The Walking Dead
Efter succén med The Walking Dead pratar vi med serietidningskreatören Robert Kirkman om hur han skapade de livlösa horderna.
Efter att ha skapat en serietidning som inte bara har slagit försäljningsrekord utan som också har anpassats till den kanske mest lyckade veckovisa skräckserie någonsin på tv, hade det kanske varit förståeligt om det hade stigit Robert Kirkman åt huvudet. Men Kirkman verkar hålla sig på jorden. Hans flin säger ”jag har ju inget annat för mig” när han tillfrågas om en intervju, och han besvarar ofta mängden hyllningar med samma sorts axelryckning som hos en gatukökskock när han får beröm för sina hamburgare.
Men när han pratar med oss talar han också med en vardaglig auktoritet som har blivit hans kännetecken i rollen som producent och sporadisk manusförfattare för serien. Han är den sortens sällsynta intervjuobjekt som är varje journalists dröm: den välartikulerade, alldagliga mannen.
”Jag tror det är en mycket bred serie i och med att den handlar om överlevnad”, säger Kirkman om den nästan världsomspännande succén med The Walking Dead. ”Alla i hela världen känner till teman som familj, överlevnad och fara. Alla har känt av rädslan att katastrofala händelser ska påverka dem och deras civilisation. Det appellerar till alla slags kulturer. Vi får alltid nyheter om att serien slår rekord i nya områden och den breder ut sig till nya platser. Det har varit ganska överväldigande att tänka på hur omtyckt den är av världen och att denna serietidning som jag skapade i ett litet rum i ett litet hus i den lilla delstaten Kentucky nu ses av folk i länder jag aldrig har hört talas om. Det är ganska coolt.”
DÖDLIG UTGÅNG
Det är självklart en rad andra framgångsrika genreserier på tv idag. Påverkas The Walking Dead av serier som Game Of Thrones? Är publiken mer förberedd än någonsin på en veckovis zombieserie?
Kirkman funderar medan han stryker sig över skägget. ”Det är definitivt en utveckling i tv-världen, vi ser genrematerial bli accepterat av en bredare publik. Jag tänker att ju fler serier som existerar i det rummet, desto bättre. Med en serie som Game of Thrones på tv är det inte ovanligt att folk får se drakar på skärmen. Det gör att det blir lättare för föräldrar och hemmafruar att acceptera och gilla något som man tänker att universitetsstudenter hade förlöjligat för tio, femton år sedan. Du vet, det är ganska coolt att se hur allmänhetens smak ändras. Nördarna har ärvt jorden.”
Sådana serier är ökända för att väcka fansens ilska då de ibland tar livet av älskade rollkaraktärer. Vi frågar Kirkman om det är lättare för manusförfattarna att döda några av favoriterna och
”Det är aldrig lätt att ta bort en rollkaraktär ur serien.”
introducera andra eftersom The Walking Dead baseras på en serietidning där folk ofta dör.
”Ja, jo”, säger han. ”Alltså, det är aldrig lätt att ta bort en rollkaraktär ur serien. Det är alltid ett väldigt viktigt beslut som vi värderar över lång tid. Det är något jag verkligen gillar med tv – det är kul att sitta med manusförfattarna och leka med historien och se till att den blir tillräckligt bra … Det är många överväganden, men det är ett nödvändigt element i serien.
Och det är definitivt ett nödvändigt element i serietidningen. Vi kommer att få se mer av det i fortsättningen när serien visas framöver. Ja, detta är absolut en serie där rollkaraktärer dör. Men det är aldrig något som är gjort på måfå utan att tänka på hur det kan påverka framtiden för de andra.”
ENSAM VANDRING
Serien har visat att den inte är rädd för att följa en annan väg än serietidningens ifall det är nödvändigt. Ricks tidigare vän och partner Shane är ett exempel: I serietidningen fanns Shane med i bara sex utgåvor, men skådespelaren
Jon Bernthals porträttering av karaktären och Shanes roll i seriens kärlekstriangel gick hem hos fansen så rollkaraktären fick vara kvar i de första två säsongerna. Kirkman säger att han inte är orolig för att serien ska komma till en punkt då det blir omöjligt att följa historien som berättas i serietidningen.
”Nej”, säger serieskaparen och skakar på huvudet. ”Jag tror inte det är någon fara med att ändra saker så mycket att det aldrig kommer att finnas en ny historia att anpassa från serietidningen. Jag tror serietidningen alltid kommer att vara där som en källa till idéer, som en vägkarta att följa. Jag tror den är ett mycket bra verktyg och det är så den används. Vi börjar varje säsong med att sätta oss ned och säga:
’Okej, låt oss diskutera serietidningen och se hur de passar ihop.’ Vi tittar på den och var den är för tillfället och kommer fram till vad som inte passar med det som redan har hänt i serien. Men det är också saker som vi definitivt vill ha med. Det är många scener som är stora och minnesvärda och coola men som först och främst passar med historien så som vi har berättat den i serietidningen. Olika saker som är gjorda i serien ersätter och motverkar saker som skulle hända enligt serietidningen. Och vi har lyckats att ge mer utrymme till andra rollkaraktärer eller att låta dem finnas med en annan gång. Det har varit väldigt kul att få det pusslet att gå ihop. Men jag tror vi alltid kommer att hämta särskilda ögonblick och händelser från serietidningen.
Efter att ha sett det han kallar för ”sin zombiefilm som aldrig tar slut” anpassas till tv tillstår Kirkman, med en nypa förlägenhet över vilken tur han har haft, att han inte har upplevt några större problem i processen.
”Helt ärligt? Ingenting. Jag hatar att skryta men det är ett fantastiskt team som sätter ihop den här serien. Allt från skådespelare till arbetslaget till manusförfattarna till producenterna, specialeffekterna, Greg Nicotero och hans team – de har verkligen gett allt och gör ett fantastiskt jobb med serien – och det finns inte ett problem någonstans. När man sitter och redigerar är det helt otroligt att se hur allt löser sig. När vi är på inspelningen och filmar är det ett välsmort maskineri … Det är en helt problemfri produktion. Det är min första tv-serie, och jag vet inte hur tv-serier görs i allmänhet. Men det har sagts mig att den här serien har det ganska lätt. Alltså, alla jobbar riktigt hårt och alla gör sitt jobb. Allt löser sig helt utan avbrott. Det är aldrig något som går galet. Jag tycker att alla gör sitt bästa och det är riktigt coolt.”
DE LEVANDE DÖDA
De odöda har verkligen slagit rot i populärkulturen på ett sätt ingen hade förväntat sig – varken en biobesökare som såg midnattsvisningen av Dawn Of The Dead 1978 eller skräckfans på 1980-talet som utbytte piratkopierade Vhs-kopior med italienska zombiefilmer. Men är vi på väg att nå en mättnad? Kan det vara att fenomenet går mot sitt slut nu när zombier raglar över både den stora och lilla skärmen samt hos bokhandlare och leksaksbutiker?
Zombiekungen ger sin syn på saken: ”Jag känner ibland att det är som om zombier har varit en mörk hemlighet för skräckgenren alltför länge. Romero-filmerna introducerade den moderna zombien och jag tror det var många filmer som tog över stafettpinnen och höll genren vid liv. Men det var en slags undergroundrörelse. Filmerna var inte så stora även om de definitivt hade sina fans. Zombierna var inte i närheten av samma nivå som vampyrer och varulvar som det har gjorts otaliga filmer om. Jag känner inte att zombier är en övergående trend, de håller precis på att få det erkännande de förtjänar i filmmonstrens hierarki. Jag tror zombier tilltalar folk på sätt som andra skräckgenrer inte har gjort och att det kommer mycket mer, att zombierna har kommit för att stanna ett bra tag.
Man kan berätta en historia om andra filmmonster – vampyrer, varulvar – och få det till att handla om de rollkaraktärerna. Men zombier är unika på så sätt att det kan man inte göra med dem – de är en hjärnlös kraft. Det är inte folk du kan relatera till eller följa i en historia. De är snarare ett element som kan påverka och ändra en historia och därmed kan man berätta flera mänskliga historier och dyka djupare in i de mänskliga rollkaraktärerna. Därmed blir det en skräckgenre man kan relatera sig mer till Jag tror det är det folk är på väg att inse. Jag tror det är det som kommer att göra detta till en skräckgenre som håller sig relevant i flera decennier.”