44 Bat Out Of Hell

Meat Loaf

Året är 1973. Jim Steinman är medförfattare till musikalen More Than You Deserve. Den utspelar sig under Vietnamnkriget och fick en hel del uppmärksamhet bland kritikerna, inte minst tack vare Marvin Lee Aday, en ung sångare som framträdde under namnet Meat Loaf.

”Jag var advokat på den tiden”, säger David Sonenberg, numera manager och advokat som har jobbat med både Steinman och Meat Loaf sedan mitten av 1970-talet, ”och en av mina första klienter var Meat Loaf, Marvin Aday. Han var med i More Than You Deserve på Public Theatre. Vid tidpunkten var Joe Papp [producent på Broadway] intresserad av att sätta upp en show som Steinman hade skrivit, en futuristisk Peter Pan, och Steinman hade sagt att han var tvungen att kolla upp rättigheterna efter James Barries. Så Papp frågade om jag ville följa med och se vad de sysslade med.”

Sonenberg följde med och såg en repetition av Steinman nya föreställning Neverland. ”Jag blev bortblåst”, minns han. ”Den var sexig, galen och ganska våldsam. Och där var en Peter, och en Wendy, och en Krok, och en Tingeling … Jag sa till Papp att vi måste reda ut det där med rättigheterna.”

Neverland var mer än en rockversion av Peter Pan, det var nästan en omarbetad version av musikalen The Dream Engine som han hade satte upp på college nästan tio år tidigare. Rejält omarbetad.

De ofta ganska trista refrängerna i The Dream Engine ersattes med en rad låtar som nästan verkade komma från en annan galax. De hade ett visst samröre med Bruce Springsteens musik – en rockigare version av Phil Spector sedd genom ett poetiskt 1970-talsperspektiv – men där Springsteen gjorde sin musik sparsmakad och mer urban fläskade Steinman på. Hans uppfattning om en motorcykellåt gjorde att Born To Run framstod som en hyllning till en cykel med limpsadel. Steinmans vision var teatralisk och operalik. Det handlade om sex och romans, drama och melodrama, kärlek, död och amerikanska gitarrer. Och även med sin tids mått mätt var låtarna långa. De var dessutom riktigt bra.

”Sex av de sju låtar som hamnade på Bat Out Of Hell var med i Neverland”, minns Sonenberg. ”Den inleddes med att Peter sjöng All Revved Up, det var otroligt.”

Neverland blev aldrig verklighet. Och det fanns goda skäl till det. ”Jag skickade manuset till Great Ormond Street Hospital som äger rättigheterna till Peter Pan”, säger Sonenberg. ”Och deras jurist sa: ’Tyvärr, mister Sonenberg, du tappade mig redan vid mördarnunnorna.’ De var mördarnunnor som flög omkring i Victoria’s Secretunderkläder …”

Neverland var död. Men låtarna som Jim Steinman hade var fortfarande bra. Nu inledde han och Meat Loaf resan med sin väldokumenterade gemensamma karriär. De gick från skivbolag till skivbolag och istället för att lämna en demo på någons skrivbord framförde de hela skivan på plats med bara piano och sång. Som plan betraktad var det vansinne och den funkade inte. Det handlade inte bara om att befinna sig i ett begränsat utrymme med två av rockvärldens mest skrämmande personer, det handlade också om själva Bat Out Of Hell. Mitten av 1970-talet var en tid för radiorock, västkustbanden tog det lugnt och även de främsta brittiska banden – Pink Floyd och de andra – avnjöts vanligen med hörlurar och något starkt att röka. Liksom A&r-männen var väldigt få lyssnare intresserade av en stor, skrikande galning och låtar som handlade om fladdermöss och motorcyklar. Det är välkänt att Bat Out Of Hells första fan i musikbranschen var Todd Rundgren. Rundgren som själv sysslade med genreöverskridande musik hade sinne för humor. Med Rundgrens stöd och pengar från det lilla skivbolaget Bearsville spelades låtarna till slut in. Men inte utan problem. Ett problem var Bearsville ägare Albert Grossman som tidigare hade varit Bob Dylans manager. ”Albert sa: ’Jag signar inte Meat Loaf,’” skrattar Sonenberg. ”Jag frågade varför. Han sa: ’Eftersom han är för fet.’ Och Albert var Meat Loafs dubbla storlek!”

Trots detta spelades skivan in och den gick bra! Med tanke på den sanslösa framgången står det klart att Bat Out Of Hell är en extraordinär skiva. Den står intill Rumours och The Dark Side Of The Moon i tusentals skivsamlingar, och liksom bägge dessa skivor är den lätttillgänglig och påminner inte om något man har hört förut. Detta mycket tack vare kombinationen av Jim Steinmans musik och Meat Loafs otroliga närvaro och röstresurser, men Todd Rundgren insats ska inte underskattas. Från den berömda, gasande motorcykelgitarren i titellåten (allvarligt talat, finns det en bättre öppningslåt på något annat album?) till Spectortrummorna på You Took The Words Right Out Of My Mouth, från boogiemelodramat Paradise By The Dashboard Light till lättheten i For Crying Out Loud, är Todd Rundgrens insats på Bat Out Of Hell så tilltalande som det kan bli. Även om inte alla tyckte det då.

”Vi gick omkring med skivan i omkring ett år”, minns Sonenberg. ”Den var färdig, den lät fantastiskt och alla hatade den. Folk bildade bokstavligt talat skivbolag av det enda skälet att kunna tacka nej till Bat Out Of Hell!”

utgiven 1977 producent Todd Rundgren