Bates Motel
En prequel av Psycho kunde ha blivit en katastrof. Men det är tydligt att Bates Motel har steppat ut från Hitchcocks skugga.
Då det blev känt att Alfred Hitchcocks banbrytande film Psycho skulle få en modern prequel i tv-serien Bates Motel var det inte särskilt chockerande att det möttes med skepsis. Många frågade sig om vi verkligen behövde veta hur Norman Bates blev en seriemördare, och är det inte att häda att placera historien i vår samtid? Det visade sig bli oerhört fascinerande att följa Normans mörka spiral ner i galenskapen, särskilt med skådespelarna Freddie Highmore (Norman Bates) och Vera Farmiga (Norma Bates) i huvudrollerna. Tv-serien ger mänsklighet, patos och massor av skräck till mor-son-dynamiken som tidigare endast fanns i vår fantasi.
Med tre säsonger hittills av serieskaparna Carlton Cuse (Lost) och Kerry Ehrin och två till på gång har Bates Motel lyckats att skapa en berättelse som förbereder oss på Normans öde som psykotisk mördare. Även om serien har hängivna fans och är rosad av kritikerna var det inte lätt att vinna över en skeptisk publik under de första säsongerna.
”Jag känner att det tog lite tid innan de verkligen förstod serien”, säger Ehrin i en exklusiv intervju. ”Jag minns många recensioner som påpekade att Norman hade en mobiltelefon och folk började flippa ut totalt”, ler hon. ”Och jag förstår det, men jag tror att Carlton och jag visste så pass väl vad vi gjorde att vi hade en känsla av att folk kommer att acceptera det. Dessutom drar Vera och Freddie verkligen in tittaren i upplevelsen och får den att bry sig om dem. Trots att de är så fördärvade har man massor av empati för dem för att de är goda i grunden. De försöker att göra så gott de kan.”
PLANERAD
Denna tragiska resa med Norma och Norman vet världen redan slutet på, och därför säger Carlton Cuse att Bates Motel var en serie som i förväg var planerad att sluta vid en bestämd tidpunkt. ”Det var ganska tydligt att detta var en historia med en början, en mitt och ett slut”, förklarar Cuse. ”Det är en storslagen tragedi och efter hand måste den leda till en slags version av det som finns i filmen så att det hela blir en planerad situation. Vi visste ganska tidigt att den ideala versionen [av serien] är 50 timmar lång och det är det vi är på väg mot, vilket är perfekt. Mycket av vårt fokus de första säsongerna var att få tittaren att verkligen förälska sig i Norma och Norman. Jag tror Walter Whites patologi i Breaking Bad är så beroende av om man har utvecklat ett förhållande till honom under hans ambivalens och kampen mot att anpassa sig till den här drogpersonen. Men så mot slutet blir han patologisk och det är fascinerande. Bates följer på sätt och vis samma bana och för oss är det spännande att berätta den sortens historier.”
Om man tittar på Normans stora vändpunkter i serien säger Cuse: ”Mot slutet av säsong två insåg Norman att han var kapabel att ha de här blackouterna och att det var något annat som försiggick inuti honom. Säsong tre handlar om att han förlorar förmågan att kontrollera när han har en personlighet och när han har en annan [Norma].” Med tanke på att den utspelar sig i en arena man känner till från Hitchcocks klassiska film måste man fråga sig om de har tänkt att återvända till den mytologin eller om de planerar en alternativ variant. När vi frågar bara ler Cuse och säger retsamt att de vet vart de är på väg. ”Vi vet vilket slut vi är på väg mot och vi har en tydlig bild av slutet av säsong fyra och av säsong fem, ja.”
Ehrin reflekterar över tredje säsongen där man ser Norman inta personligheten som Norma för första gången och att Norma avslöjar en mörk familjehemlighet. Ehrin säger att handlingen vände berättelsen mot att fokusera på att dra i det starka bandet mellan karaktärerna.
”De första säsongerna ville vi att tittarna skulle förälska sig i Norma och Norman.”
”Den säsongen handlade om en kvinna som hade slut på valmöjligheter och som nästan rasade samman, men som ändå höll sig på banan för att få ihop allting”, säger Ehrin om Norma. ”Det var mycket fascinerande att berätta alla dessa historier och se hur varenda avsnitt bryter ned henne tills vi kommer till sjätte avsnittet [”Norma Louise”] där hon till slut säger högt till en annan människa, som inte tillhör familjen, att [Norman] dödade sin far. Att ta ett steg bort från Norman är så stort för hennes rollkaraktär. Det kommer att få stora konsekvenser inte bara för handlingen utan också för hur de förhåller sig till varandra. Deras förhållande är som ett mattetal som man kan förstå med hjälp av olika formler, men som ändå är väldigt komplicerat.”
SANNINGEN AVSLÖJAS
För Vera Farmiga har avslöjandena i tredje säsongen tillhört favoritscenerna att spela. ”Det ändrar allt”, säger hon om säsongen. ”Det som är skillnad nu är att [Normans] hemlighet är ute i universumet och man kan inte återta det. Man kan inte sälja orden och man kan inte sitta på det eller gömma det längre. Sanningen kommer alltid att hitta sin väg till ytan. Även denna pyttelilla sanning är det som gör att det blir en dominoeffekt.”
Hon säger att detta kommer nu göra att Norma och Norman blir mer ”brännbara” eftersom historien ”jobbar sig mot psykos. Nu vill man att karaktärerna ska klara det. Men vi är alla på väg in i en tragedi som vi samtidigt både vill delta i och bortse från”.
Inom samma tema tillägger Ehrin: ”Grejen med Norma och Norman, som alltid återkommer till mig, är att jag vill att de ska vara tillsammans. Det är något bra och sött med att de är tillsammans när de är lyckliga och de gör varandra glada. Jag vet att de är förskräckliga för varandra och jag vet vart saker och ting är på väg”, småskrattar hon, ”men den här andra delen av mig vill bara att det ska lösa sig för dem.”
Personligen ser jag på det som en klassisk, vild romans som Elizabeth Taylor och Richard Burton”, fortsätter Ehrin. ”Det är något stort och våldsamt
”Jag ser det som en klassisk romans, som Richard Burton och Elizabeth Taylor.”
och emotionellt och för mig är det vad de är. Det är en kärlek och en passion mellan dem som gör att de är goda tillsammans och det förlåter mycket. Från början ville Carlton och jag att det skulle vara en märklig kärlekshistoria mellan dessa två själar som händelsevis är mor och son.”
Vid sidan om det tragiska paret har Cuse och Ehrin också kunnat skapa en grupp rollkaraktärer som höjer berättelsen och gör Bates Motel till en generellt sett rikare värld. ”Vi försöker hela tiden att hitta mindre uppenbara vinklar för några av dessa karaktärer”, säger Cuse om hur de befolkar sitt universum. ”Serien försöker att hitta en balans mellan sensationellt historieberättande och nyanserade rollkaraktärer.”
Cuse tar fram en av sina favoriter för att förstärka vad han säger. ”James Finnigankaraktären (Joshua Leonard) har verkligen blivit sympatisk och älskvärd på ett mycket medryckande sätt. Han och Vera har ett fantastiskt förhållande för att de jobbade ihop på Higher Ground. Vera rekommenderade honom till rollen och det var ett bra val.”
Han fortsätter. ”Och jag älskar Ryan Hurst som Chick Hogan den här säsongen. Han gjorde ett fantastiskt jobb med att ta denna galna, egotrippade rollkaraktär och få honom att verka balanserad och äkta men på ett sätt som är specifikt för Bates. Jag älskade verkligen hans rollprestation.”
Ehrin tar från sitt håll fram Normas andra son, Dylan Massett (Max Thieriot), som personlig favorit i seriens mytologi. ”Dylan har varit underbar. Han skrevs från början som en mycket mörkare version av karaktären. Han var tänkt att vara en riktigt otäck typ som kanske gjorde att Norman inte verkade så förfärlig vid en jämförelse. Men så gav vi rollen till Max med änglaansiktet. På tv uppslukar man skådespelarna för att man ser dem varje vecka och de smälter ihop med karaktären. Han har så mycket hjärta så vi började att spela på det och den längtan han känner efter sin familj. Dilemmat med Dylan är att han fick starta som skurk men så tänkte vi att det finns inte någon bror i Psycho så det fungerar kanske ändå inte. På många sätt representerar han nu hoppet i serien, så det roliga har varit att komma fram till det efterhand.”
”Och ingenting får mig att skratta mer än att se Dylan göra narr av Norman och Norma”, fortsätter Ehrin och skrattar. ”Han talar för vem som helst i publiken när han säger att detta är ett märkligt förhållande.”
NJUTER AV MÖRKRET
Apropå märkligt, den här säsongen fick Farmiga möjlighet att se Freddie Highmore spela henne i en kuslig imitation av Norma iklädd morgonrock. Skådespelaren säger att Highmore lyssnade på upptagningar av henne när hon sa dialogen så att han kunde studera den som om det vore musik. ”Han studerar intonationen och musikaliteten i den”, förklarar hon. Resultatet var mitt i prick, säger hon, men inte så förvirrande som man skulle kunna tro. ”Det är faktiskt roligt på ett skruvat sätt för jag ser hur han älskar det. Oavsett hur mörka dessa platser vi går till än är så närmar vi oss de mindre ställena med så mycket iver och glöd att man inte kan göra annat än att njuta av mörkret.”
När de ser framåt mot undergången som väntar mot slutet av historien säger Farmiga att hon alltid kommer att hålla fast vid Normas drivkraft. ”Hon ger aldrig upp”, säger skådespelaren med tydlig kärlek till sin karaktär. ”Det är så mycket hon har gått igenom och ändå bevarar hon sin värdighet och livsgnista. Framför allt beundrar jag att det inte finns något hon inte skulle göra för sina barn eller för relationen till dem. Det kan vara svårt många gånger men hon antar trots allt utmaningen med rädslan, sorgen och skammen.”