31 Boston

Boston

Bostons debutskiva släpptes i august 1976 och sände chockvågor genom musikindustrin. Det var en sann Askungensaga – ett band som kommer från ingenstans, vänder upp och ner på världen och injicerar nytt hopp i en genre som var på utdöende. För att uppnå denna framgång ägnade Bostons frontman Tom Scholz ungefär sex år åt att ignorera sina belackare, gömd i en källare där han finputsade på låtarna, gjorde pålägg och justerade partier tills rullbanden bokstavligt talat började upplösas. Somliga skrattade. Andra var oroliga över hans sinnestillstånd. De flesta ansåg att han borde gå ut lite oftare istället för klänga sig fast vid en galen dröm som långsamt gled honom ur händerna. Men en dag förändrades allt. Boston gjorde att de blev 70-talets största rockband, ett amerikanskt fenomen som dominerade radion med ett av de bäst säljande debutalbumen genom alla tider. Skivan har sålt i 17 miljoner exemplar och fortsätter att sälja.

Donald Thomas Scholz föddes 1947 i Toledo, Ohio. Han jobbade hårt för att få en utbildning, en som skulle ta honom till det prestigefulla Massachusetts Institute Of Technology (MIT). Efter sin examen arbetade Scholz med produktdesign som ingenjör för Polaroid Corporation. Kvällstid spelade han med en rad lokala band i Boston och drömde om en musikkarriär. En dröm som han lyckades förverkliga.

Scholz upplevde en konflikt mellan att spela live och att spela in, och beslutade sig för att koncentrera sig på det sistnämnda. Han byggde en 12-kanalsstudio i sitt hem som blev en perfekt plats för att spela in, utvärdera och dissekera låtar. Det blev en ständig strävan efter perfektion som inte ledde någon vart eftersom inga skivbolag nappade.

Bredvid sig i studion hade Tom sångaren Bradley Delp som på flera vis var hans hemliga vapen. Dagtid var han fabriksarbetare och tillverkade delar till kaffemaskiner, på kvällarna var han en amatörsångare som hade sjungit i en rad band innan han började samarbeta med Tom.

Till en början blev alla demos avvisade av alla bolag – tills de hamnade hos producenten Tom Werman på Epic. ”Efter More Than A Feeling, som lät ungefär som den slutgiltiga versionen, och halvvägs in i den andra låten stoppade jag bandet. Jag kunde knappt tro att den här musiken var tillgänglig för oss”, sa Werman.

Epic skrev kontrakt på ett villkor: skivan skulle spelas in på nytt med en namnkunnig producent. John Boylan, en erfaren studioräv som mest hade sysslat med countryrock, anlitades. Boylan träffade Scholz och höll med om att demotejpen var sensationellt bra och att spela in låtarna på nytt skulle vara poänglöst. De två kokade ihop en historia som skulle hålla Epics fingrar borta från projektet, och Scholz återvände till sin hemstudio för att slutföra skivan.

Boston släpptes i august 1976 och formligen exploderade på marknaden. Det blev decenniets snabbast säljande skiva som fick ytterligare fart av singeln More Than A Feeling. Scholz hade alltid vetat att det var en speciell låt och utsåg den till både albumets öppningslåt och flaggskeppssingel.

Drygt 40 år senare förblir More Than A Feeling hans och Bostons definitiva signaturmelodi. Allt med låten är perfekt. Melodin, arrangemanget, produktionen, Brad Delps underbart känslofulla leadsång, ett gitarrsound som inte påminde om någonting och inte minst det pådrivande riffet som man kan höra ekon av i Nirvanas Smells Like Teen Spirit. Låten hamnade på topp fem i USA och sjösatte Bostons karriär på ett minst sagt spektakulärt sätt. Den gav dessutom upphov till en helt ny subgenre, Adult Orientated Rock, eller AOR. Nu öppnades fördämningarna för Foreigner, Journey, Toto många och andra som följde i Bostons fotspår. More Than A Feeling är tveklöst Tom Scholzs mästerverk. Inte bara det – det kan vara världens bästa rocklåt.

Den näst bästa Boston-låten kom precis efter den bästa som låt nummer två. Peace Of Mind har som så mycket av Bostons musik en upplyftande kvalitet – riffet, den bärande melodin och de briljanta sångstämmorna. Och i texten finns en optimism som skulle genomsyra bandets hela karriär. Smokin’ är ett högoktanigt nummer som utmanar Ted Nugents Just What The Doctor Ordered, Montroses Space Station No.5 och Aerosmiths Toys In The Attic som en av erans främsta rockrökare. Foreplay/long Time var skivans längsta och mest komplexa låt. Den var uppdelad i två delar med den proggigt instrumentala Foreplay följd av den mäktiga rockhymnen Long Time. En kritiker beskrev den som ”ett perfekt giftermål mellan Yes och Led Zeppelin”.

Det iögonfallande omslaget föreställer enorma gitarrformade rymdskepp som lämnar en döende planet och för den publik som sökte efter ett modernare sound erbjöd musiken det allra senaste. Gitarrerna lät som inget man hade hört förut, fylliga och med rejäl ihålighet. Delps sång var en uppenbarelse – från änglalika viskningar till genomträngande skrik. Låtarna som hade finsplipats till perfektion av Scholz under de senaste sju åren var utsökt arrangerade och briljant framförda.

utgiven 1976 producenter Tom Scholz och John Boylan