Orange Is The New Black
Därför blev dramaserien om kvinnofängelset en så stor succé.
Om man säger kvinnofängelsedrama kommer folk troligtvis att tänka på den australiska såpan Prisoner, eller så tror de att man pratar om en erotisk film. Undergenren har alltid haft en knepig och tudelad bild – en del karaktärsdrama och en del spekulativ mix. Det verkade länge som om det alltid skulle förbli så.
Men inte längre, eftersom vi nu bor i en värld med Orange Is The New Black. Netflix-serien, baserad på Piper Kermans bok om hennes år i fängelse, var en braksuccé från start. Rolig, grym och oundviklig, och olikt allt annat som nu visas på tv. Så följ med oss på en kort promenad genom Litchfield. Det är helt okej här inne. Lyssna bara på Morello så blir allt bra …
PIPER
1 Piper spelas av Taylor Schilling och är seriens huvudperson, men inte ens hon själv vill kalla sig för en hjältinna. Överartikulerad, överintelligent och desperat efter att passa in – i händerna på en svagare skådespelare eller manusförfattare skulle hon ha varit en menlös figur, men så är aldrig fallet. Hon är modigare än hon tror att hon är, men inte så modig som hon vill vara. Hon är seriens krossade hjärta. Hon är rasande, rolig, traumatiserad och skamsen, ofta samtidigt. Och det är omöjligt att ta ögonen ifrån henne.
ALEX
2 Laura Prepon, mest känd för That ’70s Show, gör ett strålande jobb som Pipers exflickvän och cellkamrat. Alex obesvärade fysiska närvaro och lugn gör henne till den diametrala motsatsen till Piper. Men ingen i den här serien har det så lätt, och efter varje händelse som utspelar sig blir det tydligt att Alex har långt mindre kontroll än hon ger sken av. Med en nästan femme fatale-aktig närvaro i serien är inte Alex alltid lika sympatisk, men man kan inte sluta att titta på henne …
TRAGIKOMEDI OCH KOMISK TRAGEDI
3 Ingen serie i världen spelar så med ens känslor som denna. Slutet av andra säsongen är ett perfekt exempel. När Rosa tar sin sista åktur ser hon möjligheten att hämnas på en annan intern. Orsaken är liten, meningslös och, för en dödssjuk kvinna, livsviktig. Den sista bilden av Rosa, ung igen och fnissig när hon bryter mot lagen en sista gång, är hysterisk och hjärtskärande på samma gång. Det är serien i ett nötskal. Eller vid det här tillfället: i en stulen bil.
”Ingen serie i världen spelar så med ens känslor som denna.”
PENNSATUCKY
4 Tiffany ”Pennsatucky” Doggett är en kaotisk orkan. Hennes vendetta mot Piper blir än mer irriterande när Piper faktiskt aldrig gör något mot henne tills hon inte har något val. Det är nästan som om hon inte behöver vara där – Pennsatucky spelar gärna ut båda sidor av striden. Med sin oändliga fromhet är hon en absurd och monstruös karaktär i den första säsongen. Som alla andra är hon mycket mer än så, men efter att hon först har löpt amok har hon en lång väg kvar tills någon litar på henne.
RED
5 Kate Mulgrew stjäl nästan varenda scen hon är med i. Med en permanent bister uppsyn och den röda (eller är den lila?) manen som står ut åt alla håll och kanter går hon genom serien som världens argaste, ryska mammabjörn. Genom hennes arbete i köket ser vi var den riktiga makten i fängelset finns. Red är inte i köket bara för att hon gillar det, hon är där för att det definierar henne. Hennes försök att hålla sig kvar där förvärrar bara saker, men hon bryr sig inte. Hon är Red. Och hon kommer att göra allt som krävs för att få jobbet gjort.
“GÄNGMENTALITET, INTE RASISM”
6 Den här seriens manus är verkligen enastående, men det finns några ögonblick som klart utmärker sig och detta är ett av dem. I en enkel replik förklarar Morello inte bara hur fängelset är utan också hur det inte är. Detta är inte det pyrande raskrig från serier som Oz, men inte heller en grupp kvinnor som gör sitt bästa för att klara sig helskinnade genom fängelselivet. Det handlar inte om raser, för ingen av dem är intresserad av att gräla om det. Det är gängmentalitet eftersom alla har behov av tillhörighet, särskilt på en plats där ingen är önskvärd.
DYNAMISK SYMPATI
7 Ingen har rätt alla gånger och alla har rätt några gånger. Piper, seriens huvudperson, erkänner gärna att hon ofta är förfärlig, och det att hon klår upp Pennsatucky mot slutet av första säsongen förföljer både henne och oss. Ändå är Alex antingen en femme fatale eller en livrädd överlevare beroende på avsnitt, och även monster som Pennsatucky och Red får sina handlingar satta i ett sammanhang. Serien vägrar att ha en uppenbar skurk och det stämmer ännu bättre för de anställda i fängelset. Ingen av dem är sympatisk, många är grymma, men de är alla i slutändan bara människor. Precis som de intagna. Precis som vi.
MORELLO
8 Den första internen vi möter i Litchfield är lika betryggande för oss som hon är för Piper. Morello är snäll och tillmötesgående, och i likhet med Piper tar vi henne till oss omedelbart, både på grund av hennes personlighet och för att hon är så förtroendeingivande. Allt det vänds upp och ned när vi upptäcker hennes bakgrund men, som med de andra karaktärerna i serien, gör det henne bara ännu mer helgjuten, intressant och sympatisk.
SPÄNNINGEN
9 I cirka en tredjedel in i ”Thirsty Bird”, säsong tvås första avsnitt, anar varken tittaren eller Piper vad som händer med henne. Hon väcks mitt i natten, förs ut ur Litchfield, sätts på en buss och så ett flyg innan hon placeras i ett fängelse i Chicago. Ingen berättar för henne varför hon är där, serien förklarar ingenting, och det går till och med så långt att man misstänker en ny central rollbesättning. Det är inte så enkelt, men tittaren i likhet med Piper får inte reda på det förrän mycket senare. Spänningen vi känner matchar perfekt den spänning Piper själv upplever, och det gör det lättare att relatera till och sympatisera med henne även i hennes mörkaste ögonblick.
INNANFÖR OCH UTANFÖR
10 Ett av de roligaste ögonblicken i serien är tillbakablicken där Piper berättar för sin mor om sitt förflutna. En lång paus och ” … Så du var lesbisk?” säger allt man behöver veta om Pipers dysfunktionella familj och deras prioriteringar. I likhet med Piper vet man inte om man ska skratta eller gråta, eller både och.
NYA VÄNDNINGAR
11 Serien slutar aldrig helt där du tror att den ska sluta. Piper tillbringar merparten av första avsnittet i säsong två i Chicago, en fängelseromans fungerar faktiskt (i stort sett), och Alex är inte riktigt den skurk hon ser ut att vara. Oförutsägbarheten bidrar också till spänningen och seriens mänsklighet, och gör den lika stökig och kaotisk som Pipers liv.
STRUKTUREN
12 Genom flera Lost-aktiga tillbakablickar tar serien regelbundet med oss utanför fängelset. Det ger också rollkaraktärernas handlingar ett sammanhang och leder till några av de bästa ögonblicken, som Rosas glada dagar som bankrånare och Pipers egen tysta väg ned i mörkret.
MATEN
13 Mat är valuta och status i Litchfield lika väl som att det är, ja … mat. Från tampongsmörgåsen Red ”lagar” till Piper till lyckan den nya köksledningen känner när de får laga tamales till jul. Mat är en väg till lycka för samtliga rollkaraktärer.
”Serien är full av perfekta, sylvassa repliker.”
LAVERNE COX
14 Laverne Cox gör ett fantastiskt jobb i serien. I rollen som Sophia är hon en stark och vänlig förekomst i många scener och en av de mest känslomässigt öppna rollerna i serien. Hon är också en av de roligaste medlemmarna i en rollbesättning proppad med flera mycket roliga människor. Men även om allt det är viktigt är det ändå viktigare och mer banbrytande att Cox är där och gör det möjligt för serien att diskutera transsexuella teman. Hennes närvaro i serien är historisk och hon är en mycket stor del av seriens framgång.
MR. HEALYS COMEBACK
15 Sam Healy är en äldre vakt, professionell homofob, som är direkt ansvarig för att nästan få Piper mördad. Men i likhet med alla andra är han inte så enkel som man först tror. Healy hittar sig själv i säsong två på ett överraskande och märkligt rörande vis.
JOE CAPUTO
16 Om det finns en enda karaktär som vägrar att kategorisera någon som hjälte eller skurk i lika stor grad som serien är det Joe Caputo. Fängelsedirektören spelas av Nick Sandow, och hans första samtal med Piper är bryskt men sympatiskt. Vad han gör efter det är dock allt annat än så, och i stora delar av serien är han ovårdad när han är som bäst och jätteläskig när han är som värst. Joe är sexuellt frustrerad, konstant olycklig och obetydlig. Men han är också en av de mest kompetenta medlemmarna i staben, och en av de få som behandlar kvinnorna som människor. Han är på intet sätt en god man, men med tanke på hans jobb så är han tillräckligt god. Eller i alla fall bättre än resten av staben.
MUSIKEN
17 Musik är en lika viktig del av livet i fängelset som maten. ”I Wasn’t Ready”, pilotepisoden, använder ”I’ll Take You There” av The Staple Singers för att klippa ihop Pipers gamla värld med hennes nya. Det ger rysningar. På den mer lättsamma sidan använder ”Can’t Fix Crazy” julsånger för att avsluta avsnittet med scener som är hysteriska, rörande och vid ett tillfälle djupt irriterande. Plus, Regina Spektors ”You’ve Got Time” är en perfekt signaturlåt för serien – intensiv, medryckande och känslig.
DIALOG MED FLERA LAGER
18 Tillbakablickarna i första episoden i säsong två, ”Thirsty Bird”, visar bland annat hur Piper oavsiktligt upptäcker att hennes pappa hade en affär. Senare, mitt i en fest med Alex och hennes kriminella vänner, ringer Piper sin pappa och berättar en komplett lögn innan hon avslutar med en enkel, fruktansvärd sanning: ”Du lärde mig allt, pappa.” Serien är full av perfekta, sylvassa repliker som denna, men detta är den bästa.
DE SMÅ SEGRARNA
19 Det finns ett ögonblick i sista avsnittet i första säsongen, ”Can’t Fix Crazy”, där Sophia, som spelas av den otroliga, skådespelaren Laverne Cox, tar emot ett kort från sin familj. Hon är överlycklig för att hennes son skrev under med sitt namn. Det finns inget mer meddelande från honon, men det är förmodligen första gången hon ser hans handskrift sedan hon dömdes. Den glädje som visar sig i de små segrarna som dessa kvinnor uppnår utgör seriens hjärta och är kärnan i de mest kraftfulla scenerna.
PIPER LÄR SIG SPELA SPELET
20 Det är svårt att ha en huvudperson som alltid är ett offer. Därför är det väldigt lättande att se Piper börja ta kontroll. Hennes förhållande till Caputo, där hon går från att vara underdånig fånge till motvillig partner, visar särskilt väl hur långt hon har kommit.