32 Ho­tel Ca­li­for­nia

Eag­les

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

sam­man, Ho­tel Ca­li­for­nia dis­se­ke­ra­de hip­pi­edröm­mens död och ra­de­ra­de fö­re­ställ­ning­en om att LA skul­le va­ra ett sol­dränkt Uto­pia.

Att ski­van sål­de så myc­ket sä­ger en hel del om 1976 års lyss­na­res be­gär ef­ter en dos re­a­lism i sin rock­mu­sik och att de fles­ta trots allt fö­re­drog mjuk rock fram­för ur­sin­nig punk.

In­te för att Ho­tel Ca­li­for­nia är me­sig pop. Ta ti­tel­spå­ret till ex­em­pel – countryreg­gae el­ler vad ska man kal­la det? Har nå­gon låt ti­di­ga­re bju­dit på så mot­sat­ta ele­ment? Och har det nå­gon­sin skri­vits två textra­der – ” On a dark de­sert hig­h­way, cool wind in my hair” – som fram­ma­nar om­giv­ning­ar­na li­ka tyd­ligt? Det är den mör­ka si­dan av dröm­men om Ka­li­for­ni­en som be­skrivs.

Ho­tel Ca­li­for­nia var för mainstream­ra­di­on i USA vad Qu­e­ens Bo­he­mi­an Rhap­so­dy var i Stor­bri­tan­ni­en – den li­te för långa lå­ten som bröt mot mal­len och fick pro­gram­men att spe­la mu­si­ken trots att de in­te följ­de tre­mi­nu­ters­for­ma­tet. Och gi­tarr­so­lot är in­te så to­kigt hel­ler. Jäm­te Stair­way To He­a­ven ran­kas det of­ta som ett av värl­dens bäs­ta gi­tarr­so­lon och det är mest Don Fel­ders verk. Fel­der spe­la­de in en de­mo av lå­ten ett år in­nan ban­det spe­la­de in den till ski­van. Un­der in­spel­ning­en bör­ja­de han spe­la ett an­norlun­da so­lo vil­ket fick trum­mi­sen Don Hen­ley att av­bry­ta pro­ce­du­ren. Han in­si­ste­ra­de på att so­lot skul­le va­ra pre­cis som på de­mon. Fel­der: ”Don Hen­ley sa: ’Stopp, det där stäm­mer in­te.’ Och jag sa: ’Vad me­nar du med det? Vi ska ju hit­ta på någ­ra so­lon.’ Han sa: ’Nej nej nej, du mås­te spe­la ex­akt som det är på de­mon.’” Fel­der var tvung­en att hit­ta de­mon och se­dan sit­ta i stu­di­on och ploc­ka ut vad han ha­de spe­lat ett helt år ti­di­ga­re.

Ski­vans ur­sprung­li­ga låt­ord­ning var tänkt att be­rät­ta en över­gri­pan­de histo­ria: du led­sa­gas in på Ho­tel Ca­li­for­nia som New Kid In Town, där le­ver du Li­fe In The Fast La­ne och är med om en del Was­ted Ti­me in­nan du blir ett Victim Of Lo­ve – och så vi­da­re. Li­fe In The Fast La­ne ut­gjor­de en at­tack på den bor­ger­li­ga de­ka­den­sen som var vär­dig John­ny Rot­ten själv, men det fak­tum att Eag­les själ­va var be­kan­ta med fe­no­me­net mo­ra­liskt för­fall un­der­gräv­de bud­ska­pets tro­vär­dig­het. Men med det gi­tar­rif­fet är allt för­lå­tet.

And­ra höjd­punk­ter in­klu­de­rar bal­la­den Pret­ty Maids All In A Row, den av­slu­tan­de The Last Re­sort och bal­la­den Was­ted Ti­me.

Glöm det där med country. Man skul­le kun­na skri­va en tro­vär­dig av­hand­ling om att Eag­les är ett bra soul­band och Was­ted Ti­me – pre­cis som den ti­di­ga­re One Of The­se Nights och I Can’t Tell You Why som kom se­na­re – är en su­perb R&b-bal­lad som är skräd­dar­sydd för Don Hen­leys ho­nungs­le­na stäm­ma. Det är en av iro­ni­er­na med Eag­les att des­sa jeanskläd­da me­del­klass­hjäl­tar som för­kropps­li­gar lät­till­gäng­lig som­mar­mu­sik sam­ti­digt var ka­pab­la att skild­ra hös­tens ve­mod. Pro­du­cen­ten Bill Szymczyk hål­ler sa­ker och ting på rätt si­da om sen­ti­men­ta­li­te­tens gräns me­dan Hen­ley fram­ma­nar käns­lan av att det är slu­tet på en era.

Vil­ket en­ligt ski­van är ex­akt vad det är.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.