32 Hotel California

Eagles

samman, Hotel California dissekerade hippiedrömmens död och raderade föreställningen om att LA skulle vara ett soldränkt Utopia.

Att skivan sålde så mycket säger en hel del om 1976 års lyssnares begär efter en dos realism i sin rockmusik och att de flesta trots allt föredrog mjuk rock framför ursinnig punk.

Inte för att Hotel California är mesig pop. Ta titelspåret till exempel – countryreggae eller vad ska man kalla det? Har någon låt tidigare bjudit på så motsatta element? Och har det någonsin skrivits två textrader – ” On a dark desert highway, cool wind in my hair” – som frammanar omgivningarna lika tydligt? Det är den mörka sidan av drömmen om Kalifornien som beskrivs.

Hotel California var för mainstreamradion i USA vad Queens Bohemian Rhapsody var i Storbritannien – den lite för långa låten som bröt mot mallen och fick programmen att spela musiken trots att de inte följde treminutersformatet. Och gitarrsolot är inte så tokigt heller. Jämte Stairway To Heaven rankas det ofta som ett av världens bästa gitarrsolon och det är mest Don Felders verk. Felder spelade in en demo av låten ett år innan bandet spelade in den till skivan. Under inspelningen började han spela ett annorlunda solo vilket fick trummisen Don Henley att avbryta proceduren. Han insisterade på att solot skulle vara precis som på demon. Felder: ”Don Henley sa: ’Stopp, det där stämmer inte.’ Och jag sa: ’Vad menar du med det? Vi ska ju hitta på några solon.’ Han sa: ’Nej nej nej, du måste spela exakt som det är på demon.’” Felder var tvungen att hitta demon och sedan sitta i studion och plocka ut vad han hade spelat ett helt år tidigare.

Skivans ursprungliga låtordning var tänkt att berätta en övergripande historia: du ledsagas in på Hotel California som New Kid In Town, där lever du Life In The Fast Lane och är med om en del Wasted Time innan du blir ett Victim Of Love – och så vidare. Life In The Fast Lane utgjorde en attack på den borgerliga dekadensen som var värdig Johnny Rotten själv, men det faktum att Eagles själva var bekanta med fenomenet moraliskt förfall undergrävde budskapets trovärdighet. Men med det gitarriffet är allt förlåtet.

Andra höjdpunkter inkluderar balladen Pretty Maids All In A Row, den avslutande The Last Resort och balladen Wasted Time.

Glöm det där med country. Man skulle kunna skriva en trovärdig avhandling om att Eagles är ett bra soulband och Wasted Time – precis som den tidigare One Of These Nights och I Can’t Tell You Why som kom senare – är en superb R&b-ballad som är skräddarsydd för Don Henleys honungslena stämma. Det är en av ironierna med Eagles att dessa jeansklädda medelklasshjältar som förkroppsligar lättillgänglig sommarmusik samtidigt var kapabla att skildra höstens vemod. Producenten Bill Szymczyk håller saker och ting på rätt sida om sentimentalitetens gräns medan Henley frammanar känslan av att det är slutet på en era.

Vilket enligt skivan är exakt vad det är.