10 Led Zeppelin

Led Zeppelin

Led Zeppelins debutplatta spelades in på nio dagar med bara 30 timmar i studion. Den totala kostnaden för inspelning, mixning och omslag landade på 1 782 pund. Bortsett från de ösiga Communication Breakdown och Good Times Bad Times finns det något mörkt och ruvande över till exempel You Shook Me och I Can’t Quit You Babe som går bortom de enkla omständigheter under vilken musiken spelades in. Dazed And Confused blev Pages stora livenummer, medan How Many More Times utgör en mall för Zeppelins urkraft.

Det första intrycket lyssnaren fick av att höra Led Zeppelin för första gången med öppningsspåret Good Times Bad Times gränsade till chock – den inledande skottsalvan summerar allt som namnet Led Zeppelin snart skulle komma att representera. Den poppiga låten var skriven av Page, Jones och Bonham och byggde på en medryckande refräng, explosiva trummor och – vid precis rätt tillfälle – ett flöde av gitarrtoner. Good Times Bad Times pekade ut riktningen för 70-talets rockmusik mot det tunga riffandet och de ännu tyngre trummorna.

På sidan två fanns dock dess motpart i låten Communication Breakdown, även den skriven av Page, Jones och Bonham. Med sitt vassa gitarriff och sneglande på Eddie Cochrans Nervous Breakdown handlade det snudd på om en prototyp till punken – den sortens snabba, treackordsrökare som Ramones skulle bygga en karriär på ett decennium senare. (Black Sabbath skulle smälta samman ackordmatandet i Communication Breakdown med det vassa riffet i Dazed And Confused och skapa Paranoid.) Your Time Is Gonna Come är en underbar och underskattad poplåt som enligt tidens rådande trend byggde på en fuga av Bach, spelad av John Paul Jones. Musiken sveps sedan i en helt annan skrud av Jimmy Pages pedal steel – ett instrument som han bokstavligt talat hade plockat fram i studion och börjat spela samma dag.

Resten av skivan är minst lika imponerande när det gäller bandets sound, men materialet är skamlöst icke-originellt. Ta till exempel den sista låten How Many More Times – även där anges Page, Jones och Bonham som låtskrivare. Men det är en låt som uppenbarligen är baserad på ett flertal äldre låtar, framför allt How Many More Years av Howlin’ Wolf – en låt som Robert Plant och John Bonham hade spelat med sin tidigare grupp Band of Joy – samt några snuttar från Albert Kings The Hunter. Den ”nya” Zeppelin-versionen inleddes med ett basriff som var lånat från Yardbirds tidigare omarbetade version av Smokestack Lightning och var mer än en blinkning till versionen från mitten av 60-talet av samma låt av Gary Farr and the T-bones, omdöpt till How Many More Times. Där fanns till och med ett lick eller två från Jimmy Rodgers Kisses Sweeter Than Wine samt – bisarrt nog – en nedsaktad version av Jeff Becks solo från Yardbirds tidigare hit Shapes Of Things.

Det skulle bandet kanske ha kommit undan med om inte så mycket annat på skivan också hade lånats från andra utan att det nämndes. Babe I’m Gonna Leave You var en omarbetad traditionell ballad som spreds utanför de samtida folkmusikcirklarna på en skiva av Joan Baez (och som senare ansågs ha skrivits av den amerikanska folksångerskan Anne Bredon). Black Mountain Side var Jimmy Pages instrumentala version av Bert Janschs inspelning från 1966 av en annan traditional gaelisk folklåt med titeln Black Water Side.

Till och med coverversionerna på Zeppelins debut gjorde att bandet anklagades för plagiat. You Shook Me ansågs vara en rip-off på den version som nyligen hade givits ut på Jeff Beck Groups Truth. Jimmy Page har alltid hävdat att det handlade om en ”tillfällighet”, men Led Zeppelins manager Peter Grant – som på den tiden även jobbade för Jeff Beck – hade gett Page en förhandskopia av Becks skiva flera veckor innan den släpptes och John Paul Jones spelade till och med Hammondorgel på den versionen. Men ärligt talat, när man lyssnar igenom båda versionerna omkring femtio år senare är det slående hur olika de är. Jeff Becks version är kort och gimmickartad medan Led Zeppelins version är nästan tre gånger så lång, pompös med slidegitarrer som går mer i stil med originalet. Jimmy Pages gitarrsolo är rörligt, fängslande och mystiskt – till skillnad från Jeff Becks korta uppvisningssolo.

Den mest uppenbara stölden på Led Zeppelins första album hittar man dock i den låt som ironiskt nog skulle komma att associeras mest med Jimmy Page: Dazed And Confused. Jimmy Page står angiven som ensam upphovsman, men låtens originalversion hade skrivits av den 28-åriga sångaren och låtskrivaren Jake Holmes. Trots att hans version var akustisk innehöll den alla signatursound från Zeppelin-versionen, inklusive den fallande basgången, den kusliga atmosfären och den paranoida texten. Det Zeppelin gjorde var att de tog låten till en helt ny nivå. Holmes version var anspråkslös och föga imponerande. Jimmy Pages förmågor som gitarrist och arrangör förvandlade den däremot till ett episkt och psykedeliskt musikstycke.

Det här är med andra ord inte världens mest originella debutskiva. Men för att vara ett första steg var Led Zeppelin säkra på sin sak. Tärningen var kastad och Jimmy Page var redo att sätta sitt musikaliska avtryck på världen.

utgiven 1969 producent Jimmy Page