57 Rocks D

Ae­rosmith

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

avid Lee Roth häv­dar att ing­et kan få en mu­la över en gla­ciärspric­ka snab­ba­re än Back In The Sadd­le, öpp­nings­spå­ret på Ae­rosmit­hs fjär­de ski­va Rocks.

Rocks sväng­er och är fun­kig som fan (lyss­na på Last Child och Get The Le­ad Out). In­te nog med det, det är en stor­sla­gen och fräck plat­ta där Ae­rosmit­hs själv­sä­ker­het är på topp – in­te minst för att ban­dets samt­li­ga tre ti­di­ga­re ski­vor fort­fa­ran­de låg på Usa-lis­tan.

Rats In The Cel­lar in­spi­re­ra­des av från­fäl­let av grup­pens lang­a­re, och rock från mit­ten av 1970-ta­let blir in­te mer be­ro­en­de­fram­kal­lan­de än så här. Rocks fick dess­utom en kil­le vid namn Slash att vil­ja lä­ra sig spe­la gi­tarr.

”Vi spe­la­de in den i vår replo­kal strax ut­an­för Boston”, be­rät­tar ba­sis­ten Tom Ha­mil­ton. ”Vi ha­de Re­cord Plants mo­bi­la stu­dio i ga­ra­get, och vi ha­de ett stort rum som vi kläd­de med tunga tyg­skyn­ken och de­la­de upp till ett rik­tigt fint in­spel­nings­rum. Det var myc­ket skratt och ge­men­skap. Al­la var på topp på den här ski­van.”

”Al­la pra­tar om dro­ger­na”, sä­ger Ste­ven Ty­ler, ”men om man ska pra­ta om det som ha­de nå­gon re­le­vans så ska man pra­ta om nå­got an­nat. Dro­ger­na var en del av vår livs­stil på den ti­den, men sömn­brist spe­la­de en li­ka stor roll här. Vi satt ner med Jack [Douglas, pro­du­cent], och job­ba­de på ett ar­range­mang i sju – åt­ta tim­mar och spe­la­de in det näs­ta dag.

Så för mig hand­lar in­te ski­van om ’Hur myc­ket ko­ka­in tog ni?’ Den hand­lar mer om att jag satt på ett sjas­kigt ho­tell i Hell’s Kit­chen och skrev tex­ter ef­ter en lång dag i stu­di­on på den ti­den då 42:a ga­tan var full av ho­ror, hal­lic­kar och skum­ma ba­rer. Lå­ter Rocks vul­gär och ski­tig? Fan, vå­ra liv var vul­gä­ra och ski­ti­ga. Vad an­nat kan man för­vän­ta sig?”

Rocks är ski­van där allt ham­na­de på plats, till­fäl­let då al­ke­min verk­li­gen fun­ge­ra­de. Ae­rosmith ha­de hit­tat rätt. Det stän­di­ga tur­ne­ran­det ha­de gjort dem till ett av USA:S främs­ta li­ve­band med en van­sin­nigt hän­gi­ven fanska­ra som gick un­der nam­net The Blue Ar­my.

Allt fram till nu ha­de va­rit ett långt för­spel, det var hög tid för ban­det att kom­ma till av­slut – och Rocks ut­gjor­de ett per­fekt kli­max.

Som Douglas po­äng­te­ra­de: ”Det här var Ae­rosmit­hs sto­ra plat­ta. Den skul­le vi­sa hur hög­ljud­da och hår­da de var och att de in­te be­höv­de ur­säk­ta sig för vil­ka de var: ett fräckt, elakt, sex­u­ellt hardco­re­band.”

Var­je låt är ett mäs­ter­verk. De in­le­der med rö­ka­ren Back In The Sadd­le – ban­dets mu­si­ka­lis­ka själv­stän­dig­hets­för­kla­ring – den pre­sen­te­rar ett Ae­rosmith på topp. Den blev en kom­mer­si­ell fram­gång som snabbt sål­de pla­ti­na. Det ver­ka­de som om Ae­rosmith in­te kun­de nå läng­re. Men de gjor­de sitt bäs­ta för att käm­pa vi­da­re.

Fak­tum är att ban­det blev slit­na av det hår­da ar­be­tet, fram­gång­en bör­ja­de för­lo­ra sin tjus­ning och dro­ger­na bör­ja­de kopp­la grep­pet om grup­pen. De­ras sam­la­de miss­bruk var så om­fat­tan­de att de­ras agen­ter av­råd­de dem från att tur­ne­ra ut­an­för USA av räds­la för att de

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.