46 At Fill­mo­re East

The All­man Brot­hers Band

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

The All­man Brot­hers Bands dub­bel­li­ve At Fill­mo­re East från 1971 om­nämns of­ta – och med rät­ta – som rock­histo­ri­ens främs­ta li­ve­ski­va. Den lå­ter fort­fa­ran­de fräsch, in­spi­re­rad och full­stän­digt ori­gi­nell. Det är blues­ba­se­rad rock på högs­ta tänk­ba­ra ni­vå. Ef­ter 47 år av hyll­ning­ar är det lätt att glöm­ma bort vil­ket ny­ska­pan­de al­bum At Fill­mo­re East verk­li­gen var.

Det kräv­des en hel del mod från bå­de ban­det och skiv­bo­la­get att släp­pa en dub­bel­li­ve som ban­dets tred­je ski­va. The All­man Brot­hers Band var trots allt nå­got av en kom­mer­si­ell flopp när li­ven släpp­tes i ok­to­ber 1971. De ska­pa­de ett ryk­te kring sig med si­na ma­ra­ton­kon­ser­ter där de kom­bi­ne­ra­de Gra­te­ful De­ads fria jam med en över­läg­sen mu­si­ka­lisk pre­ci­sion, men de­ras två förs­ta skiv­släpp ha­de knappt märkts av alls på mark­na­den.

Ban­dets själv­be­tit­la­de de­but från 1969 sål­de fär­re än 35 000 ex­em­plar och föl­jan­de års Id­lewild South kla­ra­de sig ba­ra mar­gi­nellt bätt­re trots två sing­el­släpp: Mid­night Ri­der och Re­vi­val. Ban­det för­sök­te för­stå var­för. ”När den förs­ta plat­tan ham­na­de på plats 200 för­sedd med ett an­ka­re och för­svann från jor­dens yta, tap­pa­de var­ken jag el­ler min bror mo­det”, minns Gregg All­man. ”Men jag tyck­te att Id­lewild South var en myc­ket bätt­re ski­va och när den gick sam­ma öde till mö­te tänk­te jag: ’Fan, vi kanske ha­de fel om den här grup­pen.’”

Men den kle­na för­sälj­ning­en åter­speg­la­de in­te den sto­ra och en­tu­si­as­tis­ka publik som The All­man Brot­hers drog un­der si­na änd­lö­sa tur­né­er. Publi­ken äls­ka­de ban­dets ovan­li­ga kom­bi­na­tion av blues, jazz, rock och country och de­ras vil­ja att spe­la tills nå­gon drog ur kon­tak­ten. Till slut för­stod ban­det och de­ras ma­na­ge­ment att en li­ve­ski­va var det en­da sät­tet att fånga ban­dets rät­ta vä­sen.

Det re­sul­te­ra­de i att två kon­ser­ter spe­la­des in på New Yorks be­röm­da Fill­mo­re East – som vi­sar ett grymt band på höj­den av sin för­må­ga. Sorg­ligt nog blev det gi­tar­ris­ten Du­a­ne All­mans sista ski­va. Han dog i en mo­tor­cy­ke­lo­lyc­ka 24 år gam­mal strax ef­ter att ski­van ha­de släppts. Ski­van ut­gör där­för ett slags grav­skrift över bå­de Du­a­ne All­man och The All­man Brot­hers Bands förs­ta sätt­ning.

”Ski­van fång­a­de ban­det på topp”, sa pro­du­cen­ten Tom Dowd i en in­ter­vju från 1998. Dowd, som av­led 2002, satt bakom kon­trol­ler­na på näs­tan ett du­sin All­man Brot­hers-ski­vor, in­klu­si­ve At Fill­mo­re East. Han ar­be­ta­de med al­la från John Coltra­ne och Ray Char­les till Cream och Lynyrd Skynyrd.

”The All­mans har all­tid haft ett sväng som är unikt inom roc­ken”, fort­sat­te han. ”Det sväng­er som om de spe­lar jazz när de spe­lar så­dant som tan­ge­rar blues och till och med när de spe­lar hår­da­re rock. De är ald­rig plat­ta och har all­tid en fram­åt­rö­rel­se, all­tid med en groo­ve.”

Im­pro­vi­sa­tio­ner­na och lå­tar­nas längd på At Fill­mo­re East ha­de på sätt och vis mer med jazz att gö­ra än rock – de fy­ra lp-si­dor­na fylls ut av en­dast sju lå­tar. You Don’t Lo­ve Me och Whip­ping Post tar

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.