20 Paranoid

Black Sabbath

and Island. Många anser att det här är det starkaste exemplet på heavy metal i sin renaste form.

Amerikanska band som Iron Butterfly och Blue Cheer släppte volymstarka, råa och gitarrbaserade skivor innan Paranoid släpptes, och Sabbaths landsmän Led Zeppelin hade släppt sin omtalade debutskiva hela 20 månader tidigare.

Men det är Paranoids konsekventa avsaknad av den traditionella bluesgitarrfraseringen som alltid återfinns hos tidigare rockband i kombination med Sabbaths mörka texter som gör skivan till en milstolpe inom heavy metal-genren.

Det är en skiva som ogenerat bygger på en grund av riff, riff och ännu fler riff. Bill Wards trumspel är föredömligt brutalt, men låtarna underordnar sig alltid gitarristen Tony Iommis spelande vilket gör att låtar som Iron Man och Electric Funeral framstår som fullkomligt obevekliga och ostoppbara. Men riffen är inte Sabbaths enda vapen på skivan. Basisten Geezer Butlers texter är förvånansvärt intelligenta och genomgående pessimistiska.

War Pigs är en välformulerad skildring av krigshetsare, trots grötrimmet: ”Generals gathered in their masses/just like witches at black masses”. Hand of Doom, erbjuder däremot en krass inblick i användandet av tunga droger hos krigsveteraner som ett sätt att hantera vad som senare kom att kallas posttraumatiskt stressyndrom.

Och så har vi Ozzy. Kanske det är först nu, hela 48 år efter att han levererade sina sångsinsatser som vi verkligen kan greppa vilken annorlunda sångare han var. Till skillnad från många andra frontmän var han aldrig fåfäng eller intresserad av att göra sig till. Det låter aldrig som att han försöker blåsa upp sitt ego som till exempel tidiga Robert Plant. Nej, hans trotsiga och osexiga sång ger bara ytterligare kraft åt bandets kollektiva, musikaliska murbräcka.

Med tanke på bandets förkärlek för det brutala skulle skivans enda introverta låt, den jazzinfluerade och originella Planet Caravan, kunna kännas felplacerad i sammanhanget.

Men den funkar fint, kanske som motvikt till Paranoids i övrigt kraftfulla material.

Det är ingen tillfällighet att låten som gav skivan dess titel fortfarande är Black Sabbaths musikaliska signatur. Paranoid var den sista låten som skrevs, en utfyllnadslåt på tre minuter med rötterna i Led Zeppelins Dazed And Confused och Communication Breakdown.

Låten lät dock ny och spännande, och den var dessutom kommersiellt gångbart (den hamnade på fjärde plats på singellistan i Storbritannien). Den opolerade texten (” Happiness I cannot feel and love to me is so unreal”), det hårda riffet och låtens avskalade struktur har utgjort grunden till Black Sabbaths sound i snart ett halvt sekel.