48 Let It Bleed

The Rol­ling Sto­nes

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

The Be­at­les var mer in­no­va­ti­va, po­pu­lä­ra­re och ett stör­re kul­tur­fe­no­men. Led Zep­pe­lin sål­de fler ski­vor. Men det har ald­rig fun­nits ett bätt­re rock’n’roll­band än Rol­ling Sto­nes.

Till att bör­ja har de al­la si­na klas­sis­ka lå­tar: ( I Can’t Get No) Sa­tis­faction, Jum­pin’ Jack Flash, Hon­ky Tonk Wo­men, Brown Su­gar, Sym­pat­hy For The De­vil, Gim­me Shel­ter, Tum­bling Dice, Miss You, Start Me Up. Se­dan finns al­la klas­sis­ka ski­vor: Beg­gars Ban­quet, Sticky Fing­ers, Ex­i­le On Main St, So­me Girls, Tat­too You och gi­vet­vis Let It Bleed. Men The Rol­ling Sto­nes le­gend bygg­des in­te en­bart på mu­si­ken.

Det hand­la­de om livssti­len – ing­en rock­stjär­na har var­ken förr el­ler se­na­re ska­pat ett så le­gen­da­riskt ryk­te kring dro­gre­la­te­rad rock’n’roll som Keith Ri­chards, ing­en an­nan rock­stjär­na har spe­lat rol­len som in­ter­na­tio­nell play­boy li­ka väl som Mick Jag­ger. Och så är det mörk­ret. Den ur­sprung­li­ga gi­tar­ris­ten Bri­an Jo­nes mys­tis­ka död i en sim­bas­säng i Sus­sex som­ma­ren 1969. Mor­det på den 18-åri­ge grou­pi­en Me­re­dith Hun­ter i de­cem­ber 1969 då Hells Ang­els age­ra­de väk­ta­re vid Rol­ling Sto­nes gra­tis­kon­sert vid Al­ta­mont Speed­way i Ka­li­for­ni­en.

De se­nas­te åren har det bli­vit näs­tan ob­li­ga­to­riskt att bak­ta­la ban­det. Men un­der de­ras pe­ak från mit­ten av 1960-ta­let till det se­na 1970-ta­let ska­pa­de Rol­ling Sto­nes rock­mu­sik som var bland den främs­ta och mest in­fly­tel­se­ri­ka nå­gon­sin.

Let It Bleed gavs ut da­gen in­nan Me­re­dith Hun­ter mör­da­des av Hells Ang­els vid Al­ta­mont och kom att sym­bo­li­se­ra 1960-ta­lets död, slu­tet på en era av fred och kär­lek. Det var ock­så den förs­ta Rol­ling Sto­nes-plat­tan som släpp­tes ef­ter Bri­an Jo­nes från­fäl­le. Bri­an Jo­nes ha­de fått spar­ken un­der in­spel­ning­en av ski­van.

Allt var emel­ler­tid in­te mörkt och dys­tert med Let It Bleed, men två hot­ful­la lå­tar gav ski­van en mörk au­ra: Mid­night Ram­b­ler och Gim­me Shel­ter. Trots all hjäl­te­dyr­kan av Ro­bert John­son, Mud­dy Wa­ters, How­lin’ Wolf och de­ras ka­ta­lo­ger vi­sa­de det sig att den bäs­ta blueslåt som Rol­ling Sto­nes nå­gon­sin spe­la­de in var Mid­night Ram­b­ler av Mick och Keith. Den ba­se­ra­des på se­ri­e­mör­da­ren Al­bert ”Bostonstry­pa­ren” Desalvos grym­ma dåd och var ett ut­dra­get psy­ko­lo­giskt dra­ma där Jag­ger ho­ta­de att ”stic­ka kni­ven rakt ner i hal­sen på dig”.

Gim­me Shel­ter var en vi­sion av en värld som var på väg ner i våld­spi­ral. Keith Ri­chards kom på in­trot me­dan Mick Jag­ger spe­la­de in fil­men Per­for­man­ce med Keit­hs svens­ka flick­vän Ani­ta Pal­len­berg som han ska ha haft en af­fär med. Keith satt hem­ma och ko­ka­de av svart­sju­ka, vil­ket gav upp­hov till Gim­me Shel­ter. Pro­du­cen­ten Jack Nitz­sche tog in soulsång­a­ren Mer­ry Clay­ton som la­de het­sig bak­grunds­sång: ”Rape! Mur­der! It’s just a shot away”, sjung­er hon. Clay­ton var gra­vid vid till­fäl­let, men an­sträng­ning­en var så stor att hon fick miss­fall när hon kom hem ef­ter in­spel­nings­ses­sio­nen.

Ban­dets ut­tryck är så starkt, att när de tol­kar Ro­bert John­sons dyst­ra Lo­ve In Vain lå­ter det som om de har skri­vit lå­ten själ­va. Ur­sprung­et spe­la­des in 1937 av ”King Of The Del­ta Blues Sing­ers” och hand­lar om den obe­sva­ra­des kär­le­kens smär­ta, en

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.