11 Van Halen

Van Halen

bidrag till Van Halen kan inte överskattas. De två hade jobbat tillsammans i flera år och utvecklat ett intuitivt sinne för hur man vaskar fram essensen hos ett band. För Van Halen innebar det att de skulle spela tillsammans i samma rum och att pålägg var förbjudna. Templeman insåg att han var tvungen att hålla saker och ting enkla och organiska för att lyckas fånga bandets bombastiska liveuttryck. Med det i åtanke spelade han i princip in varenda låt live utan pålägg (undantagen var Runnin’ With The Devil och Jamie’s Cryin’). Soundet fick folk att haja till. ”Det var en vändpunkt för mig när jag hörde skivan”, medger producenten Mike Fraser, en veteran som har jobbat med alla från Aerosmith till AC/ DC. ”Det var hårdrock gjort på popmanér för kanske första gången med tunga gitarrer och stora reverb. Det var en riktig ögonöppnare. Alla låtar var på plats och de lyckades skapa ett nytt sound med produktionen. Det var perfekt.”

Bäst illustrerar bandet det nya soundet i sin tolkning av The Kinks klassiska You Really Got Me. Det var en låt som de hade spelat på klubbarna i flera år, men i studion fick den nya dimensioner. Gitarrsoundet var både monstruöst och majestätiskt på samma gång. Med sin vintage-marshall och upphottade Fender Stratocaster bjöd Edward på en tidig glimt av vad han skulle komma att kalla sitt ”brown sound”.

David Lee Roth hade kanske inte världens mest tekniskt utvecklade röst, utan det som verkligen lyfte skivan var Edward Van Halen – gitarristen skrev om kartan för vad en gitarrist kan göra. Och om det fanns något enskilt spår som genast placerade honom bland de odödliga gitarristerna så var det Eruption, hans spontana, instrumentala tvåhandstappingmästerverk. Låten presenterade en teknik som var lika förbryllande som hypnotiserande för varenda gitarrist som hörde den.

Ain’t Talkin’ ‘Bout Love förebådade nästkommande decenniums rock. Allt som följde med den ändlösa strömmen av flashig 80-talsmetal – glam och glitter och myrsnortande och överdoser och skinnbyxor som visade skinkorna och felstavade ord och gitarrsolon som lät som detonerande bomber och horder av långhåriga slynglar som spydde öl på parkeringsplatser – allt sprang ur denna bombastiska hyllning till David Lee Roths penis. Ingen kommer i närheten av den här låtens grymhet, inte ens GN’R i toppform. Så här låter världens bästa rock’n’rollband när de blåser på med full kapacitet. En total överkörning – då, nu, och för alltid.

Andra höjdpunkter som Jamie’s Cryin’ och Ice Cream Man visar hur bandet omformade rocken till det som skulle bli 80-talets hårdrock. 40 år senare har bandets debutplatta varken tappat sin glans eller sin betydelse. Innan den släpptes höll hårdrocken på att stelna och bli livlös. Efteråt beskrev varje band med självrespekt skivan som en milstolpe. Den är inte bara en av världens bästa debutskivor, det är en av världens bästa skivor över huvud taget. Man kan hör hur den ekar genom 80-talet och vidare. Dess framgång återupplivade inte bara Sunset Strip, utan många liknande platser och scener runtom i världen.