Sopranos
Det är den 10 januari 1999 och en ny Hbo-serie ska släppas. Den heter Sopranos. Vad handlar den om? Ett gäng kvinnliga operasångare? Jaha, det är ett maffiadrama … Coolt.
Man visste inte så mycket om Sopranos innan den dök upp på tv-skärmen. HBO förväntade sig inte några stora saker från serien och marknadsföringen gjorde sig knappt synbar på en kulturell skala. Men det tog inte lång tid förrän den visade sin radikalism – den dyker upp redan i introsången,
Woke Up This Morning, med det brittiska bandet Alabama 3. Skulle inte detta vara ett maffiadrama? Konventionell visdom skulle ha gett introsekvensen en Vegas-låt. Kanske något av Sinatra? En snutt från Tony Bennett, kanske? Men det var inte mycket som var konventionellt med Sopranos, i alla fall om man ser till 1999 års standard.
De som har vuxit upp i en värld efter Sopranos bör kanske påminnas om hur primitiv amerikansk tv var på den tiden. Även om det fanns några uppenbara undantag (Twilight Zone, Hill Street Blues, Cheers och Twin Peaks, alla flaggade för modiga och innovativa tv-manus) så var det få som hade samma ambitionsnivå som inom film och litteratur. Tv var en nästan uteslutande episodisk plattform (som kanalerna betraktade som en nödvändighet, eftersom det förenklade att sända episoder i repris i valfri ordningsföljd), något som naturligtvis kvävde de berättande ambitionerna för en konstnärligt törstig manusförfattare. Där böcker och film lät en krävande publik hitta komplexa rollkaraktärer fanns det på tv bara plats för modiga hjältar och principfasta lagens väktare. För folk som Sopranos-skaparen David Chase var avsaknaden av den friheten kvävande.
Men Sopranos var annorlunda. Att påstå att den skakade om sin kulturella samtid vore en underdrift. Nästan över en natt omdefinierade den vad man kunde göra på den lilla skärmen. Det var inte bara fullständigt fritt fram när det gällde våld och nakenhet (något som var förbjudet på de reklamfyllda, sponsrade tv-kanalerna), utan med Tony Soprano skapade Chase också en rik och komplex antihjälte som aldrig hade blivit godkänd på en traditionell tv-kanal. I vilken som helst annan serie skulle Tony ha varit en biroll – en endimensionell skurk som skulle ha visat hur rättskaffens den käcka hjälten var. Vi skulle aldrig ha mött hans fru, mamma, son eller dotter. Vi skulle aldrig ha fått insyn i timmarna med terapeuten där han berättade om sina förlamande panikattacker. Vi skulle inte ha fått se tillbakablickar på hans barndom eller fått veta något om hans utomäktenskapliga äventyr. Alla dessa extra saker stoppade inte Tony från att bli ett monster, men det hjälpte oss att förstå honom.
Men ta bort alla genredrag, alla pistoler och dyra kläder så är Sopranos egentligen en serie om folk som ljuger för varandra. Tony ljuger för sin fru, för terapeuten och även för sig själv. Alla relationer i serien bygger på lögner – Tony och Artie, Tony och teamet, Tony och Junior, Tony och Livia … Dramatiken i Sopranos kommer inte bara från de stora misstag folk gör utan också från de stora lögnerna som används för att dölja dem.
”Jag vill berätta en historia om just den här mannen”, sa Chase då serien började. ”Jag vill berätta historien om verkligheten med att finnas med i maffian – eller så som jag uppfattar att verkligheten med ett liv i organiserad kriminalitet är. De skjuter inte varandra varje dag. De sitter och äter ugnsbakad ziti och reder ut vem som är skyldig vem pengar. Ibland utbryter våld – oftare än i bankvärlden, kanske.”
Det är faktiskt inte så mycket våld i Sopranos som man kanske skulle tro. Ta två timmar från Sopranos och jämför dem med Maffiabröder och vi har långt färre skjutscener och slagsmål. Men
det är en serie där våldshotet alltid ligger tungt över nästan varenda scen. Tony är en våldsam krutdurk (även när han öppnar kylskåpet och tar ut mjölken märks det bubblande, underliggande humöret) och vi behövde inte vänta så länge i första episoden förrän vi såg honom nita någon som hade lurat familjen. Och detta var huvudpersonen i en dramaserie, den vi trodde vi skulle sympatisera med och identifiera oss med. Detta var ett fullständigt nytt territorium på tv.
Men att se huvudpersonen döda någon var inte bara radikalt, det var banbrytande. Även
HBO:S högsta chefer blev bekymrade då de först läste manuset till ”College”, seriens femte episod där Tony kväver en man som har blivit informatör åt FBI. ”Du vet”, sa Hbo-chefen Chris Albrecht till Chase, ”du har skapat en av de bästa rollkaraktärerna på de senaste 20 åren och du kommer att förstöra honom i ett enda slag.”
Men i Chases genialitet ligger inte bara att vi fick se Tony mörda någon (”Om den här killen verkligen tillhör maffian så måste han ju döda någon!” var Chases argument) utan att han väntade fem episoder med att visa det. Det övertygade publiken att det fanns en kalkylering i Tonys kallblodighet och också att tålamod var en dygd i Sopranos.
Detta var också den första tv-serie som formades som ett litterärt verk. Det har blivit en kliché att kalla det för ”en roman på tv”, men ingen som jobbat i mediet före Sopranos använde ett så pompöst språk. En bok kräver koncentration och tålamod, och Sopranos nystades upp i snigelfart. Medan dialogen är rapp och snabb är historieberättandet lugnt och avmätt. Som Christophers väg in i heroinberoendet. Om en annan serie hade vågat berätta en sådan historia hade det bara varit i en enda episod med ett omöjligt gott slut. Men i Sopranos såddes frön år i förväg, inte episoder. Det är en av fördelarna med att ha serieskaparen – en manusförfattare – som
”Att huvudpersonen dödade någon var inte bara radikalt, det var banbrytande.”
chef för hela projektet. Sopranos tog koncept från såpor och gjorde dem till stor konst.
Och om man hade tagit bort seriens psykiatrilager hade det slutat med en helt annan serie. Utan dr Melfi blir det bara Maffiabröder på tv (om än bra utfört). De scenerna ger oss en resa in i psyket hos en man som inte bara ljuger och dödar utan också älskar och beskyddar. Det gjorde att serien
”Ett av de bästa avsnitten i första säsongen visade Tony bli vän med en ny granne.”
attraherade en mycket bredare publik än vad ett enkelt maffiadrama kanske i allmänhet gör.
Det fanns andra grepp Chase använde för att ge serien extra djup. Drömsekvenserna har alltid varit en kontroversiell del av det visuella uttrycket i Sopranos, men vi anser att det bidrar till att nyansera Tonys omsorgsfullt komponerade gangsterimage. I ett av de bästa avsnitten i första säsongen ser vi Tony bli vän med en ny granne, en slående vacker italiensk kvinna som heter Isabella. Det är inte förran i slutet av avsnittet vi upptäcker att kvinnan var en hallucination.
Även om serien rör sig kring Tony har den ett universum av livliga, roliga, tragiska och genuina rollkaraktärer. Här finns Carmela, Tonys maktlystna fru, och deras två barn, Anthony jr. och Meadow. Christopher, Tonys unga, impulsiva Sonny Corleone-aktiga syskonbarn och flickvännen Adriana. Här finns Silvio och Paulie, Tonys lojala gorillor. Och vad sägs om Tonys rappkäftade mor
och hippiesystern Janice? Alla rollkaraktärer Chase har skapat, inte bara Tony, är färgstarka och fyllda av liv.
Även om serien i början inte hade några särskilt kända namn såg uppmärksammade tittare flera från klassiska maffiafilmer som Maffiabröder och Gudfadern. Faktiskt finns det en poäng i att Sopranos existerar i ett universum där dessa filmer är kända. Knappt en episod får passera i första säsongen utan att det refereras till Gudfadern (Silvio gör en mycket bra imitation av Michael Corleone), medan Christopher drömmer om att använda sina erfarenheter till sin egen gangsterfilm. Detta är rollkaraktärer som lever sitt liv som om de är med i en film.
Alltför många ”prestigeserier” känns slentrianmässiga. De gör ett nummer av att vara ”viktiga”. De är seriösa och sega, vilket de tror att stor konst ska vara. Men Sopranos var aldrig på det sättet. Den är ofta hysteriskt rolig, och den bästa episoden, ”Pine Barrens” från tredje säsongen, påminner om en film av Coen-bröderna.
”För att vara helt ärlig”, sa Chase en gång, ”Så vet jag inte om [The Sopranos] är en komedi eller ett drama. Jag vet verkligen inte.”
Men spelar det egentligen någon roll vilken kategori vi placerar Sopranos i? 2013 blev den korad till den bäst skrivna tv-serien någonsin av Writers Guild of America – drama eller komedi – och det är svårt att inte hålla med. Det har kommit några fantastiska, epokdefinierande serier sedan dess, men alla är ett resultat av Sopranos. Det sista avsnittet, känt för att sluta med en cliffhanger, är nu över tio år gammalt och det är fortfarande en minnesvärd och modig avslutning på en serie som aldrig var konventionell. Och trots att han ofta tillfrågas om en spinoff har Chase förblivit beundransvärt envis i sin motvilja att spotta på seriens arv. Och bra är det.