21 Rainbow Rising

Rainbow

Även med 70-talets mått mätt är historien om Rainbows klassiska andra skiva – och dess efterspel – en röra av kreativ genialitet, färgstarka personligheter och konflikter. Rising fångade bandet under sin peak. Skivan kom till världen genom gitarristen Ritchie Blackmores målmedvetna vision och banade väg för ett episkt sound som man kan höra spår av än idag. Inom loppet av 18 månader satte Blackmore ihop ett av världens bästa rockband – och upplöste det.

Gitarristen hade lämnat Deep Purple 1974 efter albumet Stormbringer, trött på bandets ändlösa studio- och turnéscheman, växande funkrockinfluenser och deras ovilja att göra en cover på Black Sheep Of The Family av kulttrion Quatermass. Blackmore insåg att han var på väg att tappa greppet om bandet han hade varit med att starta och slutade. Han drog istället igång Rainbow med medlemmar från det amerikanska rockbandet Elf som tidigare hade varit förband åt Deep Purple och som frontades av sångaren Ronnie James Dio.

Efter att ha spelat in Rainbows självbetitlade debutskiva 1975 med medlemmarna från Elf, hade Blackmore inga intentioner att hålla liv i en grupp med karisma som hos ett pubrockband. Dio var kvar, de övriga medlemmarna ersattes. Skotten Jimmy Bain kom från bandet Harlot. Trummisen Cozy Powell var redan en legend. Han hade spelat trummor sedan 12 års ålder, hade varit med i Jeff Becks band (en av Blackmores favoritgitarrister) och släppt två singlar i egenskap av soloartist. Keyboardisten Tony Carey gjorde sättningen komplett. Bandet gav sig av till München med Deep Purple-producenten Martin Birch.

Den resulterande skivan, Rising, vittnar om ett glödhett band. Det här var innan den digitala redigeringens era och skivan fångar intensiteten hos ett band som försöker få allt att klaffa på några få tagningar, pådrivna av Blackmore som vill överbevisa sina forna bandkompisar i Deep Purple. Och så är det rösten. ”Ronnie var inte bara en fantastisk sångare, han kunde även skriva låtar”, säger Tony Carey. ”Även på utfyllnadslåtarna, jag tänker på Run With The Wolf och Do You Close Your Eyes, var han grym. Alla 163 centimeter.”

Skivan kickar igång med keyboardintrot till Tarot Woman. Ritchie Blackmore: ”Jag är särskilt förtjust i Minimoog-solot som Tony spelar på Tarot Woman. Det var det första solot han spelade in på den låten. Han sa att han kunde göra det mycket bättre och spelade vidare i en timme, men han kom aldrig i närheten av det första solot.”

Albumets huvudspår är Stargazer, ett nio minuter långt episkt stycke som kombinerar Blackmores förkärlek för klassisk musik med Dios målande text. Låten är byggd kring ett celloinspirerat huvudriff, men höjdpunkten är Blackmores oefterhärmliga slidesolo. De suggestiva, orientaliska skalorna bidrar till grandiositeten.

”Det är häpnadsväckande hur många gitarrister det är som använder de gamla vanliga linjerna”,