28 Who’s Next

The Who

The Who är ett av flera klassiska band vars skivor inte brukar hamna så högt på den här sortens listor som man skulle kunna tro. Bandet är förmodligen mer älskat för sina fantastiska 60-talssinglar än för sina fullängdare, vilket är märkligt eftersom: A) De har gjort en rad klassiska lp-skivor. B) Pete Townshend är en man med många bra idéer.

Who’s Next föddes ur en av dessa idéer som kom att kallas för The Lifehouse Project och som var inspirerat av hans guru Meher Baba. Efter att ha arbetat med det i flera år presenterade Townshend det för de övriga.

Producenten Glyn Johns minns: ”Vi hade ett möte – bandet, [managern] Bill Curbishley och jag – vi fick filmmanuset skickat till oss och jag hade fått acetatkopior av Petes fantastiska demos. Vid mötet sa jag att jag inte förstod manuset. Inte för att vara oförskämd, utan för att jag verkligen inte begrep det. Tack och lov höll de andra med. Men musikaliskt sett var det otroligt.”

Townshend skalade ner The Lifehouse Project vilket resulterade i skivan Who’s Next. Och visst kan man fundera över vad som skulle kunna ha kommit ut ur det, men den relativt enkla, traditionella niospårs-lp:n verkar vara fullt tillräcklig för att göra materialet rättvisa.

Baba O’riley och Won’t Get Fooled Again (den sistnämnda släppt i singelversion) som inleder och avslutar skivan håller måttet än idag och vittnar om ett band på höjden av sin förmåga. Syntintrot på Baba O’riley’s förebådar ännu en stark musikupplevelse och Daltreys utrop om ”teenage wasteland” framstår som ett genuint stridsrop.

Baba i titeln refererar till Meher Baba som var Townshends andliga ledare och O’riley är en blinkning till den elektroniska kompositören Terry Riley – en annan av Townshends främsta influenser vid den här tiden.

Won’t Be Fooled Again handlar om en annan slags revolution – faktum är att textraden ”meet the new boss, same as the old boss” verkar vara en evig sanning inom politiken – en sanning som inte går att ifrågasätta. Och stämningen matchas av musiken: Keith Moons trummor som dundrar igång igen efter syntsolot och Daltreys primalskrik är bara två skäl till att det här är den ultimata The Who-låten.

När rockmusiken exploderade gjordes PAanläggningarna kraftfullare och The Who lämnade de små klubbarna och spelade istället på enorma festivaler och arenor. Townshend föresatte sig att skapa musik som kunde fylla de utrymmen där musiken skulle spelas. Won’t Be Fooled Again höll måttet på den fronten.

Behind Blue Eyes skildrar ljuset och mörkret hos The Who – den finstämda akustiska inledningen banar väg för Moons och Entwistles högoktaniga entré. När stämmorna byggs på tar Daltrey total kontroll över sången och leder dem tillbaka till en lugn avslutning. Ett lysande exempel på The Whos dynamik.

Roger Daltreys sånginsats är makalös. Behind Blue Eyes skulle kunna tjäna som signaturmelodi