53 Pet Sounds

The Be­ach Boys

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Hi­sto­riskt har Pet Sounds ald­rig ta­gits på li­ka stort all­var som Bob Dy­lans Blon­de On Blon­de el­ler The Be­at­les Re­vol­ver. Kanske det be­rod­de på att The Be­ach Boys sak­na­de den mot­kul­tu­rel­la kraft som Bob Dy­lan och The Be­at­les ha­de el­ler kanske det ha­de nå­got att gö­ra med det fan­ta­si­lö­sa om­sla­get.

Men det var då. Idag an­ses Pet Sounds in­te ba­ra va­ra jäm­bör­dig de nämn­da ski­vor­na, som­li­ga an­ser att den är över­läg­sen. Till­sam­mans med den li­ka ban­bry­tan­de sing­eln Good Vib­ra­tions som släpp­tes fem må­na­der se­na­re ri­ta­de den om kar­tan för fram­ti­dens rock­mu­sik.

Ski­van mar­ke­rar ett väl­digt ut­veck­lings­språng hos kom­po­si­tö­ren, den skö­re Bri­an Wil­son, men den var ingalun­da en blixt från klar him­mel. En nog­grann gransk­ning av ban­dets ka­ta­log av­slö­jar släkt­skap med ski­van så långt bak som till The Lo­ne­ly Sea från de­ras and­ra ski­va från 1963 el­ler ti­di­ga bal­la­der som The Warmth Of The Sun och In My Room. På To­day! från 1965 finns en rad lå­tar på si­da två som vitt­nar om so­fisti­ke­rad har­mo­nik och en strä­van ef­ter att ut­fors­ka mog­na­re si­dor av mu­si­ken än det som hand­la­de om sur­fing och bi­lar.

Pet Sounds var dock ett sam­man­häng­an­de och kom­plext verk, en slags pro­to­typ för kon­cep­tal­bu­met med or­kestra­la am­bi­tio­ner.

Ett ner­vöst sam­man­brott på en flyg­ning mel­lan Los Ang­e­les och Houston i de­cem­ber 1964 tving­a­de Bri­an Wil­son att stäl­la om fo­kus från tur­ne­ran­det till det be­hag­li­ga­re ar­be­tet med att skri­va lå­tar och ut­fors­ka in­spel­nings­stu­di­ons gräns­lö­sa möj­lig­he­ter.

Föl­jan­de år in­tro­du­ce­ra­des han dess­utom för ma­riju­a­na och hal­lu­ci­no­ge­na dro­ger. Med The Be­at­les Rub­ber Soul ring­an­de i öro­nen och täv­lings­in­stink­ten upp­väckt på­bör­ja­de han ar­be­tet med det som han lo­va­de sin fru Ma­rilyn skul­le bli ”histo­ri­ens bäs­ta roc­kal­bum”. För att kun­na fånga de små sym­fo­ni­er han ha­de i hu­vu­det på band var han tvung­en att ta två av­gö­ran­de steg. För det förs­ta gav han för­tro­en­det att om­vand­la hans tan­kar om för­lo­rad oskuld och till­va­rons myste­ri­er till den fö­re det­ta re­klam­ma­ka­ren, nu­me­ra text­för­fat­ta­ren, To­ny As­her.

För det and­ra tog han hjälp av de skick­li­ga stu­di­o­mu­si­ker­na The Wrec­king Crew där bland and­ra gi­tar­ris­ten Glen Camp­bell och ba­sis­ten Ca­rol Kaye ingick, bå­da ve­te­ra­ner som ha­de job­bat med Phil Spectors ”wall of sound”. Den 23-åri­ge Bri­an Wil­son or­kest­re­ra­de in­spel­ning­ar­na själv.

De re­sul­te­ran­de lå­tar­na – Wouldn’t It Be Nice, Don’t Talk (Put Your He­ad On My Shoul­der), I’m Wai­ting For The Day, God On­ly Knows, I Just Wasn’t Ma­de For The­se Ti­mes, Ca­ro­li­ne, No – var per­fek­ta och un­der­ba­ra mi­ni­a­tyr­hym­ner som skild­ra­de oron och läng­tan hos en ung man som stod på grän­sen till den obe­grip­li­ga vux­en­värl­den.

De öv­ri­ga The Be­ach Boys-med­lem­mar­nas mu­si­ka­lis­ka in­sat­ser på ski­van var kanske mind­re fram­trä­dan­de, men de in­tri­ka­ta lag­ren av sång­stäm­mor skul­le in­te ha va­rit möj­li­ga

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.