62 In Rock

Deep Pur­p­le

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Deep Pur­ples In Rock gavs ut av skiv­bo­la­get Har­vest i ju­ni 1970 och var en up­pen­ba­rel­se. Kri­ti­ker­na ro­sa­de det helgjut­na låt­ma­te­ri­a­let, Mar­tin Bir­chs in­sats som ljud­tek­ni­ker och det iko­nis­ka om­sla­get som fö­re­stäl­ler de fem Deep Pur­p­le-med­lem­mar­nas an­sik­ten inkar­va­de i Mount Rush­mo­res klip­por istäl­let för de ame­ri­kans­ka pre­si­den­ter­na. Bil­dens fräck­het bi­drog till att loc­ka tu­sen­tals skiv­kö­pa­re, och ski­van låg på de brit­tis­ka lis­tor­na i 68 vec­kor, som högst på fjär­de plats. Ef­ter In Rock följ­de den mest fram­gångs­ri­ka pe­ri­o­den i Deep Pur­ples histo­ria med en rad nu­me­ra klas­sis­ka al­bum ( Fi­re­ball, Machi­ne He­ad, Ma­de In Ja­pan, Who Do We Think We Are!, Burn och Storm­bring­er). Allt det­ta un­der de föl­jan­de fy­ra åren.

Jon Lord, som var en tyst­lå­ten man men en vik­tig driv­kraft i Deep Pur­p­le, såg till­ba­ka på In Rock i en in­ter­vju från 1971: ”De tre förs­ta [stu­dio-] ski­vor­na var sym­pa­tis­ka, men sak­na­de rikt­ning. Ing­en viss­te egent­li­gen vad grup­pen syss­la­de med. Då fat­ta­de vi ett med­ve­tet be­slut att stan­na upp och bör­ja fun­de­ra på att skri­va ma­te­ri­al som vi al­la för­stod oss på. Re­sul­ta­tet blev In Rock, vil­ket i prin­cip var vår li­ve­re­per­to­ar. Det var vänd­punk­ten. Och po­äng­en är att vi tror på det vi gör till­sam­mans. Vi är in­te så in­tres­se­ra­de av att ut­bil­da vår publik, vi vill hell­re un­der­hål­la dem. Det är vad det hand­lar om.”

Han tilla­de: ”Vi lär­de oss fan­tas­tiskt myc­ket av In Rock. Det tog oss sex må­na­der att gö­ra ski­van, och vi tyc­ker att det var värt det, verk­li­gen. Jag kan är­ligt sä­ga att det är den förs­ta ski­va som vi har bli­vit 100 pro­cent nöj­da med. Den gav oss ett sju­hel­ve­tes själv­för­tro­en­de. Un­der den långa in­spel­ning­en lär­de vi oss myc­ket om oss själ­va, om mu­si­ken och om vår rikt­ning. Vi är egent­li­gen väl­digt ex­tro­ver­ta. Vi gil­lar att väc­ka publi­ken, att in­vol­ve­ra dem.”

Som­li­ga re­cen­sen­ter ha­de för­vän­tat sig att ski­van skul­le va­ra klas­siskt in­flu­e­rad, för­mod­li­gen på grund av Lords in­tres­se för klas­sisk mu­sik, och med tan­ke på vis­sa låt­struk­tu­rer på ti­di­ga­re ski­vor, in­te minst Con­cer­to For Group & Or­chest­ra. Lord för­kla­ra­de dock att det in­te var tan­ken: ”Jag kän­ner att vi rör oss bort från det nu, det var ald­rig me­ning­en att det skul­le va­ra grup­pens in­rikt­ning – det var sna­ra­re ett ex­pe­ri­ment. Vi an­vän­der oss in­te av den klas­sis­ka mu­si­ken nu möj­li­gen bort­sett från i vå­ra so­lon.”

Var och en av Deep Pur­p­le-med­lem­mar­na på In Rock bi­drog till lå­tar­nas till­komst. Som ba­sis­ten Ro­ger Glo­ver min­des det: ”Rit­chie [Black­mo­re] var in­te ba­ra gi­tar­rist, han var en ly­san­de ny­ska­pa­re. Det han skrev går in­te att be­skri­va. Rit­chie var helt fe­no­me­nal un­der det se­na 60-ta­let och det ti­di­ga 70-ta­let. Han gjor­de sa­ker man in­te kun­de dröm­ma om. Han var en mag­ne­tisk, dy­na­misk låt­skri­va­re. Jag tror in­te att han skul­le ha kun­nat gö­ra det i ett va­kum, för själv. Det kräv­de att vi and­ra var med. Men ära den som äras bör. Han var en mo­ti­ve­ran­de kraft i ban­det.”

Låt­ma­te­ri­a­let till In Rock kom snabbt och of­ta ut­an nå­gon stör­re an­sträng­ning från ban­dets si­da. På frå­gan om hur de kom på ski­vans

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.