57 Rocks D

Aerosmith

avid Lee Roth hävdar att inget kan få en mula över en glaciärspricka snabbare än Back In The Saddle, öppningsspåret på Aerosmiths fjärde skiva Rocks.

Rocks svänger och är funkig som fan (lyssna på Last Child och Get The Lead Out). Inte nog med det, det är en storslagen och fräck platta där Aerosmiths självsäkerhet är på topp – inte minst för att bandets samtliga tre tidigare skivor fortfarande låg på Usa-listan.

Rats In The Cellar inspirerades av frånfället av gruppens langare, och rock från mitten av 1970-talet blir inte mer beroendeframkallande än så här. Rocks fick dessutom en kille vid namn Slash att vilja lära sig spela gitarr.

”Vi spelade in den i vår replokal strax utanför Boston”, berättar basisten Tom Hamilton. ”Vi hade Record Plants mobila studio i garaget, och vi hade ett stort rum som vi klädde med tunga tygskynken och delade upp till ett riktigt fint inspelningsrum. Det var mycket skratt och gemenskap. Alla var på topp på den här skivan.”

”Alla pratar om drogerna”, säger Steven Tyler, ”men om man ska prata om det som hade någon relevans så ska man prata om något annat. Drogerna var en del av vår livsstil på den tiden, men sömnbrist spelade en lika stor roll här. Vi satt ner med Jack [Douglas, producent], och jobbade på ett arrangemang i sju – åtta timmar och spelade in det nästa dag.

Så för mig handlar inte skivan om ’Hur mycket kokain tog ni?’ Den handlar mer om att jag satt på ett sjaskigt hotell i Hell’s Kitchen och skrev texter efter en lång dag i studion på den tiden då 42:a gatan var full av horor, hallickar och skumma barer. Låter Rocks vulgär och skitig? Fan, våra liv var vulgära och skitiga. Vad annat kan man förvänta sig?”

Rocks är skivan där allt hamnade på plats, tillfället då alkemin verkligen fungerade. Aerosmith hade hittat rätt. Det ständiga turnerandet hade gjort dem till ett av USA:S främsta liveband med en vansinnigt hängiven fanskara som gick under namnet The Blue Army.

Allt fram till nu hade varit ett långt förspel, det var hög tid för bandet att komma till avslut – och Rocks utgjorde ett perfekt klimax.

Som Douglas poängterade: ”Det här var Aerosmiths stora platta. Den skulle visa hur högljudda och hårda de var och att de inte behövde ursäkta sig för vilka de var: ett fräckt, elakt, sexuellt hardcoreband.”

Varje låt är ett mästerverk. De inleder med rökaren Back In The Saddle – bandets musikaliska självständighetsförklaring – den presenterar ett Aerosmith på topp. Den blev en kommersiell framgång som snabbt sålde platina. Det verkade som om Aerosmith inte kunde nå längre. Men de gjorde sitt bästa för att kämpa vidare.

Faktum är att bandet blev slitna av det hårda arbetet, framgången började förlora sin tjusning och drogerna började koppla greppet om gruppen. Deras samlade missbruk var så omfattande att deras agenter avrådde dem från att turnera utanför USA av rädsla för att de