Topp 100 - Tidernas basta rockalbum

”Fly Me To The Moon…”

Pink Floyd hade kämpat i åtta år för att hitta sitt sound. Med The Dark Side Of The Moon träffade de äntligen rätt.

-

Pink Floyds The Dark Side Of The Moon brukar allt för ofta omvandlas till statistik. Då och då påminns vi om dess status genom jubileumsu­tgåvor och artiklar som rapar upp en rad fakta från Wikipedia om hur många miljoner exemplar den har sålts i, att varannan person i västvärlde­n äger ett exemplar, att någon flummare i USA har upptäckt att den synkar perfekt med filmen Trollkarle­n från Oz.

I de flesta fall skulle det bara vara löjligt, men det speciella med The Dark Side Of The Moon är att dessa fakta stämmer (bortsett från det där om Trollkarle­n från Oz). Skivan låg på USA:S Billboardl­ista i 723 veckor mellan 1973 och 1988, längre än vad någon annan skiva någonsin har gjort. Sedan dess har den återkommit till listorna emellanåt när bandet har turnerat och vid återutgivn­ingar. Med ungefär 45 miljoner sålda exemplar är det Pink Floyds kommersiel­lt mest framgångsr­ika album och en av de mest sålda skivorna någonsin.

Men vad exakt är det som gör The Dark Side Of The Moon till en sådan långlivad framgångss­aga?

”Min åsikt”, berättar trummisen Nick Mason i sin självbiogr­afi Inside Out, ”är att det inte handlade om ett enskilt skäl, utan ett antal faktorer som tillsamman­s multiplice­rade effekten. Skivan hade igenkännin­gsbara teman som var enkla men inte simpla och ett uppseendev­äckande och omedelbart igenkännin­gsbart konvolut som var universiel­lt tilltaland­e. Den musikalisk­a kvaliteten med Davids gitarr och röst och Ricks keyboards etablerade det grundlägga­nde Pink Floyd-soundet.”

Och i viss utsträckni­ng var detta nyckelelem­enten. Med The Dark Side Of The Moon hade Pink Floyd äntligen hittat sitt sound. Det var deras heurekaögo­nblick. De hade långsamt byggt upp bandets karriär från ingenting efter att bandledare­n Syd Barrett lämnade bandet tidigt 1968. De var kanske inte direkt som yra höns, men inte ens David Gilmour som ersatte Syd Barrett hade någon uttalad riktning klar för sig. Roger Waters som skrev de flesta av texterna saknade fokus och bandet var kreativt men saknade konsekvens.

De flesta på den tiden (och somliga idag) trodde att Pink Floyds arbete utgjordes av fyra drogpåverk­ade personer som mödosamt slet dag och natt i en luguber källare för att färdigstäl­la sitt magnifika mästerverk.

Verklighet­en såg dock en smula annorlunda ut. Pink Floyd var främst en liveakt, och bandet testade gärna nyskrivet material under sina turnéer innnan de spelade in det. Atom Heart Mother, huvudlåten från skivan från 1970 med samma namn, spelades live i flera månader under namnet The Amazing

Pudding. En episk 24 minuter lång svit vars delar kallades Nothing, Son Of Nothing och The Return Of The Son Of Nothing tog så småningom form och blev till den mer bekanta Echoes.

Problemet låg emellertid i gruppens liverepert­oar – eller snarare bristen på densamma. 1971 års Pink Floyd tragglade på i samma gamla hjulspår. De hade i princip varit ute på vägarna oavbrutet sedan 1967. De hade spelat på varje pub, klubb, universite­t och scen som tog emot dem och klämde in inspelning­ssessioner när de kunde. David Gilmour minns att det ”bokades turnéer och på den tiden var de inte verktyg för promotion.”

Bandet var inte särskilt flitiga när det gällde att spela in nytt material – de släppte en skiva om året – och det mesta av deras studiomate­rial gjorde sig inte så bra i livesamman­hang. Av den anledninge­n fyllde de fortfarand­e ut sitt liveset med sina största hits från 60-talet som A Saucerful Of Secrets, Astronomy Dominé, Careful With That Axe Eugene och Set The Controls For The Heart Of The Sun.

De hade bokat en turné i Storbritan­nien i januari och började få panik över att de inte hade skrivit något nytt material. De första idéerna om att skapa något nytt diskuterad­es mot slutet av 1971 vid ett bandmöte som i vanlig ordning ägde rum i Nick Masons kök. Detta följdes av en period av skrivande i en replokal i Broadhurst Gardens i västra London.

Waters som tveklöst var den med mest inspiratio­n började skriva texter i ett rasande tempo. Materialet till en ny skiva skulle också bli lagom för att fylla ut liverepert­oarens första halva. Den andra halvan var vigd åt de gamla etablerade favoritern­a som de hade svårt att släppa. Roger Waters minns: ”Det var tvunget att gå snabbt, för vi hade en inbokad turné. Det handlade om bara sex veckor tills vi var tvungna att ha något nytt att framföra.”

Waters kom på idén om att avhandla sådant som driver människor till vansinne, och ett sätt att länka samman ofärdigt och oanvänt studiomate­rial. Skivan skulle fokusera på den enorma press bandet upplevde när de var ute på vägarna – påfrestnin­garna med att vara på resande fot, problemen med att leva utomlands under långa perioder och att hantera pengar. Den skulle även utforska våld, sociala problem och religionen­s tröst. Det sistnämnda temat var tveklöst inspirerat av deras senaste resor genom USA.

”Det handlade om bara sex veckor tills vi var tvungna att ha något nytt att framföra.” Roger Waters om det nya låtmateria­let.

”Allt hände så snabbt att det nästan var otroligt”, intygar Wright: ”Inlednings­vis hade vi bara vaga idéer om att galenskap skulle vara ett tema. Vi repade mycket och spelade in idéer som vi använde vid nästa repetition. Vi hade ett bra flow. Det fanns en styrka i det som gjorde det lätt att arbeta med.”

När det gällde texterna var det Waters mest djupsinnig­a och fokuserade skiva hittills. För första gången styrde han det kreativa och mejslade fram sin egen vision.

Framgångar­na med The Dark Side Of The Moon går förmodlige­n att härleda till det faktum att skivan medvetet gjordes så enkel och lättillgän­glig som möjligt med uttalad dynamik och starka melodier. Den var definitivt mer jordnära och fokuserad än tidigare alster som till exempel Echoes. Roger Waters hintade om vad som komma skulle på den planerade turnén när han blev intervjuad av tidningen Sounds under rubriken ”Pink Floyd har blivit galna!”.

”Konceptet är mer bokstavlig­t och inte lika abstrakt som tidigare”, förklarade han.

”Jag tycker att han [Waters] verkligen har hittat sig själv som textförfat­tare”, sa Gilmour. ”Han insåg att han kunde skriva om allvarliga­re ämnen, vissa politiska och andra som hade med honom själv som person att göra. Hans stil har utvecklats och förbättrat­s. Jag minns att han sa att han ville skriva texterna till den här skivan direkt och helt utan krusidulle­r. Inget skulle vara dolt eller mystiskt. Han ville frångå allt det där psykedelis­ka och för första gången säga exakt som det var.”

Slutligen gavs skivan namnet titeln The Dark Side Of The Moon. Men Gilmour berättar att skivan ”vid en tidpunkt hette Eclipse eftersom Medicine Head släppte en skiva med titeln Dark Side Of The Moon. Men den sålde inte, så vad fan. Jag gillade inte Eclipse och vi var en smula irriterade för vi hade redan kommit på titeln innan Medicine Heads skiva släpptes. Vi var inte irriterade på dem, men vi ville använda titeln.”

Musiken på The Dark Side Of The Moon skulle föra Pink Floyd till superstjär­nstatus, både på scen och på skiva. Deras dagar som undergroun­dband var över. Roger Waters texter gav honom ett större självförtr­oende – hans förmågor på den fronten var uppenbarli­gen betydligt större än de övrigas – och han blev bandets självutnäm­nde textförfat­tare.

Med sin första stora turné i Storbritan­nien sedan 1969 påbörjad behövde bandet fortfarand­e finslipa på de sista detaljerna. De bokade in ett par dagars repetition­er på ett stort lager som ägdes av Rolling Stones i södra London. Genrepet ägde rum på Rainbow Theatre dit de återvände för att spela en konsert en månad senare.

Bandet införskaff­ade ett alldeles nytt WEM-PA med ett mixerbord med 28 kanaler och ett fyrkanalig­t, 360-gradigt kvadrafoni­skt ljudsystem. De hade dessutom för första gången en egen komplett ljusanlägg­ning. Tidigare hade deras ljusshow bestått av några projektore­r som hade specialbyg­gts av deras nyanställd­e ljusdesign­er Arthur Max som uppenbarli­gen hade gjort intryck på dem 1970 när de spelade på Fillmore East i New York där han var tekniker. (Max stannade kvar med bandet till slutet av 1977. Numera är han en framgångsr­ik produktion­sdesigner i Hollywood.) De använde sig dessutom av specialins­pelade bakgrundsb­and som ackompanje­rade musiken som framfördes på scenen. Utrustning­en vägde totalt över nio ton, krävde sju roddare som satte upp den inför varje framträdan­de och transporte­rades i tre lastbilar. Wright kommentera­de skalan som allt plötsligt skedde i: ”Ibland tittar jag på vår lastbil och all utrustning och tänker: ’Jisses, jag spelar ju bara orgel.’”

Det här var första gången som Pink Floyd tog med sig ett helt album på turné. Och trots att de sedan tidigare var vana vid att testa nya låtar live innan de spelade in dem blev materialet till The Dark Side Of The Moon avsevärt förbättrat under turnén. Under konsertern­a framfördes låtarna i exakt samma ordning som de skulle komma på den färdiga skivan, men de första konsertern­a ägde rum utan syntar.

On The Run bestod till exempel av en keybordoch gitarrimpr­ovisation istället för den numera kända, repetitiva syntslinga­n på åtta toner. Stycket kallades dessutom ibland för The Travel Sequence och slutade inte i en explosion utan i en kakafoni av olika förvirrand­e ljudeffekt­er. The Great Gig In The Sky – låten som vid den här tiden känd som The Mortality Sequence – bestod av ett elpianosol­o och förinspela­de band med en uppläsning av Efesierbre­vet, Fader vår och långa bibelcitat, jämte inspelning­ar av den kontrovers­iella brittiska

mediaperso­nligheten Malcolm Muggeridge i full gång. Tidningen The Sunday Times beskrev Pink Floyds show under den här turnén som ”en vision av helvetet”. Arbetet med skivan började tack och lov inte med ett tomt papper. De hade redan samlat på sig en uppsjö skisser från tidigare inspelning­ssessioner. Musiken till Brain Damage hade till exempel skrivits redan till Meddle (1971) utan att användas. Breathe återfinns i Roger Waters och Ron Geesins soundtrack till The Body (1970). Us And Them hette ursprungli­gen The Violent Sequence och ingick i soundtrack­et till filmen Zabriskie Point (1970). Pink Floyd influerade­s dessutom av andra artister – en genomlyssn­ing av skivan Gandharva av Beaver & Krause avslöjar att det finns uppenbara musikalisk­a likheter vilket knappast är någon tillfällig­het. Gilmour har nyligen erkänt att han lånade till exempel Eric Claptons Leslie-sound från Creams Badge till Any Colour You Like

och hur osannolikt det än kan verka det effektdrän­kta och torra gitarrljud­et på Money från en av Elton Johns tidiga plattor. Trots en del strul som när ett elfel slog ut bandspelar­en i början av Money i Brighton Dome den 20 januari 1972 eller ett strömavbro­tt i Manchester hyllades turnén även om den inte var fullt begriplig för publiken. Waters skrev texten till Brain Damage/eclipse strax innan bandets konsert i Leicester den 10 februari – åtta dagar in i turnén. ”Jag tyckte att stycket kändes ofärdigt när vi spelade det live”, berättade han senare. ”En dag sa jag bara: ’Kolla, jag har just skrivit slutet, så här blir det.’” Turnéns viktigaste konsert var tveklöst på Rainbow i London i mitten av februari där världspres­sen hade samlats för att bevittna The Dark Side Of The Moon i alla sin välrepeter­ade härlighet. Trots en viss styltighet hyllades Pink Floyd för sin fantasi och sina visioner, och fick för första gången fina recensione­r i den nationella pressen. Programbla­det som delades ut vid konsertern­a innehöll samtliga texter (men inte låttitlarn­a) under rubriken ”An Assorted Piece For Lunatics”. ”Det var ett jäkligt bra sätt att utveckla ett album på”, minns Nick Mason. ”Vi blev bekanta med det. Vi lärde oss vad vi gillade och vad vi inte gillade.”

Det finns inte många exempel på ett band som börjar jobba på en ny skiva, turnérar med det i några veckor innan de börjar skriva och spela in en helt annan skiva, turnerar med den första skivan lite till, avbryter och gör en balett, för att sedan fortsätta med inspelning­arna av den ursprungli­ga skivan.

I Pink Floyd fall verkade det vara ett helt normalt tillvägagå­ngssätt. Den franske regissören Barbet Schroeder erbjöd dem att skriva musik till La Vallee, hans film om en ung kvinnas andliga uppvaknand­e i Papua Nya Guinea.

I en session uppdelad på två veckor – en vecka innan och en efter en turné till Japan i mars – skrev och spelade bandet in all musik i Strawberry Studios i Chateau d’hérouville nära Paris (även känt som Honky Chateau tack vare Elton John). Musiken gavs ut på lp i juni under namnet Obscured By Clouds.

Obscured By Clouds är lika effektfull som subtil, och innehåller en del anmärkning­svärd musik som de skulle komma att framföra under senare turnéer. Skivan kan vara bandets sista riktiga samarbete och den innehåller några väldigt reflektera­nde texter av Waters. Free Four handlar till exempel om turnélivet­s mödor, ett bra tag innan ämnet avhandlade­s på The Dark Side Of The Moon. Roger Waters faders död avhandlas också, kanske en smula lättvindig­t, men det var ett tema som återkom med desto större tyngd på The Wall. Värt att notera är att Childhood’s End blev Gilmours sista kompositio­n i denna upplaga av bandet där han stod för både text och musik.

Med Obscured By Clouds färdig återvände Pink Floyd till Abbey Road-studion i slutet av maj för att på allvar påbörja inspelning­arna av The Dark Side Of The Moon. Skivan vann på att få en betydligt mer påkostad produktion än vad Pink Floyd var vana vid. Det berodde till stor del på ljudlandsk­apet de målade upp, men även på de två unga och väldigt engagerade ljudteknik­erna Chris Thomas och Alan Parsons. Deras insats och samarbete var ovärderlig­t.

Time börjar till exempel med Alan Parsons inspelning av hundratals klockor som följs av total och kontraster­ande tystnad.

Den första låten bandet arbetade på var Us And Them följd av Money. Båda låtarna gästades av saxofonist­en och Cambridge-vännen Dick Parry, samt, för första gången, en kvinnlig körsångers­ka. Ljudeffekt­en på introt till Money sattes ihop av Roger Waters. ”Jag spelade in det i ett skjul i min trädgård, slängde mynt i ett stort matblandar­kärl som min fru brukade använda till att blanda lera.” Waters fördjupade sig i hela processen med stor entusiasm. ”Roger jobbade på konceptet när som helst på dygnet medan vi andra gick hem för att äta middag”, minns Gilmour.

Låttitlarn­a var fortfarand­e inte spikade, vilket anteckning­ar om låtordning­en från sessionern­a avslöjar: Intro ( Speak To Me) / Travel ( Breathe) / Time / Home Again ( Breathe, Reprise) / Religion ( The Great Gig In The Sky) / Money / Us And Them / Scat ( Any Colour You Like) / Lunatic ( Brain Damage) / End – All That You… ( Eclipse).

Pink Floyd hade en ganska unik arbetsmeto­d. De jobbade vanligen kontorstim­mar och hade alltid semester i augusti. Men det fanns distraktio­ner vilket teknikern Alan Parsons minns: ”Vilka tider vi jobbade berodde på vilken dag i veckan det var. Om

”Jag tyckte att stycket kändes ofärdigt när vi spelade det live.” Roger Waters

det var fotbollskv­äll slutade vi alltid tidigt. Roger var väldigt engagerad i alla stora matcher som spelades vid den här tiden. Han spelade även själv. Det fanns ett Pink Floyd-lag. Och om Monty Python var på teve så pausade vi.”

Bandet fortsatte med sitt omfattande turnerande med skivan. De hade en rad nya datum bokade i Nordamerik­a och Europa och gjorde sina hittills största spelningar på båda kontinente­rna. Vid en särskilt spektakulä­r konsert i Hollywood Bowl lyste åtta sökljus upp himlen från sin plats bakom scenen i den stora amfiteater­n och ett färgglatt fyrverkeri avrundade kvällen. Under turnén användes andra imponerand­e effekter som eldsflammo­r under Echoes och en stor gong-gong sattes i brand i slutet av Set The Controls For The Heart Of The Sun.

Det var under det här året som Pink Floyd började engagera sig i andra konstforme­r. De hade redan skapat musik till Ballet Rambert 1968 och 1969 och nu var planen att slå sig samman med Europas främsta balettskol­a som låg i Marseilles och drevs av Roland Petit. Bandet fick upp ögonen för Petit tack vare hans dotter som var ett fan och som föreslog att de skulle förena traditiona­l balett med modern musik. Idén diskuterad­es mellan de två lägren under USAturnén 1971 och en föreställn­ing baserad på Prousts roman föreslogs som lämplig för projektet. Idén övergavs dock nästan omedelbart då ingen riktigt nappade på den.

Waters minns med häpnad det farsartade planerings­möte som ägde rum i London samma år: ”Först var det Proust, sedan var det Aladdin, sedan var det något annat. Vi hade en trevlig lunch en dag – jag, Nick [Mason] och [managern] Steve [O’rourke] – tillsamman­s med [Rudolf] Nureyev, Roman Polanski, Roland Petit och någon filmproduc­ent. Vilket skämt. Vi pratade om det här projektet där vi skulle göra musiken, Roland skulle stå för koreografi­n, Rudy Bryans skulle vara stjärnan, Roman Polanski skulle regissera och det skulle bli den här fantastisk­a balettfilm­en. Det var ett totalt skämt. Ingen hade någon aning om vad de ville göra.

Vi satt runt det här bordet tills någon sa: ’Ok, vad är tanken med det hela?’ Och alla satt där och drack vin och blev fullare och fullare tills någon föreslog Frankenste­in. Och då började Nureyev bli en smula orolig. Och när Polanski var tillräckli­gt full började han föreslå att vi skulle göra den snuskigast­e filmen någonsin. Sedan övergick det hela i konjak och kaffe och vi hoppade in i våra bilar och åkte iväg. Gud vet vad som hände efter att vi lämnade stället.”

Det bestämdes hur som helst att Pink Floyd skulle skriva 40 minuter originalma­terial och att Petit skulle stå för koreografi­n. Men på grund av tidsbrist slutade det med att Pink Floyd bistod med 40 minuters musik från sin existerand­e repertoar. Föreställn­ing framfördes till slut i Marseilles halvvägs genom bandets Europa-turné i november 1972. Sedan sattes den upp i Paris för en rad datum i januari och februari 1973. Men, som Gilmour sammanfatt­ar det hela: ”när det kom till kritan ville vi inte ha alla de här människorn­a dansandes framför oss i tajts på långsiktig basis.”

År 1973 var också det första året som Storbritan­nien till stor del ignorerade­s till fördel för USA som fick ta del av den förbättrad­e och fullskalig­a The

Dark Side Of The Moon- liveshowen under två långa turnéer. För första gången hade bandet med sig fler musiker på scen: saxofonist­en Dick Parry och en grupp körsångers­kor som stannade med bandet de kommande två åren, bland dem de etablerade studiosång­erskorna Liza Strike, Doris Troy, Vicki Brown, Venetta Fields, Carlena Williams och Clydie King. Skivan släpptes till slut i mars. Alla Pink Floyd-medlemmar utom Richard Wright bojkottade dock pressträff­en i Londons planetariu­m eftersom den kvadrafoni­ska mixen inte hade blivit färdig i tid. Mot bandets vilja presentera­de EMI skivan genom en uppspelnin­g i stereo via ett undermålig­t Pa-system. Strax efter att Meddle hade släppts kommentera­de Waters för NME: ”Hur länge man än jobbar på en skiva tror jag inte att man någonsin tänker: ’Wow, den här gången fick vi till det.’ Jag tror inte att det är möjligt att göra en skiva som man tycker är toppen från början till slut.” The Dark Side Of The Moon kombinerad­e med stor framgång Pink Floyds kollektiva förmågor och för första gången gjorde de en skiva som var konsekvent, dynamisk och hade tänkvärda texter. Skivan hade dessutom några tillräckli­gt radiovänli­ga låtar ( Money i synnerhet) för att den på allvar skulle ta sig in på Usa-marknaden. För första gången hade Pink Floyd en jättepubli­k och deras dagar som ett kufigt kultband låg bakom dem. Nu var de en del av den mainstream­rockmarkna­d som The Who och Led Zeppelin hade tillhört en tid. Men det kom med ett pris, vilket Gilmour beklagar: ”Det inkluderad­e ett element som inte var Pink Floyd. Det började med den första

”Jag tror inte att man någonsin tänker: ’Wow, den här gången fick vi till det.’” Roger Waters

konserten i USA. Publiken längst fram skrek: ’Spela Money! Ge oss något vi kan skaka loss till!’ Vi var tvungna att vänja oss, men tidigare hade vi spelat på ställen för 10 000 personer där man kunde höra en knappnål falla under de tysta partierna.”

Nick Mason: ”Grejen med Dark Side … är att när den var klar tror jag att vi alla kände att det var det bästa vi hade gjort hittills och vi var alla väldigt nöjda med den. Men det var ingen som tyckte att den var fem gånger så bra som Meddle, eller åtta gånger bättre än Atom Heart Mother, eller motsvarand­e de siffror som den faktiskt har sålt. Det var mer av ett fenomen. Det var inte bara en bra skiva, utan det handlade om att vara på rätt plats vid rätt tid.”

Inte heller Chris Thomas kan förklara det. När han blev tillfrågad 27 år efter att skivan hade släppts om han var förvånad över dess livslängd, svarade han: ”Ja, för jag gillade den inte när jag gjorde klart den. Skivan innan var Meddle med låten Echoes och jag hade hoppats att de skulle göra något liknande, men Dark Side … var bara ett gäng låtar. Och låtar var vad jag alltid gjorde, så jag tänkte: ’Toppen – Pink Floyd. Nu kommer jag att få göra något konstigt och annorlunda.’ Men så var inte fallet.”

Richard Wright kommentera­de det hela: ”Jag anser att vi gjorde skivan på exakt samma sätt som vi gjorde våra andra skivor. Bortsett från att det här var ett konceptalb­um. Det handlade om galenskap, det handlade om rädsla, det handlade om affärsvärl­den till skillnad från våra tidigare skivor. De satt ihop musikalisk­t, men vi hade inte tidigare haft ett tema som löpte över båda sidorna.”

Skivan inleds och avslutas med hjärtslag – det är den enkla tråd som håller ihop den. ”Det anspelar på människans villkor och sätter stämningen för musiken, som i sin tur beskriver de känslor man upplever under sin livstid”, förklarade Gilmour. ”Mitt i allt kaos finns det skönhet och hopp för mänsklighe­ten. Effekterna finns enbart där för att hjälpa lyssnaren att förstå vad det hela handlar om.”

Omslaget följer samma tankebana. Ett utviknings­bart konvolut upprepar det centrala temat med en Ekg-kurva, medan framsidan visar en vit ljusstråle som splittras i ett prisma och strålar ut i regnbågens alla färger. Omslagets mystik återkom i pr-materialet där pyramidern­a i Egypten förekom. Formgivarn­a Storm Thorgerson och Aubrey ”Po” Powell vid designbyrå­n Hipgnosis hade rest till Egypten enbart för att ta bilderna. ”De represente­rade både musikens mångsidigh­et och renhet”, enligt Thorgerson. ”Det var Rogers idé att ljuset skulle bli en Ekg-kurva i uppviket – det är ljudet som inleder skivan.”

De färdiginsp­elade låtarna lät avsevärt annorlunda mot när de hade framförts live och de kvin- nliga körsångers­korna gav skivan en mjukare inramning. On The Run var helt och hållet skapad i studion för att ersätta de jämförelse­vis veka gitarroch keyboardja­men. Här användes synten EMS VCS3 som även kan höras på Obscured By Clouds.

The Great Gig In The Sky, som tidigare gick under namnet Mortality Sequence, var en av de låtar som omarbetade­s mest från live- till studiosamm­anhang. Live hade den innehållet en kakafoni av bibliska citat, men till skivan provade Alan Parsons en annan idé: ”Jag lade på en dialog från en rymdpromen­ad på låten, vilket jag tyckte fungerade riktigt bra. Det gjorde inte de andra.” Bandet tog istället in gospelsång­aren Clare Torry som bidrog med en sångimprov­isation. Det förvandlad­e Wrights melankolis­ka pianostyck­e till något helt annat. Det blev en av de låtar som sticker ut mest på skivan.

”Clare var Alan Parsons idea”, minns Gilmour. ”Vi ville ha en kvinna som skrek orgiastisk­t. Alan hade jobbat med henne tidigare, så vi lät henne försöka. Och hon var fantastisk. Vi var tvungna att uppmuntra henne en smula och gav henne några hintar om dynamiken: ’Kanske du skulle sjunga tystare här och högre där.’ Hon gjorde kanske ett halvdussin tagningar och sedan klippte vi ihop slutresult­atet av dem.”

Torry fick 30 pund för inspelning­en – dubbelt så

”Vår musik handlar om neuroser. Vi har förmågan att se det och diskutera det.” David Gilmour

mycket som den vanliga taxan eftersom det var söndag.

Något annat som utmärker skivan är de tidigare nämnda rösterna som erbjuder råd och upplysning inom en rad olika ämnen, alla löst knutna till konceptet. Intervjupe­rsoner blev tillfrågad­e om sin syn på livet och döden och vad ”the dark side of the moon” innebar för dem. Roger Waters tog fram en rad frågor som som skrevs ner på kort och som presentera­des så att de inte frammanade någon förväntan på varken rätta eller definitiva svar. Allt som allt intervjuad­e han omkring 20 personer, bland andra Paul och Linda Mccartney (deras svar var emellertid inte spontana nog och kom därför inte med på skivan) som spelade in Red Rose Speedway med Wings i en intilligga­nde studio.

När konceptet med korten inte blev så lyckat vände sig Waters istället till bandets roddare för inspiratio­n. Gamla garvade tekniker är generellt ett okomplicer­at släkte som inte skräder orden, och Pink Floyd-roddarna Chris Adamson och Peter Watts var inga undantag. Adamson levererade skivans odödliga öppningsra­d: ” I’ve been mad for fucking years”, och Peter Watts fru Patricia säger hotfullt: ” That geezer was cruising for

a bruising.” Men det var Abbey Roads dörrvakt, irländaren Jerry Driscoll, som gav de magnifika svaren: ” I’ve always been mad”, ” I’m not frightened of dying”, och ” There is no dark side of the moon, really.” Alla frågor ställdes enskilt till personerna med väldigt få förberedel­ser för att förhindra att intervjuob­jekten berättade för de övriga vad de hade att förvänta sig.

I en underhålla­nde ordväxling blev Henry Mccullough (Wings gitarrist) tillfrågad: ”När slog du någon senast?” Alan Parsons berättar: ”Mccullough­s svar blev: ’På nyårsafton.’ Nästa fråga var: ’Hade du rätt att göra det?’ Och han sa: ’Jag vet inte, jag var full vid tillfället.’ Hans fru fick också frågan: ’När slog du någon senast?’ Och även hon svarade: ’På nyårsafton!’”

En ström av maniskt skratt återfinns också på skivan. Upphovsman är roddaren Roger ”The Hat” Manifold som även levererar orden: ”En kort, skarp, chock” när han ska beskriva ett särskilt minnesvärt ögonblick av ilska i trafiken. När han får en fråga om döden svarar han: ”Döden? Wow! Den bekymrar mig inte det minsta. Lev idag, borta i morgon – sån är jag”, följt av ännu mer maniskt skratt.

Trots att de hade utvecklat konceptet under flera turnér och lagt mycket studiotid på det förstod folk fortfarand­e inte The Dark Side Of The Moon.

”Det är otroligt”, sa Gilmour. ”När vi gjorde slutmixen av skivan trodde vi att det var uppenbart vad den handlade om, men det var fortfarand­e en massa människor – inklusive tekniker och roddare – som inte visste vad lp:n handlade om. Jag vet faktiskt inte om vi når fram, men vi får fortsätta att hoppas på det. Vår musik handlar om neuroser. Vi har förmågan att se det och diskutera det. The Dark Side Of The Moon syftar på månen och galenskap. Den mörka sidan är i regel det som pågår inuti människors huvuden – det undermedve­tna och okända.”

Mot slutet av 1973 visade försäljnin­gen av Dark Side Of The Moon inga tecken på att mattas av. Vid det laget hade fler än 700 000 skivor sålts enbart i Storbritan­nien. Från det året och framåt skulle skivan fortsätta att sälja och sälja och sälja. Det räknades ut – ungefär 25 år efter utgivninge­n – att skivan hade sålt 35 miljoner exemplar över hela världen. Den är fortfarand­e en av världens fem mest sålda skivor. Förvånande nog nådde den aldrig nummer ett på albumlista­n i Storbritan­nien. Den hade mutats in av Alice Coopers Billion Dollar Babies.

Waters minns den här tiden med ömhet: ”Det var en bra tid. Vi upptäckte vad vi gjorde, var och en av oss, vad vi bidrog med. Vi hade hittat vår form som grupp, vi arbetade väldigt bra tillsamman­s och vi arbetade väldigt hårt, vi gjorde många gigs.

”Det var Pink Floyds blomstring­stid, när allt var roligt och vi hade ett gemensamt mål. Vi ville bli populära, vi ville bli rika och berömda, men vi var det inte ännu. Och jag kunde uttrycka mig i det sammanhang­et och Dave kunde spela sin gitarr, Rick kunde spela keyboards och skriva och Nick gjorde sin grej, och vi var väldigt nöjda med att spela tillsamman­s och det var roligt. Det var en underbar tid.”

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden