The Wi­re

The Wi­re är vår tids Gud­fa­dern. Se­ri­e­ska­pa­ren Da­vid Simon för­kla­rar var­för det­ta är ett mo­dernt, fil­miskt mäs­ter­verk …

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Ja­mie Gra­ham

Di­rekt, är­lig, dys­ter, in­tel­li­gent: Da­vid Simon är väl­digt myc­ket den se­rie han ska­pat – el­ler den 60 tim­mar långa fil­men om man så vill. Den he­ter The Wi­re och nu har de fles­ta hört ta­las om den. För­mod­li­gen ock­så sett den. Stäm­mer? I så fall har du nog in­sett var­för den är uni­ver­sellt hyl­lad som en av de bäs­ta tv-serierna nå­gon­sin. El­ler, om vi lå­ter ho­nom få sin vil­ja ige­nom ”En av de bäs­ta fil­mer­na de se­nas­te 25 åren”.

Mer om det se­na­re. Nu, till­ba­ka till Simon och allt det där om att va­ra di­rekt, är­lig, dys­ter och in­tel­li­gent. Spe­ci­ellt det om att va­ra di­rekt …

”Nu fort­sät­ter vi. Vi har inte så myc­ket tid”, tilläg­ger han ef­ter att vi har pre­sen­te­rat oss.

Helt okej. Så låt oss bör­ja från bör­jan: Vil­ka är in­spi­ra­tions­käl­lor­na? ”Dra­ma­tiskt sett lånade vi från de gre­kis­ka tra­ge­di­er­na, från Ai­schy­los, So­fok­les och Eu­ri­pi­des”, brum­mar han. ”Vi gjor­de Olym­pens gu­dar till post­mo­der­na in­sti­tu­tio­ner.” Se­na­re, när han pra­tar om tv-serierna han be­und­rar (det finns två: Deadwood och Sopranos), sä­ger han: ”Jag ser inte tv för un­der­håll­ning­ens skull. Om pro­gram­met har re­klam ser jag inte på det. Jag kom­mer inte att tit­ta om nå­gon för­sö­ker prac­ka på mig en Ipod var tret­ton­de mi­nut. Jag kö­per inte din bil för att få en histo­ria. Det finns en for­mel.”

The Wi­re föl­jer inte form­ler el­ler gör det åt­minsto­ne säl­lan (”Ing­et verk är per­fekt; det är ett re­sul­tat av en be­grän­sad mängd tid, peng­ar, möj­lig­he­ter och ta­lang. Vi gjor­de det bäs­ta vi kun­de.”) Det den gör är att byg­ga, bit för bit, ett gri­pan­de por­trätt av Bal­ti­mo­re, dess in­vå­na­re och dess kor­rup­ta in­sti­tu­tio­ner. Det­ta är en se­rie där ka­me­ran pe­kar mot sko­lor, tings­hus, po­lis­sta­tio­ner, re­dak­tio­ner, stads­hus, hamn­om­rå­den och, så klart, ga­tan – nar­ko­ma­ner­na, de hem­lö­sa och nar­ko­ti­ka­lang­ar­na. Det finns inte nå­got gott el­ler ont, svart el­ler vitt. Ka­rak­tärs­ut­veck­ling­en ut­spe­lar sig inte över av­snitt ut­an sä­song­er och görs så gradvis att den näs­tan blir omärk­bar. Och fle­ra ti­o­tals sam­man­län­ka­de hand­ling­ar nys­tas upp av till­fäl­li­ga ka­o­tis­ka och fru­stre­ran­de cyklis­ka hän­del­ser som kugg­hjul i ett enormt sko­nings­löst ma­ski­ne­ri. The Wi­re är inte helt ut­an hopp, hu­mor, gläd­je el­ler – trots vad Simon sä­ger – un­der­håll­ning, men den skild­rar en grum­lig mil­jö med plöts­ligt och bru­talt våld. Al­la roll­ka­rak­tä­rer­na kan dö … när som helst. Så glöm den up­pen­ba­ra mo­ra­li­se­ring­en i Paul Hag­gis Crash; glöm till och med John Say­les ny­an­se­ra­de ka­rak­tärs­dra­mer. Un­der si­na 60 ena­stå­en­de tim­mar får The Wi­re fil­mer som City of Ho­pe att ver­ka i det när­mas­te skis­sar­ta­de.

”HBO viss­te inte vad de köp­te”, sä­ger Simon.

”Jag gick in med en gans­ka be­grän­sad pit­ch som var ’vi vill gö­ra om po­lis­se­ri­en.’ Mitt ar­gu­ment var att vi ge­nom att vän­da upp och ner på en tra­di­tio­nell gen­re och ex­po­ne­ra dess lögn­er kun­de byg­ga upp se­ri­ens va­ru­mär­ke på ett dju­pa­re plan. Jag sa att vi skul­le kri­ti­se­ra kri­get mot nar­ko­ti­kan på ett myc­ket spe­ci­fikt sätt, men jag sa inte att vi skul­le byg­ga upp en stad och vi­sa hur makt­struk­tu­rer un­der­byg­ger sig själ­va. Vid det la­get skul­le det ha ver­kat som hybris.”

Den stor­slag­na förs­ta sä­song­en sän­des 2002 och föl­jer en grupp hår­da men i stort sett kli­ché­be­fri­a­de po­li­ser när de sät­ter upp ett av­lyss­nings­sy­stem för att kros­sa drog­ba­ro­ner­na i väst­ra Bal­ti­mo­re. Tit­tar­siff­ror­na var lå­ga, men The Wi­re var allt­för bra för att HBO skul­le kun­na ne­ka se­ri­en en and­ra sä­song, den­na gång för­lagd till ham­nen. Halv­vägs

”Den är inte helt ut­an hopp, hu­mor, gläd­je el­ler un­der­håll­ning.”

Omar kom­mer! Åh nej, han är här!

ige­nom den­na im­po­ne­ran­de upp­följ­nings­sä­song be­stäm­de Simon, med­ska­pa­ren Ed Burns och de­ras stab med ma­nus­för­fat­ta­re – de er­kän­da dec­kar­för­fat­tar­na Den­nis Le­ha­ne, Ge­or­ge P. Pe­leca­nos och Ri­chard Price – sig för att det skul­le bli to­talt fem sä­song­er. Och myc­ket rik­tigt fyll­des rol­ler­na upp in­nan tred­je sä­song­en.

ATT STRUKTURERA EN SA­GA

”Myc­ket se­na­re i pro­ces­sen kom [ma­nus­för­fat­ta­re] Da­vid Mills på idén om att ha med in­vand­ring”, sä­ger Simon med en ax­el­ryck­ning. ”Jag tyck­te det ver­ka­de ge­nu­int och an­norlun­da från öv­ri­ga sä­song­er, men vi för­be­red­de oss re­dan på en två sä­song­er lång histo­ria om [drog­ba­ron] Mar­lo Stan­fi­eld som skul­le sam­man­fat­ta se­ri­en. Vi ha­de satt upp strukturen för fem; det fanns ing­en po­äng med att gå till­ba­ka.”

Som jour­na­list­ve­te­ran i The Bal­ti­mo­re Sun (som ock­så är cen­tral i fem­te sä­song­en) an­vän­de Simon fle­ra år på att ska­pa för­bin­del­ser med po­li­ser, lang­a­re och nar­ko­ma­ner. Han an­vän­de där­ef­ter all sin ac­ku­mu­le­ra­de kun­skap till att skri­va två ska­kan­de och ex­plo­si­va böc­ker som bå­da lagt grun­den till två otro­ligt dyst­ra tv-se­ri­er: Upp­drag: mord och The Corner. På grund av fri­he­ten som Simon och Ed Burns (fö­re det­ta po­lis) fick, gick

The Wi­re än­nu dju­pa­re ner än des­sa …

”I den ame­ri­kans­ka spel­films­in­du­strin”, för­kla­rar Simon, ”är mant­rat att man ska få bort ma­nus­för­fat­ta­ren från in­spel­ning­en. I den ame­ri­kans­ka tvin­du­strin är det ma­nus­för­fat­ta­ren som är au­teu­ren. Det mås­te va­ra så för kon­ti­nu­i­te­tens skull. Så fort pi­lo­ten är in­spe­lad och man har fått en vi­su­ell mall ihop med film­fo­to­gra­fen så är det klart. Re­gis­sö­rer om­beds va­ra pas­sio­ne­ra­de, men föl­ja mal­len.” För att va­ra på den säk­ra si­dan så var Simon el­ler Burns på in­spel­ning­en he­la ti­den.

Vi­su­ellt sett är The Wi­re grum­lig men klar­ögd, rast­lös men ald­rig neu­ro­tisk, in­tim även om den all­tid pla­ce­ra­de hu­vud­rol­ler­na i sto­ra öpp­na sce­ner för att mat­cha de­ras si­lu­et­ter med om­giv­ning­en. Skå­de­spe­lar­na, som of­ta är ga­tu­barn ut­an klas­sisk utbildning, är ru­tin­mäs­sigt ex­cep­tio­nel­la me­dan di­a­lo­gen känns äk­ta och histo­rie­be­rät­tel­sen sub­til (även om tred­je sä­song­en kun­de va­ra li­te stil­lastå­en­de och nyc­kel­histo­ri­en i sä­song fem släp­per al­la häm­ning­ar). Sam­ti­digt är te­ma­na li­ka gran­di­o­sa som dem i Cop­po­las Gud­fa­dern-tri­lo­gi. ”Det­ta är slu­tet på ett im­pe­ri­um”, sä­ger Simon. ”Det­ta är en na­tio­nal­stat som inte kla­rar att se si­na eg­na pro­blem el­ler åt­minsto­ne inte lö­ser dem.”

Han suc­kar. ”Tv har all­tid va­rit plå­gat av lå­ga am­bi­tio­ner, men plöts­ligt är det inte så vik­tigt att ha en mas­siv publik. Man kan nu se The Wi­re via strea­ming, på dvd el­ler till och med via olag­lig ned­ladd­ning. Vi har kom­mit till en punkt där lång­va­rigt, so­fisti­ke­rat histo­rie­be­rät­tan­de är möj­ligt, vi­su­ellt sett.” Han stop­par upp en se­kund. ”Vi tänk­te ald­rig på The Wi­re som nå­got an­nat än en 60 tim­mar lång film.”

Tv-se­rie el­ler film – grän­ser­na är okla­ra. Men obe­ro­en­de for­ma­tet, om vi pra­tar kva­li­tet? Är

The Wi­re verk­li­gen den bäs­ta tv-se­ri­en nå­gon­sin?

”Jag tror man kom­mer att min­nas den som ett kon­se­kvent, te­ma­tiskt ar­gu­ment över vad som hän­de med USA”, på­står Simon. ”Jag hop­pas att jag har fel – att fram­ti­den är lju­sa­re än The Wi­re in­di­ke­rar – men jag har en käns­la av att den är för­ut­se­en­de. Jag tror vi har gjort nå­got som är slut­gil­tigt och ho­lis­tiskt, men vi får se om 10–15 år.”

Hyll­ning­en kom­mer allt­så aning­en för ti­digt? Han skrat­tar och ly­ser till slut upp. ”Men det är trev­ligt att hö­ra! Hell­re det än att folk sä­ger The Wi­re är 60 tim­mar skräp …”

En av des­sa män tar läng­re tid på sig än den and­re att fixa sig på mor­go­nen.

Do­mi­nic West spe­la­de kri­mi­nal­po­li­sen Jim­my Mcnul­ty.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.