24 Machine Head

Deep Purple

Från ögonblicket sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover började i Deep Purple i juni 1969 och därmed ersatte Rod Evans och Nick Simper gick Deep Purples karriär spikrakt uppåt. Bandets fjärde studioplatta, In Rock, placerade dem jämte Led Zeppelin och Black Sabbath i den heliga treenighet av band som skapade det hårda sound som skulle definiera det tidiga 70-talet. Ingen hade kommit på tanken att kalla det för heavy metal än. Det här var helt enkelt rock utan gränser. Tungt, visst, men med dynamik, virtuositet, ljus och skugga uppblandat med de stora riffen, den dramatiska sången och de dånande trummorna.

”Det fanns ingen genre”, menar Gillan. ”Det fanns inga ramar. Man kunde göra precis vad man ville.”

Och Purple gjorde exakt vad de ville, i synnerhet på scen. När de spelade live kombinerade de Led Zeppelins förmåga att improvisera sig fram till nya höjder och The Whos kompromisslösa scenshow. Konserterna slutade ofta med att Blackmore slog sönder hela sin gitarrig.

För den som bevittnade Blackmores destruktiva beteende låg det nära till hands att misstänka att han kanaliserade sin frustration över de övriga i bandet. Deep Purple hade alltid bestått av flera starka personligheter och med Gillan tillkom ytterligare ett stort ego i ekvationen. Runt Fireball (1971) blev spänningarna mellan den energiske sångaren och den mer tillbakadragne gitarristen allt tydligare.

Roger Glover försökte medla, men de allt oftare förekommande grälen indikerade att Deep Purples nästa skiva var att betrakta som en stundande trafikolycka. Det började sannerligen oturligt när de första planerade inspelningssessionerna i november 1971 var tvungna att ställas in på grund av att Gillan drabbades av hepatit halvvägs genom Usa-turnén.

Inspelningarna förlades istället till Montreux, men än en gång gick det i stöpet när kasinot där de bodde brann ner under en Frank Zappa-konsert (händelsen skildras i Smoke On The Water). Machine Head skulle till slut spelas in i ett iskallt, säsongsstängt Grand Hotel i utkanterna av Montreux med hjälp av Rolling Stones mobila studio.

Och var bandmedlemmarna inte otrevliga mot varandra var de det mot andra. ”Vi spelade in Smoke On The Water där”, berättar Blackmore, ”med riffet som jag plötsligt bara kom på. Jag slängde ihop det med Ian Paice. Roger Glover anslöt och vi gick ut till det mobila kontrollrummet för att lyssna på en av tagningarna när någon började banka på dörren. Det var lokalpolisen som försökte få oss att avbryta eftersom vi spelade så högt. Vi visste att de hade kommit för att få oss att sluta. De stod på utsidan och bankade och tog fram sina vapen – det blev ganska otäckt.”

Förvånande nog gjorde polisens ingripande att bandet kom närmare varandra. ”Det var vi mot världen”, säger Glover. ”Det var en fin känsla av kamratskap på den skivan.”

Smoke On The Water skapade mallen för hårdrock men släpptes som singel först ett år efter att Machine Head hade släppts. Skivan hamnade på listorna redan under den första veckan och förändrade publikens syn på bandet. Plötsligt insåg folk att herrarna Gillan, Blackmore, Lord, Glover och Paice varken var Led Zeppelin eller Black Sabbath. Inte heller var de det sena 60-talets pop-purple. Bandet hade hittat en unik formel och skapade målmedvetet sin egen nisch. Machine Head är helt avgörande eftersom den satte standarden för Deep Purples framtida inriktning. Och den är dessutom fullproppad med pärlor som Smoke On The water, Lazy, Highway Star och Space Truckin’.

Be Bop Deluxe-legenden Bill Nelson summerade Machine Head perfekt när han recenserade en återutgåva av albumet för Classic Rock: ”På skivans öppningsspår Highway Star hörs Lords mäktiga riffande på vad som låter som en överstyrd Clavinet. Det sätter den ljudmässiga standarden för den övriga skivan: tufft, påträngande, fokuserat och uppfinningsrikt. Blackmores inledande öppna gitarrackord påminner om något som Pete Townshend skulle ha kunnat veva liv i med tidiga The Who. Låten övergår snart i ett hårt matande i ett tempo som understryker textens innehåll. Idag skulle trummorna ha mixats högre, men Ian Paice driver på bandet hårt, trots att hans trumset är i bakgrunden av ljudbilden. I förgrunden sätter Ian Gillan de arketypiska hårdrockskriken, som från en rockgud med för trånga jeans. Texten är dock med nöd och näppe på rätt sida om Spinal Tap. När orgelsolot drar igång är vi nästan inne på gotiskt proggterritorium och några tekniskt skickliga löpningar avslöjar den höga musikaliska nivån. Blackmores solo påminner lite om gitarrstämmorna man hör hos band som Lynyrd Skynyrd eller The Allman Brothers. Det innehåller också en fras som låter som en direkt stöld från Fleetwood Macs singel Oh, Well från 1969.”

Aggressiv, driven, tajtbyxad, teknisk gothprogg? Det är Machine Head.

utgiven 1972 producent Deep Purple