kom­ma från Lem­my var det att be­trak­ta som be­röm.

Ski­van spe­la­des in på ba­ra sex vec­kor, och när ban­det hör­de slut­mix­en blev de helt bort­blåsta. Mai­le ha­de lyc­kats fånga Motör­he­ads ful­la kraft i stu­di­on.

Pro­du­cen­ten var emel­lanåt en sträng ar­bets­le­da­re, men ge­nom att få ban­det att job­ba li­te hår­da­re fick han dem att lå­ta taj­ta­re, ela­ka­re och tyng­re än nå­gon­sin. Trum­mi­sen Philt­hy Ani­mal Tay­lor med­ger att Mai­le fick ho­nom att spe­la mer so­litt. Lem­my sa helt en­kelt: ”Vic fick mig att bör­ja sjunga istäl­let för att skri­ka he­la ti­den.” Och som Fast Ed­die stolt fast­slog: ”Det gick änt­li­gen att hö­ra vad som på­gick.” Det är in­te så att Ace Of Spa­des lå­ter po­le­rad – det skul­le ald­rig hän­da med Motör­he­ad. Det lät ba­ra bätt­re, mer rakt i an­sik­tet.

Vad Motör­he­ad le­ve­re­ra­de på Ace Of Spa­des var 12 spår med strå­lan­de he­a­vy me­tal-rock’n’roll. ”Det är verk­li­gen högt tem­po på plat­tan”, sa Ed­die Clar­ke till Sounds. Och han sko­ja­de in­te. Motör­he­ad ha­de all­tid va­rit ett snabbt band, men på Ace Of Spa­des spe­la­de de – som Clar­ke sa – rik­tigt snabbt. ”Kanske”, fun­de­ra­de gi­tar­ris­ten, ”ha­de vi fått tag på bra speed. Hur som helst äls­kar jag det.”

Det var den snab­bas­te lå­ten som skul­le kom­ma att de­fi­ni­e­ra ban­dets he­la kar­riär: ti­tel­spå­ret. Med si­na två mi­nu­ter och fem­tio se­kun­der av ur­sin­ne är Ace Of Spa­des helt en­kelt en av värl­dens bäs­ta lå­tar. Den släpp­tes som sing­el den 27 ok­to­ber 1980 – 12 da­gar in­nan lp:n släpp­tes – och ham­na­de på fem­ton­de plats på den brit­tis­ka sing­el­lis­tan. Al­bu­met bra­ka­de in på tio i topp där den som högst låg på fjär­de plats.

Men ski­van in­ne­hål­ler mer än en bra låt. Ace Of Spa­des är fullsmoc­kad av fram­stå­en­de Motör­he­ad-lå­tar. Vis­sa är snab­ba­re än and­ra, men al­la är li­ka tunga som en säck med grus och li­ka ski­ti­ga som Hells Ang­els jeans. (We Are) The Ro­ad Crew är en av de bäs­ta lå­tar­na som nå­gon­sin har skri­vits om li­vet på tur­né, de­fi­ni­tivt i sam­ma klass som AC/DC:S Ri­de On. För Motör­he­ad var tur­ne­ran­det in­te en del av job­bet, det var en del av li­vet. ”I just lo­ve the li­fe I le­ad/anot­her be­er is what I need/ Anot­her gig, my ears bleed … Anot­her bloody customs post/anot­her fuc­king fo­rei­gn coast/anot­her set of scars to bo­ast …” Mu­si­ken pas­sa­de äm­net per­fekt, det sko­nings­lö­sa tem­pot skild­rar tur­nésli­tet med 20 gig på 21 da­gar. Och när med­lem­mar­na ur tur­né­säll­ska­pet hör­de lå­ten för förs­ta gång­en i stu­di­on blev en av dem rörd till tå­rar. Tre and­ra lå­tar re­pre­sen­te­rar Motör­he­ad när de är som sjas­ki­gast. The Cha­se Is Bet­ter Than The Catch är ski­vans lång­sam­mas­te och längs­ta låt – den är i prin­cip som de öv­ri­ga för­u­tom att den går i ett läg­re tem­po. I tex­ten er­kän­ner Lem­my att han är en ”de­mon lech” som gil­lar ”a litt­le in­no­cent bit­ch” och, gi­vet­vis, ”a litt­le whizz”. Jail­bait (ti­teln ger en led­tråd) är var­je mam­mas mar­dröm. Och i den me­ta­fo­ris­ka Lo­ve Me Li­ke A Rep­ti­le mö­ter Lem­my till slut sin li­ke i ett kall­blo­digt, kvinn­ligt rov­djur. Han dreg­lar över den­na ”sca­ly ba­by” med sin ”soft white bel­ly” in­nan han lo­var att choc­ka hen­ne ”li­ke an electric eel”, vil­ket om man ska va­ra pe­tig från­går lå­tens hu­vud­te­ma. En ål är ing­en rep­til ut­an en fisk. Men det här är Lem­my, in­te Da­vid At­ten­bo­rough.

Och som av­lut­ning kom­mer ban­dets möj­li­gen ela­kas­te låt nå­gon­sin, The Ham­mer. En dos ar­ke­ty­pisk Motör­he­a­dag­gres­si­vi­tet med Lem­my i rol­len som onds­kan pe­so­ni­fi­e­rad (” The­re ain’t no way you’ll see anot­her day”) in­nan han le­ve­re­rar sitt slut­li­ga dom­slut: ”Be­li­e­ve me, The Ham­mer’s coming … Down!”’ För att va­ra den ski­va som sam­man­fat­tar Motör­he­ads mot­to – allt ska va­ra hög­re än allt an­nat – är The Ham­mer en pas­san­de fi­nal.

Till och med om­slags­bil­den till Ace Of Spa­des var per­fekt. Motör­he­ad, de klas­sis­ka lag­lö­sa rock­hjäl­tar­na, po­se­rar som re­vol­ver­män med svar­ta hat­tar och pa­tron­bäl­ten. Gi­tar­ris­ten Fast Ed­die bär till och med en kläd­sam pon­cho. Men Lem­my var den förs­te att med­ge att om­giv­ning­ar­na in­te var au­ten­tis­ka. ”Det skul­le för­stäl­la Vil­da väs­tern”, sa han, ”men fo­to­ses­sio­nen äg­de rum i ett grus­tag i South Mimms. Him­len var na­tur­lig. Det en­da folk in­te kän­ner till är att spa­der­sym­bo­ler­na på mi­na byx­or ba­ra satt på mitt ena ben, så jag kun­de ba­ra fo­to­gra­fe­ras från ena si­dan!”

ut­gi­ven 1980 pro­du­cent Vic Mai­le

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.