Ba­tes Mo­tel

En pre­quel av Psycho kun­de ha bli­vit en ka­ta­strof. Men det är tyd­ligt att Ba­tes Mo­tel har step­pat ut från Hit­ch­cocks skug­ga.

Topp 100 TV-serier (Sweden) - - Innehåll - Text: Ta­ra Ben­nett

Då det blev känt att Al­fred Hit­ch­cocks ban­bry­tan­de film Psycho skul­le få en mo­dern pre­quel i tv-se­ri­en Ba­tes Mo­tel var det inte sär­skilt choc­ke­ran­de att det möt­tes med skep­sis. Många frå­ga­de sig om vi verk­li­gen be­höv­de veta hur Nor­man Ba­tes blev en se­ri­e­mör­da­re, och är det inte att hä­da att pla­ce­ra histo­ri­en i vår sam­tid? Det vi­sa­de sig bli oer­hört fa­sci­ne­ran­de att föl­ja Nor­mans mör­ka spi­ral ner i ga­len­ska­pen, sär­skilt med skå­de­spe­lar­na Fred­die High­mo­re (Nor­man Ba­tes) och Ve­ra Far­mi­ga (Nor­ma Ba­tes) i hu­vud­rol­ler­na. Tv-se­ri­en ger mänsk­lig­het, pa­tos och mas­sor av skräck till mor-son-dy­na­mi­ken som ti­di­ga­re en­dast fanns i vår fan­ta­si.

Med tre sä­song­er hit­tills av se­ri­e­ska­par­na Carl­ton Cu­se (Lost) och Ker­ry Ehrin och två till på gång har Ba­tes Mo­tel lyc­kats att ska­pa en be­rät­tel­se som för­be­re­der oss på Nor­mans öde som psy­ko­tisk mör­da­re. Även om se­ri­en har hän­giv­na fans och är ro­sad av kri­ti­ker­na var det inte lätt att vin­na över en skep­tisk publik un­der de förs­ta sä­song­er­na.

”Jag kän­ner att det tog li­te tid in­nan de verk­li­gen för­stod se­ri­en”, sä­ger Ehrin i en ex­klu­siv in­ter­vju. ”Jag minns många re­cen­sio­ner som på­pe­ka­de att Nor­man ha­de en mo­bil­te­le­fon och folk bör­ja­de flip­pa ut to­talt”, ler hon. ”Och jag för­står det, men jag tror att Carl­ton och jag viss­te så pass väl vad vi gjor­de att vi ha­de en käns­la av att folk kom­mer att ac­cep­te­ra det. Dess­utom drar Ve­ra och Fred­die verk­li­gen in tit­ta­ren i upp­le­vel­sen och får den att bry sig om dem. Trots att de är så för­där­va­de har man mas­sor av em­pa­ti för dem för att de är go­da i grun­den. De för­sö­ker att gö­ra så gott de kan.”

PLA­NE­RAD

Den­na tra­gis­ka re­sa med Nor­ma och Nor­man vet världen re­dan slu­tet på, och där­för sä­ger Carl­ton Cu­se att Ba­tes Mo­tel var en se­rie som i för­väg var pla­ne­rad att slu­ta vid en be­stämd tid­punkt. ”Det var gans­ka tyd­ligt att det­ta var en histo­ria med en bör­jan, en mitt och ett slut”, för­kla­rar Cu­se. ”Det är en stor­sla­gen tragedi och ef­ter hand mås­te den le­da till en slags ver­sion av det som finns i fil­men så att det he­la blir en pla­ne­rad si­tu­a­tion. Vi viss­te gans­ka ti­digt att den ide­a­la ver­sio­nen [av se­ri­en] är 50 tim­mar lång och det är det vi är på väg mot, vil­ket är per­fekt. Myc­ket av vårt fo­kus de förs­ta sä­song­er­na var att få tit­ta­ren att verk­li­gen för­äls­ka sig i Nor­ma och Nor­man. Jag tror Wal­ter Whi­tes pa­to­lo­gi i Bre­a­king Bad är så be­ro­en­de av om man har ut­veck­lat ett för­hål­lan­de till ho­nom un­der hans am­bi­va­lens och kam­pen mot att an­pas­sa sig till den här drog­per­so­nen. Men så mot slu­tet blir han pa­to­lo­gisk och det är fa­sci­ne­ran­de. Ba­tes föl­jer på sätt och vis sam­ma ba­na och för oss är det spän­nan­de att be­rät­ta den sor­tens histo­ri­er.”

Om man tit­tar på Nor­mans sto­ra vänd­punk­ter i se­ri­en sä­ger Cu­se: ”Mot slu­tet av sä­song två in­såg Nor­man att han var ka­pa­bel att ha de här black­ou­ter­na och att det var nå­got an­nat som för­sig­gick in­u­ti ho­nom. Sä­song tre hand­lar om att han för­lo­rar för­må­gan att kon­trol­le­ra när han har en per­son­lig­het och när han har en an­nan [Nor­ma].” Med tan­ke på att den ut­spe­lar sig i en are­na man kän­ner till från Hit­ch­cocks klas­sis­ka film mås­te man frå­ga sig om de har tänkt att åter­vän­da till den my­to­lo­gin el­ler om de pla­ne­rar en al­ter­na­tiv va­ri­ant. När vi frå­gar ba­ra ler Cu­se och sä­ger ret­samt att de vet vart de är på väg. ”Vi vet vil­ket slut vi är på väg mot och vi har en tyd­lig bild av slu­tet av sä­song fy­ra och av sä­song fem, ja.”

Ehrin re­flek­te­rar över tred­je sä­song­en där man ser Nor­man in­ta per­son­lig­he­ten som Nor­ma för förs­ta gång­en och att Nor­ma av­slö­jar en mörk fa­mil­je­hem­lig­het. Ehrin sä­ger att hand­ling­en vän­de be­rät­tel­sen mot att fo­ku­se­ra på att dra i det star­ka ban­det mel­lan ka­rak­tä­rer­na.

”De förs­ta sä­song­er­na ville vi att tit­tar­na skul­le för­äls­ka sig i Nor­ma och Nor­man.”

”Den sä­song­en hand­la­de om en kvin­na som ha­de slut på val­möj­lig­he­ter och som näs­tan ra­sa­de sam­man, men som än­då höll sig på ba­nan för att få ihop all­ting”, sä­ger Ehrin om Nor­ma. ”Det var myc­ket fa­sci­ne­ran­de att be­rät­ta al­la des­sa histo­ri­er och se hur varen­da av­snitt bry­ter ned hen­ne tills vi kom­mer till sjät­te av­snit­tet [”Nor­ma Lou­i­se”] där hon till slut sä­ger högt till en an­nan män­ni­ska, som inte till­hör fa­mil­jen, att [Nor­man] dö­da­de sin far. Att ta ett steg bort från Nor­man är så stort för hen­nes roll­ka­rak­tär. Det kom­mer att få sto­ra kon­se­kven­ser inte ba­ra för hand­ling­en ut­an ock­så för hur de för­hål­ler sig till varand­ra. De­ras för­hål­lan­de är som ett mat­te­tal som man kan för­stå med hjälp av oli­ka form­ler, men som än­då är väl­digt kom­pli­ce­rat.”

SAN­NING­EN AV­SLÖ­JAS

För Ve­ra Far­mi­ga har av­slö­jan­de­na i tred­je sä­song­en till­hört fa­vo­ritsce­ner­na att spe­la. ”Det änd­rar allt”, sä­ger hon om sä­song­en. ”Det som är skill­nad nu är att [Nor­mans] hem­lig­het är ute i uni­ver­su­met och man kan inte åter­ta det. Man kan inte säl­ja or­den och man kan inte sit­ta på det el­ler göm­ma det läng­re. San­ning­en kom­mer all­tid att hit­ta sin väg till ytan. Även den­na pyt­te­lil­la san­ning är det som gör att det blir en do­mi­no­ef­fekt.”

Hon sä­ger att det­ta kom­mer nu gö­ra att Nor­ma och Nor­man blir mer ”bränn­ba­ra” ef­tersom histo­ri­en ”job­bar sig mot psy­kos. Nu vill man att ka­rak­tä­rer­na ska kla­ra det. Men vi är al­la på väg in i en tragedi som vi sam­ti­digt bå­de vill del­ta i och bort­se från”.

In­om sam­ma te­ma tilläg­ger Ehrin: ”Gre­jen med Nor­ma och Nor­man, som all­tid åter­kom­mer till mig, är att jag vill att de ska va­ra till­sam­mans. Det är nå­got bra och sött med att de är till­sam­mans när de är lyck­li­ga och de gör varand­ra gla­da. Jag vet att de är för­skräck­li­ga för varand­ra och jag vet vart sa­ker och ting är på väg”, små­skrat­tar hon, ”men den här and­ra de­len av mig vill ba­ra att det ska lö­sa sig för dem.”

Per­son­li­gen ser jag på det som en klas­sisk, vild ro­mans som Eli­za­beth Tay­lor och Ri­chard Bur­ton”, fort­sät­ter Ehrin. ”Det är nå­got stort och våld­samt

”Jag ser det som en klas­sisk ro­mans, som Ri­chard Bur­ton och Eli­za­beth Tay­lor.”

och emo­tio­nellt och för mig är det vad de är. Det är en kär­lek och en pas­sion mel­lan dem som gör att de är go­da till­sam­mans och det för­lå­ter myc­ket. Från bör­jan ville Carl­ton och jag att det skul­le va­ra en märk­lig kär­leks­hi­sto­ria mel­lan des­sa två sjä­lar som hän­del­se­vis är mor och son.”

Vid si­dan om det tra­gis­ka pa­ret har Cu­se och Ehrin ock­så kun­nat ska­pa en grupp roll­ka­rak­tä­rer som hö­jer be­rät­tel­sen och gör Ba­tes Mo­tel till en ge­ne­rellt sett ri­ka­re värld. ”Vi för­sö­ker he­la ti­den att hit­ta mind­re up­pen­ba­ra vinklar för någ­ra av des­sa ka­rak­tä­rer”, sä­ger Cu­se om hur de be­fol­kar sitt uni­ver­sum. ”Se­ri­en för­sö­ker att hit­ta en ba­lans mel­lan sen­sa­tio­nellt histo­rie­be­rät­tan­de och ny­an­se­ra­de roll­ka­rak­tä­rer.”

Cu­se tar fram en av si­na fa­vo­ri­ter för att för­stär­ka vad han sä­ger. ”Ja­mes Fin­ni­gan­ka­rak­tä­ren (Jos­hua Le­o­nard) har verk­li­gen bli­vit sym­pa­tisk och älsk­värd på ett myc­ket medryc­kan­de sätt. Han och Ve­ra har ett fan­tas­tiskt för­hål­lan­de för att de job­ba­de ihop på Hig­her Ground. Ve­ra re­kom­men­de­ra­de ho­nom till rol­len och det var ett bra val.”

Han fort­sät­ter. ”Och jag äls­kar Ry­an Hurst som Chick Ho­gan den här sä­song­en. Han gjor­de ett fan­tas­tiskt jobb med att ta den­na gal­na, egotrip­pa­de roll­ka­rak­tär och få ho­nom att ver­ka ba­lan­se­rad och äk­ta men på ett sätt som är spe­ci­fikt för Ba­tes. Jag äls­ka­de verk­li­gen hans roll­pre­sta­tion.”

Ehrin tar från sitt håll fram Normas and­ra son, Dy­lan Massett (Max Thieriot), som per­son­lig fa­vo­rit i se­ri­ens my­to­lo­gi. ”Dy­lan har va­rit un­der­bar. Han skrevs från bör­jan som en myc­ket mör­ka­re ver­sion av ka­rak­tä­ren. Han var tänkt att va­ra en rik­tigt otäck typ som kanske gjor­de att Nor­man inte ver­ka­de så för­fär­lig vid en jäm­fö­rel­se. Men så gav vi rol­len till Max med äng­laan­sik­tet. På tv upp­slu­kar man skå­de­spe­lar­na för att man ser dem var­je vec­ka och de smäl­ter ihop med ka­rak­tä­ren. Han har så myc­ket hjär­ta så vi bör­ja­de att spe­la på det och den läng­tan han kän­ner ef­ter sin fa­milj. Di­lem­mat med Dy­lan är att han fick star­ta som skurk men så tänk­te vi att det finns inte nå­gon bror i Psycho så det fun­ge­rar kanske än­då inte. På många sätt re­pre­sen­te­rar han nu hop­pet i se­ri­en, så det ro­li­ga har va­rit att kom­ma fram till det ef­ter­hand.”

”Och ingen­ting får mig att skrat­ta mer än att se Dy­lan gö­ra narr av Nor­man och Nor­ma”, fort­sät­ter Ehrin och skrat­tar. ”Han ta­lar för vem som helst i publi­ken när han sä­ger att det­ta är ett märk­ligt för­hål­lan­de.”

NJU­TER AV MÖRK­RET

Apro­på märk­ligt, den här sä­song­en fick Far­mi­ga möj­lig­het att se Fred­die High­mo­re spe­la hen­ne i en kus­lig imi­ta­tion av Nor­ma iklädd mor­gon­rock. Skå­de­spe­la­ren sä­ger att High­mo­re lyss­na­de på upp­tag­ning­ar av hen­ne när hon sa di­a­lo­gen så att han kun­de stu­de­ra den som om det vo­re mu­sik. ”Han stu­de­rar in­to­na­tio­nen och mu­si­ka­li­te­ten i den”, för­kla­rar hon. Re­sul­ta­tet var mitt i prick, sä­ger hon, men inte så för­vir­ran­de som man skul­le kun­na tro. ”Det är fak­tiskt ro­ligt på ett skru­vat sätt för jag ser hur han äls­kar det. Oav­sett hur mör­ka des­sa plat­ser vi går till än är så när­mar vi oss de mind­re stäl­le­na med så myc­ket iver och glöd att man inte kan gö­ra an­nat än att nju­ta av mörk­ret.”

När de ser fram­åt mot un­der­gång­en som väntar mot slu­tet av histo­ri­en sä­ger Far­mi­ga att hon all­tid kom­mer att hål­la fast vid Normas driv­kraft. ”Hon ger ald­rig upp”, sä­ger skå­de­spe­la­ren med tyd­lig kär­lek till sin ka­rak­tär. ”Det är så myc­ket hon har gått ige­nom och än­då be­va­rar hon sin vär­dig­het och livs­gnis­ta. Fram­för allt be­und­rar jag att det inte finns nå­got hon inte skul­le gö­ra för si­na barn el­ler för re­la­tio­nen till dem. Det kan va­ra svårt många gång­er men hon an­tar trots allt ut­ma­ning­en med räds­lan, sor­gen och skam­men.”

Se­ri­en är för­lagd till nu­tid – där­av de fa­shio­nab­la bad­klä­der­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.