61 AC/DC Let The­re Be Rock

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Mal­colm och An­gus att vi­sa ame­ri­ka­ner­na att de ha­de fel”, sä­ger Evans. ”Och jag tyc­ker att de fick till det.”

Det gjor­de de san­ner­li­gen. Från Bon Scotts in­räk­ning till öpp­nings­spå­ret Go Down, en låt om sång­a­rens kvinn­li­ga vän Ru­by som in­spi­re­ra­de till textra­den ”lic­kin’ on that lic­kin’ stick”, till den fre­ne­tis­ka fi­na­len Who­le Lot­ta Ro­sie som hand­lar om en an­nan kvinn­lig vän som var för­tjust i lik­nan­de ak­ti­vi­te­ter. Let The­re Be Rock be­stod av åt­ta lå­tar för­de­la­de på fyr­tio mi­nu­ter. Ski­van lät pre­cis som man kun­de för­vän­ta sig, ma­te­ri­a­let skrevs och spe­la­des in snabbt me­dan vib­ben fanns där. Mu­si­ken var full av blod, spott och ils­ka, på­dri­ven av kall öl, dyr whis­ky och minst en mil­jon ci­ga­ret­ter varav vis­sa ha­de en li­te lus­tig doft …

De tre fö­re­gå­en­de ski­vor­na – High Vol­tage, T.N.T. och Dir­ty Deeds Do­ne Dirt Che­ap – var al­la ly­san­de på si­na sätt, men på Let The­re Be Rock hit­ta­de AC/DC verk­li­gen rätt – in­te minst på ti­tel­spå­ret som är en hyll­ning till den ur­sprung­li­ga, oför­fals­ka­de rock’n’rol­len i form av det snab­bas­te, mest oe­mot­stånd­li­ga styc­ke högok­ta­nigt ovä­sen som nå­gon­sin ha­de fång­ats på vi­nyl. I öv­rigt fram­stod Hell Ain’t A Bad Pla­ce To Be som AC/DC:S egen Brown Su­gar. ”Om man är en pu­rist som vill att gi­tar­rer­na ska stäm­ma per­fekt och att det ska lå­ta stu­di­os­te­rilt, då får man pro­blem med den lå­ten”, sä­ger Mark Evans om den sist­nämn­da, ”för det är bå­de li­te si och så med stäm­ning­en. Men den har den där ela­ka, ski­ti­ga käns­lan som är AC/DC:S kän­ne­tec­ken.”

He­la ski­van lå­ter som om den är på grän­sen att gå över i to­tal rund­gång. Den spe­la­des in li­ve i ett rum. Miss­tag to­le­re­ra­des om vib­ben var till­räck­ligt stark och ener­gin ström­mar ut ur hög­ta­lar­na på spår som Overdo­se och Bad Boy Boo­gie. Ti­tellå­ten blev AC/DC:S av­slut­nings­num­mer un­der de föl­jan­de årens kon­ser­ter.

Bak­grunds­spå­ren blev kla­ra un­der den förs­ta vec­kan. Bon fick kas­set­ter med de ner­mix­a­de in­stru­men­ta­la spå­ren på som han skrev tex­ter till. Han la­de sång­en och An­gus spe­la­de in si­na gi­tarr- so­lon un­der den and­ra vec­kan. Någ­ra av de nya lå­tar­na, till ex­em­pel Bad Boy Boo­gie, ha­de ex­i­ste­rat som em­bry­on ti­di­ga­re. ”Det var en ti­tel som fi­gu­re­ra­de och ett riff som vi latt­ja­de med på soundcheck”, sä­ger Evans. ”And­ra, som Who­le Lot­ta Ro­sie, ver­ka­de in­te som om de skul­le bli nå­got till en bör­jan.”

Tan­ken på Let The­re Be Rock – el­ler he­la AC/DC:S kar­riär för den de­len – ut­an Who­le Lot­ta Ro­sie är osan­no­lik. Lå­ten het­te ur­sprung­li­gen Dir­ty Ey­es och ban­det käm­pa­de in­led­nings­vis för att få den att fun­ge­ra. Allt klic­ka­de först ef­ter en vec­kas ar­be­te. Och ja, ti­tel­fi­gu­ren är ba­se­rad på en verk­lig per­son. ”Det var en tjej från Tas­ma­ni­en”, skroc­kar Evans. ”En sta­dig tjej. Stör­re än oss till­sam­mans.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.