The Big Bang Theory
Efter åtta säsonger i The Big Bang Theory visar Jim Parsons sin styrka som skådespelare. Han berättar om livet efter Sheldon.
Det är morgonen efter kvällen före. Zach Braff har ordet ”BALLS” skrivet i pannan. Peter Sarsgaard står i bar överkropp. Och en okänd Jim Parsons är klädd i riddardräkt medan han äter en skål med flingor. Filmen är Garden State, Braffs tidstypiska regidebut från 2004. Parsons dyker upp i bara en scen och spelar en partygäst – och kommer direkt från jobbet på en restaurang med medeltidstema. Åh, och han pratar klingonska.
”Jag älskar den scenen. Den var precis i min smak”, ler Parsons. ”Tio år senare ser jag tillbaka och tänker: ’Jag hade en otrolig tur som fick denna första filmroll!’” Ett decennium senare har Parsons blivit en av USA:S mest älskade komedistjärnor i rollen som dr Sheldon Cooper i The Big Bang Theory – en teoretisk fysiker vid Caltech med eidetiskt minne, ett IQ på 187 och en förmåga att prata klingonska när det passar honom (gärna med Wheaton).
När detta skrivs är serien inne på sin åttonde säsong och har redan gett Parsons en Golden Globe och tre Emmy-priser samt gjort honom till en av de bäst betalda komedistjärnorna i sin generation. Men serien handlar om mer än pokaler och troféer tack vare Parsons hängivna porträttering av übernörden som älskar DC Comics, Battlestar Galactica och actionfigurer.
I en era där superhjältar och sci-fi dominerar bioduken vittnar The Big Bang Theorys popularitet om det faktum att Sheldon och hans kompisar inte är lika stora sociala utbölingar som de var då serien började 2007. De är vår tids Friends, eller snarare, de är USA:S version av vad Simon Pegg, Nick Frost och Edgar Wright gjorde med Spaced och sedan Shaun Of The Dead.
Nu, efter Garden State-rollen, är Parsons tillbaka i Braffs andra film som regissör, dramakomedin Wish I Was Here. ”Alldeles från ingenstans fick jag ett mejl där han berättade om filmen”, säger Parsons. De hade inte haft kontakt sedan förra filmen (men när Parsons avslöjade att han är gay i en intervju i New York Times twittrade Braff: ”Jag har alltid ÄLSKAT Jim Parsons. Nu kan jag till slut ge honom ett Big Bang.”)
Ändå, efter att Parsons flyttat till Los Angeles 2007, sprang han och Braff på varandra vid de mest udda tillfällen. ”Jag kunde stå vid ett rödljus för att gå över gatan och han kunde köra förbi och tuta”, säger Parsons. ”Han brukade skoja om att vi lever parallella liv eftersom det var lite kusligt.” Det är givet att Braff vet en hel del om hur det är att vara komedistjärna, efter nio säsonger i Scrubs, så det finns en viss sanning i det.
Parsons växte upp i Houston som son till en småskollärare och en förman för en lokal vvs-firma och var fast besluten att bli skådespelare när han var sex år gammal – då spelade han en fågel i en skolpjäs av Kiplings Elefantbarnet (”Jag blev tidigt biten av bacillen”, ler han). Ändå skulle kärleken till skådespeleri komma och gå i skolåldern. Han lekte också med tanken att bli meteorolog och tog ett års paus från skådespeleriet på college medan han lärde sig allt om styv kuling och västanvindar.
Men han skulle inte bli någon vädergubbe.
Han klarade inte kursen och insåg att han måste försöka sig på att bli skådespelare igen – annars skulle han ångra det. ”Jag såg framför mig att jag skulle bli en bitter, medelålders man!” Men hur skulle han gå vidare? Genom att jobba för en experimentteatergrupp i Houston fick han
”Braff skojade om att vi lever parallella liv.”
det att gå ihop i vardagen ”för att stötta mitt skådespeleriberoende” – men det fanns inte tillräckligt med heltid. ”Jag var aldrig tillräckligt modig för att ta på mig ryggsäcken och sticka till New York eller L.A.”
Till slut tog han en master i klassisk teater vid University of San Diego innan han stack till New York – en värld av teaterscener, reklamfilm och småroller i tv-serier samt en ändlös rad auditions. Han kan fortfarande minnas skräckscenarierna – som då han oavsiktligt drog ut elsladden när han provspelade för en Martin Mcdonagh-pjäs – men han har aldrig varit räddhågad. ”Så som jag tänker om auditions, eller i alla fall försöker tänka, är att säga till mig själv: ’Detta kan vara min enda chans att få den här rollen.’”
När det gäller The Big Bang Theory gjorde Parsons det så bra att serieskaparen Chuck Lorre bad honom komma tillbaka nästa dag för att försäkra sig om att det inte bara var ren tur. Han erkänner att det fanns något i Sheldon som han förstod: oförmågan att läsa sarkasm och känslor. Han suckar när han tillfrågas om han delar några av Sheldons mer nördiga drag. ”Åh, Gud … Jag har säkert nördiga sidor, men först och främst är jag gammal!” I en ålder av 41 värdesätter han att lägga sig tidigt (något som förklarar babyansiktet). ”Jag har inte den minsta önskan att festa eller att gå ut på stan!”
I själva verket är Parsons inte alls så socialt avig som Sheldon. Han pratar fritt och engagerat i långa ordalag om allt från sin resa till Wimbledon nyligen där han stöttade den kanadensiska tennisspelaren och ”mejlkompisen” Eugenie Bouchard till hans magnifika cameoroll i The Muppets där han spelade piano under ”Man Or Muppet”-låten (enligt honom själv är han för övrigt varken eller: ”Jag befinner mig tydligen någonstans mitt emellan.”)
Men det är uppenbart att han gillar Sheldon, en rollkaraktär som passar honom lika bra som Green Lantern-tröjan. ”En av frågorna folk älskar att ställa är: ’Vad skulle du önska för Sheldon?’ Jag har inga önskningar för honom. Jag läser ett nytt manus varje vecka, och, absolut, vissa avsnitt är intressantare än andra, men på en överordnad nivå har jag aldrig tröttnat på att spela samma roll.”
Han erkänner att han är lättrörd och förbereder sig redan nu för alla känslostormar som kommer att skölja över honom när serien är slut. ”Det är svårt att se framför sig, att veta att slutet kommer och låta det komma och känna … definitivt inte ånger … jag vet inte om förlust är det rätta ordet heller. Organisk död? Det är det bästa sättet jag kan säga det på – om saker och ting går som de ska! Det är så det kommer att bli. Detta är något som har påverkat mitt liv i så hög grad. Jag har kanske ett liv utanför serien, men den har haft ett enormt inflytande på mig oavsett. Det kommer att bli ledsamt.”
Frågan är: Hur kommer du ifrån en rollkaraktär som Sheldon? Även Braffs film ger en svag blinkning i den riktningen – när Paul dyker upp på en provspelning till exakt den typ av sci-fi-film Sheldon skulle ha älskat. Så är han inte orolig för att bara få den typen av roller? ”Ja och nej”, säger han försiktigt. ”Jag tar inte sikte på att spela en annan vetenskapsman eller ett geni eller ens en annan Star Trek-fanatiker. Med det sagt så gillade jag idén att spela någon [i Wish I Was Here] som hade en fot i den världen på ett annorlunda sätt.”
Parsons filmkarriär börjar helt klart att skjuta fart – från att ge röst till en rymdvarelse i Dreamworks animerade film Home till en roll där han spelar mot Isla Fisher i Visions, en skräckfilm
”Åh, Gud … Jag har säkert nördiga sidor, men först och främst är jag gammal!”
om en gravid kvinna som lider av extrema hallucinationer. Parsons verkar vara glad över denna plötsliga ström av roller som inte liknar Sheldon. ”Det finns många olika rollkaraktärer att spela och många olika skor att gå i. Och i alla aspekter av industrin.”
Betyder det att han i likhet med Braff kan tänka sig att bli regissör? Han tänker sig för. ”Det är inte det att jag skulle säga ’nej’. Men jag är 41 nu och jag är inte helt där ännu att jag känner mig klar med att vara skådespelare – vad det nu än är som jag gör på den här jorden … det har gjort mig väldigt lycklig. Jag vet inte om det är för att jag har många andra aspekter i livet vid sidan om, något som är mycket bra … jag vet inte.” Och för en gångs skull är han mållös.